Männen som plundrade Europas fattigaste stat

Varför är det så tyst om landet Moldova?

OK, det är mindre än Jämtland och har lägst BNP per capita i Europa. Men det ligger närmare Sverige än Milano. Och just därför att det är så litet går det inte att på samma sätt som i större stater dölja hur maffia och stormakter intrigerar om politiskt inflytande.

Just nu gömmer sig av allt att döma två nyckelpersoner som försatt landet i en sörja i USA respektive Ryssland.

Ingen har med säkerhet lyckats fastställa hur stor förmögenhet Moldovas mäktigaste man Vlad Plahotniuc förfogat över. I dag tros han sitta i förhör om den saken någonstans i USA. (Bildkälla Wikipedia där inget annat anges.)

Den ene är den i dag 53-årige affärsmannen Vladimir Plahotniuc som 2010 tog över ett av regeringspartierna. När makten fördelades inom koalitionen fick Plahotniucs parti kontrollen över rättssystemet. Med hjälp av detta har han sedan satt det politiska systemet ur spel och tillsammans med sitt hov plundrat sina politiska medtävlare och staten. Trots att Plahotniuc drivit igenom en kritiserad förändring av valsystemet lyckades han dock inte skrapa ihop en majoritetsregering efter parlamentsvalet i februari.

Efter en utdragen kris tillträdde i stället i juni en osannolik koalition av president Igor Dodons Putinvänliga Socialistiska parti (PSRM) och EU-vänliga liberaler. Den 14 juni lämnade Plahotniuc landet några timmar efter att USA:s ambassadör besökt hans partis högkvarter. Han steg på ett privatplan på en del av Chișinăus internationella flygplats där trafiken på hans order sedan många år inte fick kontrolleras av tull och gränspolis. Härifrån lyfte också i riktning mot Turkiet men med okänd slutdestination en av hans handgångna män, Ilan Shor som var nyckelfigur i ett omfattande bankbedrägeri för fem år sedan. Några dagar senare begick Plahotniucs svåger och affärskompanjon Iurii Luncașu självmord. Plahotniuc själv förmodas befinna sig i USA. Den nya liberala premiärministern Maia Sandu hoppas att USA ska lämna ut honom när man är färdig med sina egna utfrågningar.

Vladimir Antiufejev har förutom att bygga upp Transnistriens säkerhetstjänst också haft uppdrag för Ryssland när separatister i andra länder utropat sig som självständiga.

Den andre nyckelpersonen som gömmer sig sedan flera år är en polischef som heter Vladimir Antiufejev. Han var en viktig aktör när regionen Transnistrien med vapenmakt bröt sig loss från den moldoviska regeringens kontroll strax efter Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet. Den i dag 68-årige Antiufejev är medborgare i Ryssland där han är född. Han hade specialuppdrag för Ryssland när ryska trupper 2008 gjorde det möjligt för regionerna Abchazien och Sydossetien att bryta sig loss från Georgien. 2014 koordinerade han ”gröna gubbar” som hjälpte ryska trupper att annektera den ukrainska halvön Krim. Senare samma år placerades han som vice regeringschef i den så kallade Donetskrepubliken som med stöd av ryska trupper ställt sig utanför den ukrainska statens kontroll. Tillsammans med andra ryska makthavare förflyttades Antiufejev dock till Ryssland efter att några av dem varit inblandade i nerskjutningen av ett malaysiskt passagerarplan i juli 2014 då de 298 ombordvarande förlorade livet. Antiufejev hör inte till dem som av internationella utredare nyligen pekats ut som ansvariga för nerskjutningen, däremot är han svartlistad i flera länder på grund av sin statsomstörtande verksamhet.

Det finns likheter mellan Plahotniucs flykt och rosenrevolutionen i Georgien 2003. Då avgick Eduard Sjevardnadze från presidentposten efter omfattande protester och när det stod klart att han inte heller hade Rysslands eller västmakternas stöd. När Plahotniuc kapitulerade i år var det efter att företrädare för både Ryssland och USA gett sitt stöd till den nya regering som utsetts av en majoritet i parlamentet. Liksom den ukrainske presidenten Janukovitj, som tvingades att avgå 2014 efter omfattande protester, hade Plahotniuc flirtat växelvis med Ryssland och USA och EU tills alla tappat allt förtroende för honom.

2016 togs Plahotniuc emot av USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland trots att hans affärer var kända och trots att han inte var en officiell företrädare för Moldova. Sannolikt ville USA undvika att Plahotniuc skulle orientera sig mot Ryssland. Möjligen hoppades Plahotniuc därför på en förhandlingsuppgörelse när han nu i juni valde att kapitulera inför amerikanska myndigheter i stället för inför sitt eget lands. Detsamma gjorde den korruptionsanklagade tidigare ukrainske premiärministern Pavlo Lazarenko när han flydde till USA 1999. Efter att den amerikanske åklagaren i utbyte mot erkännande strök vissa åtalspunkter fick Lazarenko tillbringa 13 år i amerikanskt fängelse.

Kirgizistans förre president Almazbek Atambajev, som nyligen häktats i hemlandet, har en koppling till till de oligarker som nu flytt från Moldova i panik. (Bildkälla: Kremlin.Ru)

En pikant detalj är att Kirgizistans förre president Almazbek Atambajev häktades i sitt hemland för korruption i början av augusti. Kort dessförinnan hade han besökt den ryske presidenten Putin som dock inte tagit honom under sina vingar. Atambajev och Moldovas ledare hade haft gemensamma affärsintressen. När Atambajev 2015 anlände till S:t Petersburg för att träffa Putin var det i Plahotniucs och Shors privata plan och han hade mellanlandat i Chișinău för att ta med sig ett budskap till den ryske presidenten som ansåg att moldoviernas affärer skadat Ryssland. Plahotniuc är i dag efterlyst i Ryssland där an anklagas för konspiration till mord och narkotikasmuggling.

I början av 1990-talet uppstod i Moldova liksom i de baltiska staterna många politiska partier med namn och program som hade sina ursprung i det gemensamma europeiska arvet från åren mellan första och andra världskrigen. Emellertid kom många politiker att utnyttja sina uppdrag för att gynna olika affärsintressen. En stor del av väljarna ställde då sitt hopp till det nybildade kommunistpartiet. Ledaren Vladimir Voronin, som gick en balansgång mellan EU och Ryssland, lyckades samla flera falanger på vänsterkanten och uppnådde en popularitet som ingen annan under landets knappt 30-åriga självständighet. Vladimir Plahotniuc var en av de affärsmän som gynnade partiet och belönades för det.

Den förre premiärministern Vlad Filat avtjänar redan ett nioårigt fängelsestraff som möjligen kan komma att avkortas efter att hans bittre konkurrent Plahotniuc nu också kommer att ställas till ansvar för grov korruption.

När det stod klart att korruptionen fanns även bland kommunisterna förlorade de väljarnas stöd och successivt bröt sig olika falanger ur partiet. En av dem har under Dodons ledarskap gått upp i PSRM. För tio år sedan övertogs ledarposten i Moldovas Demokratiska Parti (PDM) av Marian Lupu som varit en annan av kommunistpartiets starkaste profiler. PDM hade ett socialdemokratiskt program med klart EU-vänlig inriktning. Plahotniuc blev partiets mecenat och belönades både med posten som vice partiordförande och en nyinrättad som förste vice talman i parlamentet. Väljarna satte nu sitt hopp till att den EU-vänliga koalition där PDM ingick skulle vara mindre smittad av korruption. Ett av koalitionspartierna, Liberaldemokratiska partiet (PLDM), leddes dock av oligarken Vlad Filat som tillsammans med Plahotniuc delade mellan sig inte bara de ur ekonomisk synpunkt viktigaste ministerierna utan också de myndigheter som sorterade under dem. Med sitt grepp om tullen riktade Filat dråpslag mot Plahotniuc som slog tillbaka via de rättsorgan han kontrollerade. För att landet åter skulle få en arbetsduglig regering tvingades båda lämna alla politiska uppdrag. De fortsatte dock att ogenerat styra sina respektive partier för privata syften.

Ilan Shors familj skapade sin förmögenhet genom taxfreeförsäljning på flygplatsen i huvudstaden Chișinău. Han blev senare involverad i motsvarande verksamhet i Kirgizistan. (Bildkälla: Alchetron)

Hösten 2014 vågade sig en grupp oligarker på den största och fräckaste kuppen hittills som dock blev början till att nu också den mäktigaste av dem alla fallit. Närmare 15 procent av landets BNP försvann ur landet till obskyra konton. En uppenbar nyckelfigur var den då 27-årige Ilan Shor, gift med den kända ryska popsångerskan Jasmin, som var styrelseordförande i en av de banker som försnillade pengarna. Hans mentor Plahotniuc gav honom dock beskydd genom sin kontroll av rättsväsendet. Shor pekade i ett skriftligt vittnesmål ut Vlad Filat som nyckelperson bakom korruptionen i Moldova. Efter en rättegång bakom stängda dörrar dömdes Filat 2016 till nio års fängelse. Eftersom rättegången var hemlig vet vi inte om han dömdes för de brott han faktiskt begått eller också fick skulden för Shors och Plahotniucs förehavanden. Från den tidpunkten tog Plahotniuc själv över partiledarskapet i PDM. Den massiva pressen från utländska långivare tvingade 2017 till slut fram en fällande dom mot Shor. Han har dock inte behövt avtjäna sitt fängelsestraff i avvaktan på prövning i högre instans. I stället har han vid sidan av sin affärsverksamhet också verkat som borgmästare i staden Orhei.

President Igor Dodon firade tillsammans med Rysslands försvarsminister 75-årsjubileet av att Sovjetunionen tvingade Nazityskland att överlämna Moldova till Sovjetunionen enligt ett avtal som de två stormakterna ingått fem år tidigare.

Att Plahotniuc drog det längsta strået i tävlan mot Filat torde delvis ha berott på hans försiktighet. Plahotniuc har haft få förtrogna – den nyss bortgångne Iurii Luncașu var en av dem – och därför har inte lika många kunnat vittna mot honom som mot Filat. Kreditorer och biståndsgivare i omvärlden har dock satt press på Moldova genom att frysa viktiga utbetalningar vilket gjort Plahotniuc allt mera desperat. Under de senaste åren har både tjänstemän och journalister som jag tidigare kunnat tala med öppet suttit tysta och besvärade. Många har fruktat att de varit hemligt avlyssnade på sina arbetsplatser. Förmodligen var det samma rädsla för den desperate Plahotniucs nästa steg som fick de politiska antagonisterna liberaler och PSRM att agera tillsammans.

Premiärminister Maia Sandu besöker USA:s utrikesminister i hopp om amerikanskt stöd mot presidentens Rysslandsorienterade politik.

Med tanke på de ideologiska motsättningarna är det dock osannolikt att alliansen kan bli långvarig. President Dodon utnyttjar öppet sin position till att föra sitt parti PSRM:s talan och gör det även i frågor som ligger utanför statschefens ansvar. Den 23 augusti var 80-årsdagen av Molotov–Ribbentroppakten som bland annat innebar att Nazityskland godkände Sovjetunionens anspråk på nuvarande Moldova. När 75-årsdagen av befrielsen från Nazityskland firades följande dag, den 24 augusti, var Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu hedersgäst på inbjudan av Dodon. Gästen togs även emot av parlamentets talman som tillhör PSRM. Premiärminister Sandu vägrade dock att erkänna Sjoigus besök som officiellt. Sandu vägrar också att godta att landets konstitutionsdomstol till ordförande nyligen fått en politiker som nominerats av socialistpartiet. Sandu, som tidigare arbetat för bland andra Världsbanken, skulle ha träffat den amerikanske utrikesministern Mike Pompeo i USA i början av september. Besöket har dock fått skjutas upp eftersom Pompeo då reser till Bryssel.

Det är i det ljuset man bör se att Sergej Sjojgu under sitt besök nyligen sade att Ryssland är berett att destruera återstoden av en sovjetisk vapen- och ammunitionsdepå i Transnistrien. Förutom att depån utgör en säkerhetsrisk har det setts med oblida ögon att Ryssland använt den som förevändning för att behålla en militär styrka i Transnistrien. Erbjudandet kan ses som ett lockbete för att få Moldova att acceptera den så kallade Kozakplanen som Ryssland presenterade redan 2003. Den skulle göra om Moldova till en federal stat där det lilla Transnistrien i praktiken skulle få vetorätt i många viktiga frågor. Det är här Rysslands beskydd av Vladimir Antiufejev framstår som en viktig symbol. Den säkerhetstjänst som byggts upp av honom har ännu Transnistrien i ett starkt grepp och hans namn nämns när dess representanter föreläser för regionens gymnasister. Oavsett hur tävlan mellan Sandu och Dodon slutar kommer vinnarens makt över utrikespolitiken därför att vara beskuren.

4 kommentarer

  1. Michael Sohlman

    29 augusti, 2019 kl. 09:53

    Tack,Torgny. Mycket informativt och välskrivet! Ett ämne något vid sidan om är vad EU,Östra Partnerskapet och vi i Sverige har åstadkommit. När jag var i Chisinau senast hade stödet för EU i opinionen sjunkit från 70 till 30 procent. SWP i Berlin hade för ett tag sedan en artikel i ämnet med en bister bedömning.

  2. Jan-olof Nyström

    1 september, 2019 kl. 17:13

    Hej Torgny!
    Stort tack för detta forskningsarbete!
    Inte ens manusförfattare till den mest fantasifulla amerikanska TV-serie skulle väl kunna skapa en lika osannolik historia.
    Finns det ingen svensk tidning, intresserad av detta, för att sprida lite upplysning kring situationen i landet?
    Må så gott Janne

  3. Christina Jansson

    6 september, 2019 kl. 10:45

    Tack för en oerhört initierad text. En serie om detta i alla medier är på sin plats. Kunskapen om länderna och området omkring är mycket låg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng