KategoriHistoria

Desinformation bakom Sovjets uppgång och fall

Desinformation är en gammal metod att vinna temporära fördelar som använts av många stater. Med hjälp av bland annat sociala medier lyckades Ryssland för en tid mörklägga en del av sitt militära engagemang i Ukraina.

När osanna uppgifter sprids i stor omfattning uppstår dock osäkerhet och tvivel som lätt slår tillbaka mot avsändaren. Den siste Sovjetledaren Gorbatjovs mål var att bevara och stärka Sovjetunionen genom att befria den från desinformation.

Det här är det sista inlägget i serien om vanliga myter om Ryssland. De tidigare har handlat om att Ryssland är annorlunda, att Putin är populär och om en särskild väg som politisk ideologi.

Idén om desinformation är minst lika gammal som vårt gamla testamente. För mer än 2.500 år sedan varnade profeten Hesekiel för falska profeter och Jeremia skrev ”Lyssna inte till vad profeterna säger när de profeterar för er. De väcker tomma förhoppningar, de predikar syner de själva hittat på” (Jeremia 23.16).

Enligt flera författare, t ex Jevgenij Gorbunov i boken ”Stalin i GRU” (Stalin och GRU, d v s militära underrättelsetjänsten) från 2010 var ryska språket först med att använda ordet desinformation. Det förekommer i ett uppdrag 1922 till politbyråmedlemmarna Josef Stalin och Lev Trotskij att upprätta en struktur för desinformation. Fortsätt läsa

Hundra år efter 1917 – dags att vända blad

Vår bild av Ryssland består till en del av begrepp som upprepas så ofta att vi sällan funderar över dem. När det nu börjar bli alltmer självklart att se Sovjetepoken som en del av Rysslands vidare historia kan det vara dags att definiera dem på nytt. Här och i några kommande inlägg kommer jag att diskutera kring ett antal sådana myter.

 

Att Ryssland är annorlunda är en klyscha av gammalt datum. Den har använts kärleksfullt i betydelsen att landet bär på en kultur med många bottnar som är värda att utforska. Men den har också blivit ett mantra för isolationister. För ultrakonservativa ryssar är det ett sätt att slippa tänka på omvärlden. I Västeuropa duger det som motivering för att reducera vår stora granne till en post i försvarsbudgeten.

En klassisk ordvits lyder ”Vad är det för skillnad på en elefant? – Den kan varken cykla.” Lika absurt är att ställa frågan ”Hur är Ryssland?” och nöja sig med ett avhugget ”Det är annorlunda” till svar. Det väcker ju omedelbart följdfrågor som jämfört med vem, på vilket sätt och varför är Ryssland annorlunda? Fortsätt läsa

Den som inte gjort sin läxa blir lurad

Omfattande studie pekar ut tre viktiga luckor i vad svenskarna fått lära sig om Ryssland och dess grannar under de senaste hundra åren.


Hur dum får man vara? Ibland ljuger människor för att inte såra någon eller för att slippa pinsamheter. Förbrytare ljuger för att inte bli avslöjade. För bedragare är lögnen en del av brottet. Är det bara deras fel att de inser att det går att lura oss och utnyttjar det?
Bokomslag "Ryssland utan vodka"

Dagens Nyheters andreredaktör Anton Karlgren hann med flera fackböcker om Ryssland och blev så småningom professor i slavisk litteratur.

Inom juridiken finns ett begrepp som heter ond tro och som innebär att man i vissa situationer borde ha förstått hur det stod till och inte kan försvara sig med att man blev lurad. Dilemmat uppstår även när vi utsätts för lobbying och accepterar osanna påståenden som sanna.

Sedan annekteringen av Krim och inledningen av kriget i östra Ukraina 2014 har det förts en debatt om desinformation. I takt med att allt fler metoder avslöjats har det riktats ilska mot Ryssland som haft desinformatörer på sin sida. Det har också ställts krav på att det svenska samhället ska kunna skydda sig mot masspridning av osanna uppgifter.

Det är inte orimligt att koppla samman denna debatt med en annan som förs till och från, nämligen vad vi behöver lära oss i skolan Fortsätt läsa

Lenins systermausoleum har gått i graven

I mitten av 1920-talet balsamerades utöver Vladimir Lenin ytterligare en sovjetisk pionjär i ett eget mausoleum. Det var kavalleristen Grigorij Kotovskij som fick sin sista vila i Ukraina där han deltagit i inbördeskriget. Inför åminnelsen av revolutionsåret 1917 har Kotovskij flyttats till en allmän begravningsplats enligt Ukrainas lag om ”avkommunistifiering”.

Kotovskijs ryttarstaty i Chișinău. (foto: Torgny Hinnemo)

Visst rörde han sig? Varje gång jag bor i det här hotellrummet i Moldovas huvudstad brukar jag stanna upp och betrakta Grigorij Kotovskij en stund innan jag går och lägger mig. Han vänder ryggen åt mitt håll och strängt taget ser jag bara en silhuett hitom det gula ljus som reflekteras av asfalten. Men när en gatlykta gungar till i blåsten eller ljuset förändras av strålkastarna på en annalkande bil kan en tillfällig skugga få det att se ut som att han vred en aning på halsen eller att han gjorde en lätt avvärjande gest med sin utsträckta högra hand. Eller gjorde han sig beredd att greppa pistolen i hölstret? Stengästen som jag sett sminkad som staty i Mozarts opera lyckades ju inte heller stå helt stilla i skuggan på scenen innan ljuset riktades mot honom då det var dags för hans aria. Jag vet att jag är dum som spanar efter vad jag uppfattat som en lätt rörelse. Men vad gör det? Ingen ser mig ju.

Kotovskij är den ende av Chișinăus statyer som fått en häst att sitta på. Landsfadern prins Stefan den Store, den ryske författaren Pusjkin och till och med Lenin som fanns överallt på Sovjettiden står på egna ben på sina piedestaler. Fortsätt läsa

Rysslands historia i skuggan av 1917

Hade Sovjetunionen en tydlig början och ett slut?

Om vi svarar ja eller nej på frågan öppnar det två olika perspektiv. Båda behövs om vi ska kunna förstå såväl historien som det som händer i dag i Ryssland och dess grannstater.

Överst en originalbild från 1919 när tvåårsdagen av oktoberevolutionen firades på Röda torget i Moskva.
Nederst en retuscherad version av samma bild efter Stalins utrensningar.

Vi kan betrakta det som hände i Petrograd för precis hundra år sen som en början, det vill säga ett distinkt skifte till ett nytt system. 1917 övertogs den politiska makten i Ryssland av människor som inte tillhört det gamla etablissemanget och som företrädde en ideologi med rötter bland tysk-brittiska filosofer. För att frigöra sig från tidigare föreställningar om samhället bytte de namn på mycket: Ryssland blev Sovjetunionen, städer och gator som varit uppkallade efter tsarer och deras närstående och allierade fick i stället namn efter nya politiska förebilder, regeringsmedlemmar kallades för folkkommissarier och poliser för milismän.

Mot den bakgrunden vårdade sovjetmakten myterna från 1917 med vad som inom sociologin kallas intrycksstyrning där bilden av landsfadern Lenin kom att spela en nyckelroll. Genom sin förmåga att formulera en ideologi och att göra taktiska bedömningar under det turbulenta revolutionsåret vann han en auktoritet bland Fortsätt läsa

Vårdslös historieskrivning hot mot Krimtatarer

Rysslandsdebatten handlade redan under Sovjettiden både om vårt eget försvar och om att vi själva måste anstränga oss att förstå grannlandets intressen. En komplikation var naturligtvis att en diktaturregim i många avseenden inte företräder medborgarnas vilja.

Många ryssar känner starka band till Krim efter att ha semestrat där under Sovjetåren. (foto: Torgny Hinnemo)

Många ryssar känner starka band till Krim efter att ha semestrat där under Sovjetåren. (foto: Torgny Hinnemo)

När den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov hävde censuren under slutet av 1980- och början av 1990-talet blev denna vilja – eller snarare en mångfald av viljor – synlig. En del av dem kom till uttryck i politiken hos de femton nya stater som ersatte Sovjetunionen från början av 1992. De unga staterna hade ofta olika uppfattningar om historien.

Till det som vi då mest självklart kunde bidra med var att reda ut och sprida kunskap om denna regions historia. Själva behövde vi kunskapen för att fatta rationella beslut. Men seriösa historiker i de forna Sovjetrepublikerna sökte också ofta stöd och uppmuntran från omvärlden för att höja sin prestige inför populistiska historieamatörer i sina egna länder. Under mina resor, särskilt i de asiatiska delarna av de nya staterna, har studenter ofta bett mig om tips om historieböcker om deras egna länder. De litar inte på sina egna läroböcker. Fortsätt läsa

Dystert bokslut efter den uzbekiske ledarens död

Ett kvartssekel efter Sovjets upplösning har de flesta av de forna delrepublikerna kunnat visa upp ett politiskt bokslut. Varje skifte av statschef har gett oss en inblick i var den reella makten döljer sig bakom de nya formella strukturerna. Nu har det blivit Uzbekistans tur sedan Islam Karimov, den siste ledaren av republikens kommunistparti och därefter den självständiga statens förste president, dödförklarats den 2 september efter att några dagar tidigare ha drabbats av en stroke. Han blev 78 år gammal.

Islam Karimov begravdes i sin hemstad Samarkand. Det finns också en historisk dimension i att han vilar i en moské i utkanten av Samarkands äldsta stadsdel. Därifrån syns Timur Lenks gravmonument (den blå kupolen th vid horisonten). Karimov hyllade Timur Lenk som grundare av den uzbekiska nationen. (foto: Torgny Hinnemo)

Islam Karimov begravdes i sin hemstad Samarkand. Det finns också en historisk dimension i att han vilar i en moské i utkanten av Samarkands äldsta stadsdel. Därifrån syns Timur Lenks gravmonument (den blå kupolen th vid horisonten). Karimov hyllade Timur Lenk som en uzbekisk landsfader. (foto: Torgny Hinnemo)

Världen får nog vänta minst ett par veckor men kanske längre innan det står klart hur det politiska arvet kommer att fördelas och förvaltas. Efter diktatorn Josef Stalins död 1953 hade det styrande kommunistpartiet ett kollektivt ledarskap. En skicklig generalsekreterare kunde dock balansera och spela ut olika viljor mot varandra för att driva igenom sin egen. Efter kuppförsöket i augusti 1991 mot Sovjets siste president Michail Gorbatjov förbjöds kommunistpartiet i många delstater. Karimov valde däremot att byta namn till Uzbekistans folkdemokratiska parti med ett helt nytt partiprogram med populistiska inslag. På så vis förblev maktapparaten intakt även om han därefter gjort ett antal viktiga personförändringar. Fortsätt läsa

Sovjets barnbarn visar frustration

Sovjets barnbarn ingressNär de forna Sovjetmedborgarna vaknade på nyårsdagen 1992 hade mycket förändrats. Var och en av de femton tidigare delstaterna hade fått en egen röst i FN och andra internationella organisationer. Ryssland släppte de flesta priser fria och det fick genomslag också i de andra staterna på ett sätt som förändrade människornas liv för alltid.

XXX

Det sätt som landets egna myndigheter behandlar medborgarna på utgör ett direkt hot mot landet anser många ukrainare. I några forna Sovjetrepubliker kan de här motsättningarna resultera i social oro.

Men trots att upplösningen av Sovjetunionen innebar ett systemskifte från en toppstyrd planekonomi till något annat var mycket sig likt. I fem länder, däribland Ukraina, hade folket utsett den siste sovjetiske kommunistpartichefen till den nya suveräna statens förste president. I parlamenten var kontinuiteten ännu tydligare. De ledamöter som valts in i delstatsparlamenten 1990, flertalet på kommunistpartiets listor, fortsatte i de flesta fall att arbeta två-tre år innan de första valen hölls i de suveräna staterna.

Säkert var många av dessa parlamentariker positiva till förändringar. En del hade inte ens trott på kommunistpartiets ideologi Fortsätt läsa

Oligarkernas stöld av staten Moldova

Det var en gång…

Förresten, innan jag fortsätter vill jag påpeka att den här sagolika historien om hur oligarker blåste väljarna och stal motsvarande tio miljarder kronor är alldeles sann. Alla personer som nämns vid namn finns på riktigt. Det gör också landet Moldova som är stort som Jämtland och ligger inklämt mellan Rumänien och Ukraina. Många moldovier talar rumänska och en del ukrainska. Eftersom landet dessutom ligger i skärningspunkten mellan Centraleuropas och Balkans kulturer och historia lever här också andra folk. Det som de har gemensamt är att de brukat jorden sida vid sida och gör sitt eget vin.

Vinet har en officiell helgdag i Moldova. Då bjuds allmänheten att testa de senaste årgångsvinerna. (foto:Torgny Hinnemo)

Vinet har en officiell helgdag i Moldova. Då bjuds allmänheten att testa de senaste årgångsvinerna. (foto:Torgny Hinnemo)

Som sin storhetstid räknar moldovierna andra hälften av 1400-talet då furstendömet styrdes av Stefan den store. Några årtionden efter hans död blev landet en vasall under det ottomanska imperiet men fortsatte att sköta sina inre angelägenheter. På 1800-talet tog dock Ryssland kontroll över den östra halvan medan den västra slog sig samman med ett par andra rumänsktalande furstendömen och bildade dagens Rumänien. Dit anslöts även den östra delen mellan första och andra världskrigen innan den åter erövrades av Ryssland som nu bytt namn till Sovjetunionen. Det erövrade territoriet fick status som en egen sovjetrepublik men blev en suverän stat när Sovjetunionen upplöstes för ett kvartssekel sedan. Landet kallar sig fortfarande för Moldova.

Men låt oss återvända till den aktuella bankskandalen. Fortsätt läsa

Kunskap är lika viktig som vårt försvar

Som gammal tidningsjournalist snabbläser jag sen många år ett par tidningar till morgonkaffet. I artiklar om länder som Frankrike, Tyskland, Polen, Ungern, Grekland och till och med Egypten känner jag igen mig även när det var ett tag sen de förekom i spalterna. De innehåller namn på politiker eller partier som jag läst om tidigare. Namnen fungerar som krokar för minnet där jag kan sortera informationen. På en hänger allt jag läst om partiet Syriza och på en annan om Pasok. Så skapas en minnestråd, om än diffus, genom historien som styr min förståelse av det som händer i dag.

SvTnyheter_24062014Ukraina är en av Europas största stater. Landet ligger lika nära oss som Ungern och närmre än Grekland och Egypten. Bara två gånger har svenska medier gett oss något därifrån att hänga upp på våra minneskrokar. Det hände när den orangea revolutionen redan nått sin kulmen i slutet av 2004. Det hände när protester bröt ut på Majdan igen i slutet av 2013 men den här gången har bevakningen pågått sedan dess. Fast vi har inte läst om Ukrainas historia i skolan. Därför har det tagit tid för många i omvärlden att se en linje och förstå logiken i det som händer i Ukraina nu och Rysslands roll.

Inte sällan har vår brist på kunskap om långsiktiga processer ersatts av en from förhoppning om att kriget i Donbass handlar om en tillfällig fnurra på tråden. Några dagar av minskad militär aktivitet har tolkats som att Vladimir Putin nått en gräns och varit beredd att börja förhandla om en solid fred. Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng