Belarus band till Ryssland består

Att i början av 1990-talet anlända till Minsk från Moskva, där jag bodde då, kändes som att komma till Västeuropa. Bilisterna stannade artigt för att släppa över fotgängare vid övergångsställena. Däremot gick Belarus liberale statschef Stanislaŭ Sjusjkevitj försiktigare fram med att lösgöra sitt land från Ryssland än kanske någon annan av de forna Sovjetrepublikernas dåvarande ledare.

”Jag avundas ukrainarna. De har 80 procent av de råvaror de behöver inom sitt eget land. Vi kan bara förse oss med 10 procent. Därför kan Ukraina tillåta sig att agera mera självständigt. Om vi skulle bete oss på samma sätt skulle vi undergräva vår ekonomi”, sa Sjusjkevitj när jag nio månader efter att landet blivit självständigt intervjuade honom för SvD.

Stanislaŭ Sjusjkevitj

Belarus förste statschef Stanislaŭ Sjusjkevitj förutsåg att att det det skulle dröja länge innan hans land helt frigjort sig från beroendet av Ryssland. (Bildkälla: Saligorsk.org)

Det fanns ytterligare två skäl till Sjusjkevitjs försiktighet. Ett var att det fanns ryska trupper i Belarus. De hade under några år ansvar för de kärnvapen som placerats här under Sovjetepoken tills man evakuerat dem till Ryssland. Ett annat var den politiska splittringen i Belarus. Under intervjun räknade Sjusjkevitj upp nio fraktioner i parlamentet. Själv var han statschef i egenskap av parlamentets talman. Någon post som president hade ännu inte inrättats. Därför måste han agera försiktigt och förhandla fram en politisk majoritet för varje linjeval. Han trodde att det skulle gå fortare att bli av med det militära än det ekonomiska beroendet av Ryssland.

”Vad vi eftersträvar är att inte ingå i något militärt förbund med någon stat som omger oss. Men vi förstår att vi idag befinner oss i en sådan allians. Detta tillstånd vill vi lämna steg för steg”, sa Sjusjkevitj.

Fortsätt läsa

Vår gränslösa aningslöshet om Internet

På några dagar har övervakningskameror i Moskva identifierat 200 personer som därefter bötfällts för att ha rört sig utomhus i Coronatider. Ryssland finslipar också en teknik för att övervaka och bygga en mur kring sin egen del av Internet. Dessutom finns en arsenal av programvaror som kan ersätta bomber för att slå ut viktiga samhällsfunktioner i ett annat land.

Om Sverige ska hinna med i säkerhetsutvecklingen behövs i hela samhället en djupare förståelse av vad IT egentligen är för något.

För 25 år sen hackade jag Aftonbladet. Jag arbetade då på Svenska Dagbladet som motpart till ett företag som skulle installera en ny programvaran på vår webb. Med hjälp av den skulle läsarna själva kunna leta fram äldre artiklar. När jag studerade programmet anade jag en möjlig säkerhetslucka som skulle kunna uppstå när man tog det i drift.

Samma programvara fanns redan på Aftonbladet. Eftersom ingen reagerat på mina farhågor prövade jag en morgon länken till Aftonbladets arkiv. Min misstanke bekräftades. Så snart man börjat söka i arkivet räckte det med att klicka på en viss kombination av tangenter för att öppna den så kallade kommandotolken. Från den hade man fri tillgång till det mesta på Aftonbladets datorer. Inom några minuter hade jag informerat den driftsansvarige på Aftonbladet liksom vår gemensamma IT-leverantör.

Klippet ovan ur Moscow Times berättar om att Moskvas borgmästare för att bekämpa Covid-19 lovat använda stadens övervakningskameror för att identifiera kvardröjande kinesiska turister och sätta dem i karantän.
Fortsätt läsa

Ryssland i Putins skugga

Ett sätt för Putin att göra sig relevant i in- och utrikespolitik är att få världen att att diskutera hur han kommer att fortsätta att behålla makten så att den glömmer att förbereda sig inför den dag han lämnar den. Men en långsiktig Rysslandspolitik måste trots allt vidga perspektivet till att inte bara handla om en enda person utan också de långsiktiga trender i landet som han spelar på.

Följande citat är hämtade ur anteckningar efter två olika samtal.  De ägde rum med tre års mellanrum, det senare för 14 år sedan:

”Ryssland är ett slags monarki. Landet förväntar sig att det ska komma signaler uppifrån som det ska reagera på”, sade mig en man som i dag sitter i Rysslands regering. När han kallade Putin ”kung” fnissade vi båda som barn.

Min andre samtalspartner hade en hög position i den mellanstatliga institution som samordnar Rysslands och dess allierades internationella valobservatörer. Han sa så här: ”Ni i väst förstår inte vår slaviska psykologi. Det går inte att styra de här länderna utan en tsar.” Det var han själv som valde att träda fram och inleda ett samtal efter att i en vallokal ha insett att jag upptäckt hur man manipulerade valsedlarna.

Fortsätt läsa

Männen som plundrade Europas fattigaste stat

Varför är det så tyst om landet Moldova?

OK, det är mindre än Jämtland och har lägst BNP per capita i Europa. Men det ligger närmare Sverige än Milano. Och just därför att det är så litet går det inte att på samma sätt som i större stater dölja hur maffia och stormakter intrigerar om politiskt inflytande.

Just nu gömmer sig av allt att döma två nyckelpersoner som försatt landet i en sörja i USA respektive Ryssland.

Ingen har med säkerhet lyckats fastställa hur stor förmögenhet Moldovas mäktigaste man Vlad Plahotniuc förfogat över. I dag tros han sitta i förhör om den saken någonstans i USA. (Bildkälla Wikipedia där inget annat anges.)

Den ene är den i dag 53-årige affärsmannen Vladimir Plahotniuc som 2010 tog över ett av regeringspartierna. När makten fördelades inom koalitionen fick Plahotniucs parti kontrollen över rättssystemet. Med hjälp av detta har han sedan satt det politiska systemet ur spel och tillsammans med sitt hov plundrat sina politiska medtävlare och staten. Trots att Plahotniuc drivit igenom en kritiserad förändring av valsystemet lyckades han dock inte skrapa ihop en majoritetsregering efter parlamentsvalet i februari.

Efter en utdragen kris tillträdde i stället i juni en osannolik koalition av president Igor Dodons Putinvänliga Socialistiska parti (PSRM) och EU-vänliga liberaler. Den 14 juni lämnade Plahotniuc landet några timmar efter att USA:s ambassadör besökt hans partis högkvarter. Han steg på ett privatplan på en del av Chișinăus internationella flygplats där trafiken på hans order sedan många år inte fick kontrolleras av tull och gränspolis. Härifrån lyfte också i riktning mot Turkiet men med okänd slutdestination en av hans handgångna män, Ilan Shor som var nyckelfigur i ett omfattande bankbedrägeri för fem år sedan. Några dagar senare begick Plahotniucs svåger och affärskompanjon Iurii Luncașu självmord. Plahotniuc själv förmodas befinna sig i USA. Den nya liberala premiärministern Maia Sandu hoppas att USA ska lämna ut honom när man är färdig med sina egna utfrågningar.

Fortsätt läsa

Nursultan – en halvhjärtad entreprenör

När 79-årsdagen närmar sig har den siste av de ledare som var med om att dela upp Sovjetunionen mellan sig tagit ett steg mot pensionering. Nursultan Nazarbajev har försökt hitta en egen väg för Kazakstan mellan de mäktiga grannarna Ryssland och Kina. Hans inrikespolitiska arv består däremot i att han som många andra postsovjetiska ledare lämnar över en stor del av statens tidigare egendom till släkt och vänner.

Nursultan Nazarbajev var kommunistpartiets ledare innan han 1991 utsågs till Kazakstans president, (foto: www.kremlin.ru)

För något år sedan hade jag anledning att jämföra hur Sjaraf Rasjidov, som var Uzbekistans ledare under 1960- och 1970-talen, beskrivs i olika språkversioner av Wikipedia. Han stärkte på Moskvas bekostnad kontrollen över den egna republiken och kom att spela en roll i centralasiatisk säkerhetspolitik. Eftermälena varierar beroende på hur man i olika länder väger detta mot att han var en lojal kugge i det sovjetiska systemet.
Det är inte otänkbart att omdömena om Nursultan Nazarbajev, som i mitten av mars avgick efter 30 år som Kazakstans högste ledare (29 år som president och dessförinnan generalsekreterare i kommunistpartiet), kommer att vara lika varierade efter ytterligare 30 år.

Autoritära ledare måste alltid kallas just så. Diktatur kan bara bemötas med klarspråk. Men när det är dags att placera in dem i historien måste vi också se dem i ett större sammanhang. Alla människor föds in i epoker och omgivningar som vi inte väljer själva. Rasjidov tillhör en generation som kom att anamma det nya Sovjetsamhället av tacksamhet för att det öppnade skolor och universitet för dem. Nazarbajev var i sin tur den mest idérike bland sovjetrepublikernas ledare när det gällde att förena sitt lands självständighet med bevarade ekonomiska relationer med Ryssland och en stabil säkerhetspolitisk utveckling.

Fortsätt läsa

Nazister slåss för Ukraina men nobbas av väljarna

När Viktor Janukovitj 2014 flydde undan protesterna kring torget Majdan var det resultatet av en process som pågått i flera år. Många väljare hade tappat tilltron till att veteranerna Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko och deras partier var kapabla att sätta stopp för den korrupte presidentens maktmissbruk.


Detta är den andra av två inlägg om schabloner i bilden av Ukraina.

Detta gav de två ultranationalistiska partierna Svoboda (Frihet) och Högra sektorn vind i seglen. Vid parlamentsvalet 2012 vann Svoboda 37 av de sammanlagt 450 mandaten i parlamentet. Dessutom kom båda partierna att spela en framträdande roll i de medborgargarden som bildades i framförallt västra och centrala Ukraina när vanlig polis ibland stod passiv och den nationella insatsstyrkan Berkut tog parti för Janukovitj.

Flera medlemmar av de här partierna hade anknytning till nazistiska organisationer. Deras aktivister spelade en framträdande roll under de mest våldsamma konfrontationerna med Berkut i början av 2014. Efter Janukovitjs flykt fick Svoboda fyra ministerposter i den temporära koalitionsregering som snabbt måste reagera på Rysslands annektering av Krim och krigsutbrottet i Donbass.

Vid parlamentsvalet ett halvår senare fick Svoboda dock bara sex mandat och lämnade regeringen. Väljarundersökningar tyder på att partiet helt skulle ställas utanför parlamentet om det vore val i dag. Högra sektorn vann ett mandat 2014 men partiet är numera upplöst. Det parlamentariska stödet för högerextrema partier är för närvarande alltså högre i flera europeiska stater än i Ukraina .

Fortsätt läsa

Ukrainas öst och väst

För ett år sen skrev jag här om några myter om Ryssland. Gemensamt för dem var att de varit i svang så länge att de börjat uppfattas som allmänna sanningar. Med de schabloner om Ukraina som förekommer i dagens debatt är det annorlunda. De är yngre än den 27-åriga ukrainska staten och de har sina rötter i Ryssland.

Detta är det första av två inlägg om schabloner i bilden av Ukraina.

Låt oss börja med att titta på hur stort (eller snarare litet) genomslaget för nyheter om Ukraina varit i Sverige under de senaste 15 åren. Kurvorna i diagrammet nedan visar hur ofta de fem landsnamnen Ryssland, Ukraina, Tyskland, Syrien och Egypten förekommit i Googles nyhetsvisningar under de senaste femton åren.

Egypten är ett land i Europas närhet som ofta förekom i vår nyhetsrapportering under 1900-talet. Bidragande orsaker var den känsliga relationen till Israel, rollen som oljeproducent och kontrollen över Suezkanalen. Förspelet till Berlinmurens fall 1989 och följderna för Östeuropa kom att dominera våra medier under ett par årtionden. Med den så kallade arabiska våren hamnade Egypten under 2000-talet åter i rampljuset. Ukraina trängde genom nyhetsbruset bara vid några få tillfällen, som när Ruslana Lyzjytjko vann Eurovision Song Contest 2004 eller under den orangea revolutionen samma år.

Relationen mellan sökningar på fem landsnamn bland Google Nyheter i Sverige 2004 – jan 2019. Det ökande antalet kriser i vårt närområde har som framgår av diagrammet resulterat i att ett enskilt land sällan dominerat nyhetsflödet under de senaste åren. (Diagram: Torgny Hinnemo/Datakälla: Google)
Fortsätt läsa

Om hur svenskar brytt och bryr sig om Uzbekistan

Varför ska man bry sig om Uzbekistan? Eller, för resten, vilket land som helst?

Ur en dödsannons i Svenska Dagbladet i maj 1939 (två år efter publiceringen av Golowjanuks bok – se nedan)

Eftersom jag fått frågan några gånger genom åren har jag hunnit fundera. Svaret är ganska enkelt. Varje inbjudan jag fått att föreläsa om Uzbekistan vittnar om hur vi på en rad olika sätt länkas även till länder som ligger långt bort. De som vill veta mera arbetar här hemma med sjukvård, investeringar, utbildning, global säkerhet, flyktingmottagning, miljöfrågor, mänskliga rättigheter och turism.

Just när jag är på väg att lägga upp den här texten på bloggen publicerar Dagens Nyheter ett reportage om bomullsplockning i Uzbekistan. Arbetet har under årtionden utförts av tvångsrekryterade barn och vuxna. Men faktum är att människor i Sverige har brytt sig om Uzbekistan länge. I dag uppmärksammas Uzbekistan också genom en understreckare i Svenska Dagbladet om en svensk rödakorsare som på dagen för hundra år sen mördades av bolsjeviker i Tasjkent.

Fortsätt läsa

Skotten i Kertj en öppen krigsförklaring mot Ukraina

Nyligen lät Ryssland preja några mindre ukrainska fartyg på väg till hemmahamn norr om Svarta havet. Ett drygt 20-tal besättningsmän fängslades. Sex av dem hade skadats vid beskjutningen. President Putins kommentar till det inträffade ger både Ukraina och omvärlden anledning till oro. Den ryske presidenten beskriver utan omsvep det inträffade som en del av ett krig  mellan Ryssland och Ukraina på två fronter.

Av de 70 miljoner ton spannmål som Ukraina producerat i år skeppas några miljoner ut via hamnen i Berdjansk. Fartygen förväntas avlösa varandra vid terminalen i snabb takt. Efter Rysslands beskjutning av ukrainska patrullbåtar i slutet av november har Togoregistrerade Island Bay med last avsedd för Libanon tvingats att ligga kvar i hamnen för en kostnad tusentals dollar per dygn. Andra rederier tvekar nu om de kan sända in sina fartyg i Azovska sjön vilket också drabbar hamnen i Mariupol. (foto: Torgny Hinnemo) 

Den väpnade konflikten i östra Ukraina har pågått i nästan fem år. Tills nyligen har Ryssland förnekat sin utslagsgivande roll som krigförande part. Nu, när antalet ryska militärer i Donbass kanske är det lägsta under hela perioden, har Vladimir Putin dock utan förbehåll konstaterat att Ukraina och Ryssland befinner sig i krig. Han gjorde det vid en presskonferens 1 december direkt efter G20-mötet i Buenos Aires. Den ryske presidenten svarade då på frågor om de tre ukrainska fartyg som besköts i Kertjsundet den 25 november.

Fortsätt läsa

Kommer svensk och rysk militär att mötas i Ukraina?

Genom utfästelsen att verka för en FN-styrka i östra Ukraina har Sverige gett sig in i ett spel på gott och ont. På gott därför att det förmodligen är enda sättet att få slut på kriget i närtid. På ont därför att förutsättningarna är så usla att ett fiasko ligger nära till hands.
Idén är genomförbar bara om man under fortsatta samtal med Ryssland lyckas uppnå ett trendbrott i relationerna med EU och USA.

Diskussioner om svenska FN-fordon ska patrullera i de krigshärjade östra delarna av Ukraina förs nu öppet. (Bilden från försvarsmaktens presstjänst är tagen i Sudan)

I början av mars rapporterade svenska och utländska medier att Sveriges försvarsminister under ett besök i Kiev ”lovat” sända FN-trupp till Ukraina. Att få ett slut på kriget i Donbass, som under fyra år skördat mer än 11.000 offer, med hjälp av en fredsbevarande styrka är en idé som funnits sedan länge. Ständigt har den lagts åt sidan därför att det inte ens skulle gå att samla de viktigaste intressenterna till en diskussion om saken.

När nu Peter Hultqvist offentligt sagt att Sverige är berett att driva frågan om en fredsbevarande styrka är det ingen garanti för att idén blir verklighet. Men det skapar på gott och ont ett tryck på Sverige och några andra länder att nå resultat.

Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng