Kategori: Historia

Europa och komockan

Kriget i Ukraina blir lättare att förstå om vi betraktar Ryssland på samma sätt som andra stormakter i Europa. Västeuropas säkerhetstänkande har formats av erfarenheten från andra världskriget och upplösningen av kolonialväldena.

Om Ryssland misslyckas att annektera Ukraina tvingas landet liksom övriga europeiska stormakter gjort tidigare att inse och acceptera sina begränsningar. På längre sikt skulle det faktiskt kunna lägga grunden för en ny europeisk säkerhetsordning som på allvar inbegriper Ryssland.

Söktjänsten Google har en databas med uppgifter om de populäraste sökorden och söksträngarna från 2004 och fram till idag. Man får inte veta det exakta antalet sökningar, däremot hur populära de varit i förhållande till varandra och hur de varierat över tid. Där framgår att antalet engelskspråkiga sökningar på Putin + krigsbrott ökat så drastiskt i år att de redan motsvarar hälften av alla sökningar på Hitler + krigsbrott från 2004 fram till i dag. Om trenden står sig kommer man vid slutet av året ha satt Putin i samband med krigsbrott totalt lika ofta som Hitler under de senaste 19 åren.


Hitler-Putin webbsökningar
Sökningar på Hitler resp Putin i kombination med ”war crime” i hela världen 2004-22 (Källa: Google)

Fortsätt läsa

Från Karabach till Donetsk

När vi talar om Donetsk, Transnistrien och Abchazien som frusna konflikter leder det lätt tankarna fel. Då man stoppar något i frysskåpet är det ett kontrollerat sätt att hindra att något förändras. Om olösta tvister är det ofta rimligare att använda metaforer som ”sopa under mattan” eller ”dämma upp”.

Notis ur Dagens Nyheter
Notisen ur Dagens Nyheter i oktober 1905 är förvillande lik rapporteringen 2020 så när som på att azererna för hundra år sedan kallades tatarer.

Vi har mycket att lära oss av konflikten om Höga Karabach som inleddes för mer än hundra år sedan. Senast flammade den upp i slutet av 2020 under ett 45 dagar långt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan och med avancerade vapen som levererats av Israel, Ryssland och Turkiet.

Som vi kan se av notiserna här intill var den svenska pressens rapportering om striderna 1905 och 1920 skrämmande lik det som vi kunde läsa både för 30 år sedan när Sovjetunionen löstes upp och i november förra året. Det ryska revolutionsförsöket i S:t Petersburg 1905 kändes av också ute i provinserna.

Fortsätt läsa

Ryssland i Putins skugga

Ett sätt för Putin att göra sig relevant i in- och utrikespolitik är att få världen att att diskutera hur han kommer att fortsätta att behålla makten så att den glömmer att förbereda sig inför den dag han lämnar den. Men en långsiktig Rysslandspolitik måste trots allt vidga perspektivet till att inte bara handla om en enda person utan också de långsiktiga trender i landet som han spelar på.

Följande citat är hämtade ur anteckningar efter två olika samtal.  De ägde rum med tre års mellanrum, det senare för 14 år sedan:

”Ryssland är ett slags monarki. Landet förväntar sig att det ska komma signaler uppifrån som det ska reagera på”, sade mig en man som i dag sitter i Rysslands regering. När han kallade Putin ”kung” fnissade vi båda som barn.

Min andre samtalspartner hade en hög position i den mellanstatliga institution som samordnar Rysslands och dess allierades internationella valobservatörer. Han sa så här: ”Ni i väst förstår inte vår slaviska psykologi. Det går inte att styra de här länderna utan en tsar.” Det var han själv som valde att träda fram och inleda ett samtal efter att i en vallokal ha insett att jag upptäckt hur man manipulerade valsedlarna.

Fortsätt läsa

Nursultan – en halvhjärtad entreprenör

När 79-årsdagen närmar sig har den siste av de ledare som var med om att dela upp Sovjetunionen mellan sig tagit ett steg mot pensionering. Nursultan Nazarbajev har försökt hitta en egen väg för Kazakstan mellan de mäktiga grannarna Ryssland och Kina. Hans inrikespolitiska arv består däremot i att han som många andra postsovjetiska ledare lämnar över en stor del av statens tidigare egendom till släkt och vänner.

Nursultan Nazarbajev var kommunistpartiets ledare innan han 1991 utsågs till Kazakstans president, (foto: www.kremlin.ru)

För något år sedan hade jag anledning att jämföra hur Sjaraf Rasjidov, som var Uzbekistans ledare under 1960- och 1970-talen, beskrivs i olika språkversioner av Wikipedia. Han stärkte på Moskvas bekostnad kontrollen över den egna republiken och kom att spela en roll i centralasiatisk säkerhetspolitik. Eftermälena varierar beroende på hur man i olika länder väger detta mot att han var en lojal kugge i det sovjetiska systemet.
Det är inte otänkbart att omdömena om Nursultan Nazarbajev, som i mitten av mars avgick efter 30 år som Kazakstans högste ledare (29 år som president och dessförinnan generalsekreterare i kommunistpartiet), kommer att vara lika varierade efter ytterligare 30 år.

Autoritära ledare måste alltid kallas just så. Diktatur kan bara bemötas med klarspråk. Men när det är dags att placera in dem i historien måste vi också se dem i ett större sammanhang. Alla människor föds in i epoker och omgivningar som vi inte väljer själva. Rasjidov tillhör en generation som kom att anamma det nya Sovjetsamhället av tacksamhet för att det öppnade skolor och universitet för dem. Nazarbajev var i sin tur den mest idérike bland sovjetrepublikernas ledare när det gällde att förena sitt lands självständighet med bevarade ekonomiska relationer med Ryssland och en stabil säkerhetspolitisk utveckling.

Fortsätt läsa

Om hur svenskar brytt och bryr sig om Uzbekistan

Varför ska man bry sig om Uzbekistan? Eller, för resten, vilket land som helst?

Ur en dödsannons i Svenska Dagbladet i maj 1939 (två år efter publiceringen av Golowjanuks bok – se nedan)

Eftersom jag fått frågan några gånger genom åren har jag hunnit fundera. Svaret är ganska enkelt. Varje inbjudan jag fått att föreläsa om Uzbekistan vittnar om hur vi på en rad olika sätt länkas även till länder som ligger långt bort. De som vill veta mera arbetar här hemma med sjukvård, investeringar, utbildning, global säkerhet, flyktingmottagning, miljöfrågor, mänskliga rättigheter och turism.

Just när jag är på väg att lägga upp den här texten på bloggen publicerar Dagens Nyheter ett reportage om bomullsplockning i Uzbekistan. Arbetet har under årtionden utförts av tvångsrekryterade barn och vuxna. Men faktum är att människor i Sverige har brytt sig om Uzbekistan länge. I dag uppmärksammas Uzbekistan också genom en understreckare i Svenska Dagbladet om en svensk rödakorsare som på dagen för hundra år sen mördades av bolsjeviker i Tasjkent.

Fortsätt läsa

Desinformation bakom Sovjets uppgång och fall

Desinformation är en gammal metod att vinna temporära fördelar som använts av många stater. Med hjälp av bland annat sociala medier lyckades Ryssland för en tid mörklägga en del av sitt militära engagemang i Ukraina.

När osanna uppgifter sprids i stor omfattning uppstår dock osäkerhet och tvivel som lätt slår tillbaka mot avsändaren. Den siste Sovjetledaren Gorbatjovs mål var att bevara och stärka Sovjetunionen genom att befria den från desinformation.

Det här är det sista inlägget i serien om vanliga myter om Ryssland. De tidigare har handlat om att Ryssland är annorlunda, att Putin är populär och om en särskild väg som politisk ideologi.

Idén om desinformation är minst lika gammal som vårt gamla testamente. För mer än 2.500 år sedan varnade profeten Hesekiel för falska profeter och Jeremia skrev ”Lyssna inte till vad profeterna säger när de profeterar för er. De väcker tomma förhoppningar, de predikar syner de själva hittat på” (Jeremia 23.16).

Enligt flera författare, t ex Jevgenij Gorbunov i boken ”Stalin i GRU” (Stalin och GRU, d v s militära underrättelsetjänsten) från 2010 var ryska språket först med att använda ordet desinformation. Det förekommer i ett uppdrag 1922 till politbyråmedlemmarna Josef Stalin och Lev Trotskij att upprätta en struktur för desinformation. Fortsätt läsa

Hundra år efter 1917 – dags att vända blad

Vår bild av Ryssland består till en del av begrepp som upprepas så ofta att vi sällan funderar över dem. När det nu börjar bli alltmer självklart att se Sovjetepoken som en del av Rysslands vidare historia kan det vara dags att definiera dem på nytt. Här och i några kommande inlägg kommer jag att diskutera kring ett antal sådana myter.

 

Att Ryssland är annorlunda är en klyscha av gammalt datum. Den har använts kärleksfullt i betydelsen att landet bär på en kultur med många bottnar som är värda att utforska. Men den har också blivit ett mantra för isolationister. För ultrakonservativa ryssar är det ett sätt att slippa tänka på omvärlden. I Västeuropa duger det som motivering för att reducera vår stora granne till en post i försvarsbudgeten.

En klassisk ordvits lyder ”Vad är det för skillnad på en elefant? – Den kan varken cykla.” Lika absurt är att ställa frågan ”Hur är Ryssland?” och nöja sig med ett avhugget ”Det är annorlunda” till svar. Det väcker ju omedelbart följdfrågor som jämfört med vem, på vilket sätt och varför är Ryssland annorlunda? Fortsätt läsa

Den som inte gjort sin läxa blir lurad

Omfattande studie pekar ut tre viktiga luckor i vad svenskarna fått lära sig om Ryssland och dess grannar under de senaste hundra åren.


Hur dum får man vara? Ibland ljuger människor för att inte såra någon eller för att slippa pinsamheter. Förbrytare ljuger för att inte bli avslöjade. För bedragare är lögnen en del av brottet. Är det bara deras fel att de inser att det går att lura oss och utnyttjar det?

Bokomslag "Ryssland utan vodka"

Dagens Nyheters andreredaktör Anton Karlgren hann med flera fackböcker om Ryssland och blev så småningom professor i slavisk litteratur.

Inom juridiken finns ett begrepp som heter ond tro och som innebär att man i vissa situationer borde ha förstått hur det stod till och inte kan försvara sig med att man blev lurad. Dilemmat uppstår även när vi utsätts för lobbying och accepterar osanna påståenden som sanna.

Sedan annekteringen av Krim och inledningen av kriget i östra Ukraina 2014 har det förts en debatt om desinformation. I takt med att allt fler metoder avslöjats har det riktats ilska mot Ryssland som haft desinformatörer på sin sida. Det har också ställts krav på att det svenska samhället ska kunna skydda sig mot masspridning av osanna uppgifter.

Det är inte orimligt att koppla samman denna debatt med en annan som förs till och från, nämligen vad vi behöver lära oss i skolan Fortsätt läsa

Lenins systermausoleum har gått i graven

I mitten av 1920-talet balsamerades utöver Vladimir Lenin ytterligare en sovjetisk pionjär i ett eget mausoleum. Det var kavalleristen Grigorij Kotovskij som fick sin sista vila i Ukraina där han deltagit i inbördeskriget. Inför åminnelsen av revolutionsåret 1917 har Kotovskij flyttats till en allmän begravningsplats enligt Ukrainas lag om ”avkommunistifiering”.

Kotovskijs ryttarstaty i Chișinău. (foto: Torgny Hinnemo)

Visst rörde han sig? Varje gång jag bor i det här hotellrummet i Moldovas huvudstad brukar jag stanna upp och betrakta Grigorij Kotovskij en stund innan jag går och lägger mig. Han vänder ryggen åt mitt håll och strängt taget ser jag bara en silhuett hitom det gula ljus som reflekteras av asfalten. Men när en gatlykta gungar till i blåsten eller ljuset förändras av strålkastarna på en annalkande bil kan en tillfällig skugga få det att se ut som att han vred en aning på halsen eller att han gjorde en lätt avvärjande gest med sin utsträckta högra hand. Eller gjorde han sig beredd att greppa pistolen i hölstret? Stengästen som jag sett sminkad som staty i Mozarts opera lyckades ju inte heller stå helt stilla i skuggan på scenen innan ljuset riktades mot honom då det var dags för hans aria. Jag vet att jag är dum som spanar efter vad jag uppfattat som en lätt rörelse. Men vad gör det? Ingen ser mig ju.

Kotovskij är den ende av Chișinăus statyer som fått en häst att sitta på. Landsfadern prins Stefan den Store, den ryske författaren Pusjkin och till och med Lenin som fanns överallt på Sovjettiden står på egna ben på sina piedestaler. Fortsätt läsa

Rysslands historia i skuggan av 1917

Hade Sovjetunionen en tydlig början och ett slut?

Om vi svarar ja eller nej på frågan öppnar det två olika perspektiv. Båda behövs om vi ska kunna förstå såväl historien som det som händer i dag i Ryssland och dess grannstater.

Överst en originalbild från 1919 när tvåårsdagen av oktoberevolutionen firades på Röda torget i Moskva.
Nederst en retuscherad version av samma bild efter Stalins utrensningar.

Vi kan betrakta det som hände i Petrograd för precis hundra år sen som en början, det vill säga ett distinkt skifte till ett nytt system. 1917 övertogs den politiska makten i Ryssland av människor som inte tillhört det gamla etablissemanget och som företrädde en ideologi med rötter bland tysk-brittiska filosofer. För att frigöra sig från tidigare föreställningar om samhället bytte de namn på mycket: Ryssland blev Sovjetunionen, städer och gator som varit uppkallade efter tsarer och deras närstående och allierade fick i stället namn efter nya politiska förebilder, regeringsmedlemmar kallades för folkkommissarier och poliser för milismän.

Mot den bakgrunden vårdade sovjetmakten myterna från 1917 med vad som inom sociologin kallas intrycksstyrning där bilden av landsfadern Lenin kom att spela en nyckelroll. Genom sin förmåga att formulera en ideologi och att göra taktiska bedömningar under det turbulenta revolutionsåret vann han en auktoritet bland Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng