KategoriPolitik

Desinformation bakom Sovjets uppgång och fall

Desinformation är en gammal metod att vinna temporära fördelar som använts av många stater. Med hjälp av bland annat sociala medier lyckades Ryssland för en tid mörklägga en del av sitt militära engagemang i Ukraina.

När osanna uppgifter sprids i stor omfattning uppstår dock osäkerhet och tvivel som lätt slår tillbaka mot avsändaren. Den siste Sovjetledaren Gorbatjovs mål var att bevara och stärka Sovjetunionen genom att befria den från desinformation.

Det här är det sista inlägget i serien om vanliga myter om Ryssland. De tidigare har handlat om att Ryssland är annorlunda, att Putin är populär och om en särskild väg som politisk ideologi.

Idén om desinformation är minst lika gammal som vårt gamla testamente. För mer än 2.500 år sedan varnade profeten Hesekiel för falska profeter och Jeremia skrev ”Lyssna inte till vad profeterna säger när de profeterar för er. De väcker tomma förhoppningar, de predikar syner de själva hittat på” (Jeremia 23.16).

Enligt flera författare, t ex Jevgenij Gorbunov i boken ”Stalin i GRU” (Stalin och GRU, d v s militära underrättelsetjänsten) från 2010 var ryska språket först med att använda ordet desinformation. Det förekommer i ett uppdrag 1922 till politbyråmedlemmarna Josef Stalin och Lev Trotskij att upprätta en struktur för desinformation. Fortsätt läsa

Heliga värden på dekis

I takt med att allt mer av makten samlats hos Putin själv har bland annat den ekonomiska kompetensen och ett dynamiskt bollande av idéer försvunnit ur rysk politik. I ett försök att entusiasmera väljarna har kretsen runt Putin försökt damma av en gammal förrevolutionär mantra om att Ryssland är utvalt för att gå en alldeles egen ideologisk väg.

Idén om att Ryssland måste gå en egen väg som skiljer sig från Västeuropas är av gammalt datum. Den har getts olika skepnad av intellektuella som 1800-talsförfattaren Fjodor Dostojevskij och de många anhängarna av slavofilismen. Ofta har grundtanken förknippats med autoritära idéer och stöd för ortodoxa traditioner.

Det väckte en viss uppmärksamhet när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju i Dagens Nyheter i april 2016 sa att ”Om västs syn på mänskliga rättigheter utvecklas mot allmän lössläppthet, så bortser de ifrån att det strider mot de fundamentala grunderna i vår kultur, som är baserad på ortodox religion – kristendomen.” Han gjorde det när han värjde sig mot kritiken av Rysslands agerande i Ukraina och den tilltagande repressionen mot regimkritiker i hans eget land. ”Vi kommer inte längre att acceptera att de ekonomiska förbindelserna (med EU) blir offer för ideologi eller geopolitiska överväganden”, fortsatte han med anspelning på västs sanktioner. Fortsätt läsa

Projektet Putin rullar vidare

Om ett par månader ställer Vladimir Putin upp i sitt fjärde presidentval.  Det sägs ofta att han är populär men stämmer det?

Betydligt färre ryssar än tidigare säger att de tänker gå till vallokalerna. I ett samhälle med hårt styrda medier är utgången given. Men trots allt är människor uttråkade över att inte ha något alternativ att rösta på.

Senast hölls val i Ryssland i september 2016. Då var knappt en fjärdedel av väljarna övertygade om att inget fusk skulle förekomma. Det innebar att tilltron till valprocessen hade ökat jämfört med tidigare val. Men fortfarande saknade en tredjedel av befolkningen förtroende för valmyndigheterna. Uppgifterna kommer från Rysslands mest ansedda opinionsinstitut, Levada Center.

Den gången röstade man fram ett parlament. Den 18 mars i år är det presidentval i Ryssland. Det är inte säkert att förväntningarna är lika låga den här gången. Fast vid samtliga tidigare presidentval har internationella valobservatörer konstaterat att de ryska funktionärerna inte följt sin egen regelbok, särskilt inte under rösträkningen. År 2000 gjorde man det inte i hälften av vallokalerna därför att man tyckte att reglerna var för krångliga. Slarvet ansågs dock inte påverka valresultatet. 2004 noterade observatörerna från organisationen för europeisk säkerhet OSSE både förfalskade röstlängder och att resultaten av rösträkningen hade manipulerats i ett antal lokaler. Både 2008 och 2012 hade röstsammanräkningen i 30 procent av de lokaler som besökts av observatörer genomförts på ett sätt så att det inte gått att kontrollera att allt gått rätt till. Fortsätt läsa

Hundra år efter 1917 – dags att vända blad

Vår bild av Ryssland består till en del av begrepp som upprepas så ofta att vi sällan funderar över dem. När det nu börjar bli alltmer självklart att se Sovjetepoken som en del av Rysslands vidare historia kan det vara dags att definiera dem på nytt. Här och i några kommande inlägg kommer jag att diskutera kring ett antal sådana myter.

 

Att Ryssland är annorlunda är en klyscha av gammalt datum. Den har använts kärleksfullt i betydelsen att landet bär på en kultur med många bottnar som är värda att utforska. Men den har också blivit ett mantra för isolationister. För ultrakonservativa ryssar är det ett sätt att slippa tänka på omvärlden. I Västeuropa duger det som motivering för att reducera vår stora granne till en post i försvarsbudgeten.

En klassisk ordvits lyder ”Vad är det för skillnad på en elefant? – Den kan varken cykla.” Lika absurt är att ställa frågan ”Hur är Ryssland?” och nöja sig med ett avhugget ”Det är annorlunda” till svar. Det väcker ju omedelbart följdfrågor som jämfört med vem, på vilket sätt och varför är Ryssland annorlunda? Fortsätt läsa

Bokslut över Sovjetunionen

Sovjetstaten föddes för hundra år sedan och upplöstes sjuttiofem år senare.
I dag har alla stater som trädde i dess ställe utom Kazakstan bytt ledare minst en gång. Därmed kan vi identifiera en ny politisk kultur som förmodligen kommer att bli bestående under en längre tid framöver.
I flera av de nya staterna används den politiska makten för att med stor hänsynslöshet ta över de mest värdefulla företagen medan samhällsekonomin som helhet försummas.

Gulnara Karimovas omsusade affärer med TeliaSonera var inget undantag. Uzbekistans myndigheter har utnyttjats för affärer av många inom landets elit (foto: Moda.Ru)

Det här året inleddes med 25-årsdagen av Sovjetunionens upplösning och snart infaller hundraårsdagen av oktoberrevolutionen. Under det gångna kvartsseklet har omvärldens intresse fångats av händelser som kriget i Donbass och enskilda personer som Rysslands Vladimir Putin och Ukrainas korrupte president Viktor Janukovitj. Ett annat exempel är den uzbekiska presidentdottern Gulnara Karimova som medan hon var diplomat och sångerska blåste TeliaSonera på miljardbelopp. Nu har det publicerats ett par lättfattliga översikter som gör det omöjligt att blunda för korruptionens centrala roll för politiken i det forna Sovjet och hur institutioner i våra egna samhällen håller den vid liv.

En är den ryske journalisten Michail Zygars uppmärksammade bok Männen i Kreml som porträtterar spelarna om makten i Ryssland. En annan – vars titel kanske inte lika självklart lockar svenska läsare –  är A Dance With The Cobra – Confronting Grand Corruption in Uzbekistan författad av tre brittiska forskare inom kriminologi, juridik och säkerhetspolitik. Fortsätt läsa

Dystert bokslut efter den uzbekiske ledarens död

Ett kvartssekel efter Sovjets upplösning har de flesta av de forna delrepublikerna kunnat visa upp ett politiskt bokslut. Varje skifte av statschef har gett oss en inblick i var den reella makten döljer sig bakom de nya formella strukturerna. Nu har det blivit Uzbekistans tur sedan Islam Karimov, den siste ledaren av republikens kommunistparti och därefter den självständiga statens förste president, dödförklarats den 2 september efter att några dagar tidigare ha drabbats av en stroke. Han blev 78 år gammal.

Islam Karimov begravdes i sin hemstad Samarkand. Det finns också en historisk dimension i att han vilar i en moské i utkanten av Samarkands äldsta stadsdel. Därifrån syns Timur Lenks gravmonument (den blå kupolen th vid horisonten). Karimov hyllade Timur Lenk som grundare av den uzbekiska nationen. (foto: Torgny Hinnemo)

Islam Karimov begravdes i sin hemstad Samarkand. Det finns också en historisk dimension i att han vilar i en moské i utkanten av Samarkands äldsta stadsdel. Därifrån syns Timur Lenks gravmonument (den blå kupolen th vid horisonten). Karimov hyllade Timur Lenk som en uzbekisk landsfader. (foto: Torgny Hinnemo)

Världen får nog vänta minst ett par veckor men kanske längre innan det står klart hur det politiska arvet kommer att fördelas och förvaltas. Efter diktatorn Josef Stalins död 1953 hade det styrande kommunistpartiet ett kollektivt ledarskap. En skicklig generalsekreterare kunde dock balansera och spela ut olika viljor mot varandra för att driva igenom sin egen. Efter kuppförsöket i augusti 1991 mot Sovjets siste president Michail Gorbatjov förbjöds kommunistpartiet i många delstater. Karimov valde däremot att byta namn till Uzbekistans folkdemokratiska parti med ett helt nytt partiprogram med populistiska inslag. På så vis förblev maktapparaten intakt även om han därefter gjort ett antal viktiga personförändringar. Fortsätt läsa

Sovjets barnbarn visar frustration

Sovjets barnbarn ingressNär de forna Sovjetmedborgarna vaknade på nyårsdagen 1992 hade mycket förändrats. Var och en av de femton tidigare delstaterna hade fått en egen röst i FN och andra internationella organisationer. Ryssland släppte de flesta priser fria och det fick genomslag också i de andra staterna på ett sätt som förändrade människornas liv för alltid.

XXX

Det sätt som landets egna myndigheter behandlar medborgarna på utgör ett direkt hot mot landet anser många ukrainare. I några forna Sovjetrepubliker kan de här motsättningarna resultera i social oro.

Men trots att upplösningen av Sovjetunionen innebar ett systemskifte från en toppstyrd planekonomi till något annat var mycket sig likt. I fem länder, däribland Ukraina, hade folket utsett den siste sovjetiske kommunistpartichefen till den nya suveräna statens förste president. I parlamenten var kontinuiteten ännu tydligare. De ledamöter som valts in i delstatsparlamenten 1990, flertalet på kommunistpartiets listor, fortsatte i de flesta fall att arbeta två-tre år innan de första valen hölls i de suveräna staterna.

Säkert var många av dessa parlamentariker positiva till förändringar. En del hade inte ens trott på kommunistpartiets ideologi Fortsätt läsa

Statsledare i kris föraktar toastädning

KazakingrDet händer att politiker bokstavligen talar skit. I Centralasien gör man det om närstående länder som kan erbjuda något det egna landet saknar.

Sommaren 2013 återgav statstelevisionen i Uzbekistan ett tal som president Karimov höll under en resa ute i landet: “Det finns mycket få lata människor i Uzbekistan numera”, sa Karimov. “Med lata menar jag såna som far till Moskva och sopar gator och torg. Man känner sig äcklad av att uzbeker ger sig dit för en bit bröd.”

Kvinnor städar överallt i Centralasien men auktoritära politiker känner sig förödmjukade om d städar åt andra. (foto: Torgny Hinnemo)

Kvinnor städar överallt i Centralasien men auktoritära politiker känner sig förödmjukade om de städar åt andra. (foto: Torgny Hinnemo)

Under många år har ett par miljoner uzbeker försörjt sig på de jobb de kunnat få i Ryssland eftersom det inte funnits arbeten i deras eget land. Det har retat Karimov. Hans ekonomiska politik har bevarat mycket av den sovjetiska planekonomin men han vill framstå som ett geni som vänt den gamla kolonialmakten Ryssland ryggen.

Senast var det cellisten Arystanbek Muhamediuly, numera kulturminister i Kazakstan, som uttalade sig föraktfullt om att städa i Ryssland. Han gjorde det i maj vid en litterär diskussion inför publik i Kazakstans största stad Almaty. Han fick en fråga om den världsberömde författaren Tjingiz Ajtmatov från grannlandet Kirgizistan.

“När jag flyger till Moskva och andra städer är det mycket trist (att se) att offentliga toaletter där städas av unga flickor, våra grannar. Det berör naturligtvis ens känslor som människa. Hur kan de försörja sig så i sin vackra ungdom – städa en offentlig toalett? Fortsätt läsa

Oligarkernas stöld av staten Moldova

Det var en gång…

Förresten, innan jag fortsätter vill jag påpeka att den här sagolika historien om hur oligarker blåste väljarna och stal motsvarande tio miljarder kronor är alldeles sann. Alla personer som nämns vid namn finns på riktigt. Det gör också landet Moldova som är stort som Jämtland och ligger inklämt mellan Rumänien och Ukraina. Många moldovier talar rumänska och en del ukrainska. Eftersom landet dessutom ligger i skärningspunkten mellan Centraleuropas och Balkans kulturer och historia lever här också andra folk. Det som de har gemensamt är att de brukat jorden sida vid sida och gör sitt eget vin.

Vinet har en officiell helgdag i Moldova. Då bjuds allmänheten att testa de senaste årgångsvinerna. (foto:Torgny Hinnemo)

Vinet har en officiell helgdag i Moldova. Då bjuds allmänheten att testa de senaste årgångsvinerna. (foto:Torgny Hinnemo)

Som sin storhetstid räknar moldovierna andra hälften av 1400-talet då furstendömet styrdes av Stefan den store. Några årtionden efter hans död blev landet en vasall under det ottomanska imperiet men fortsatte att sköta sina inre angelägenheter. På 1800-talet tog dock Ryssland kontroll över den östra halvan medan den västra slog sig samman med ett par andra rumänsktalande furstendömen och bildade dagens Rumänien. Dit anslöts även den östra delen mellan första och andra världskrigen innan den åter erövrades av Ryssland som nu bytt namn till Sovjetunionen. Det erövrade territoriet fick status som en egen sovjetrepublik men blev en suverän stat när Sovjetunionen upplöstes för ett kvartssekel sedan. Landet kallar sig fortfarande för Moldova.

Men låt oss återvända till den aktuella bankskandalen. Fortsätt läsa

Tunnelseende i kirgizisk politik

Förtroendet för Kirgizistans politiker har länge varit undergrävt. Häromveckan fick en tunnel på åtta meters djup landet att först frukta en väpnad konflikt med grannlandet Uzbekistan och sen en utomparlamentarisk fejd mellan presidenten och oppositionen. Nu skakar man på huvudet åt alltihopa.

Tunneln i Borbalyk som upptäcktes av gränstrupperna i Uzbekistan (foto: Turmush/AKI press)

Tunneln i Borbalyk som upptäcktes av gränstrupperna i Uzbekistan (foto: Turmush/AKI press)

Det började med att Uzbekistans gränstrupper, som tillhör säkerhetstjänsten, sände förstärkningar till gränsen mot Kirgizistan. Anledningen uppgavs vara en allmän höjning av beredskapen inför firandet av det persiska nyåret Nouruz. Det förvånade inte så många eftersom det hänt också tidigare år. Det oroande var att uzbekerna placerade två pansarfordon och ett 40-tal soldater längs ett omtvistat avsnitt av gränsen mot regionen Batken i sydvästra Kirgizistan. Kirgizerna protesterade och skickade för säkerhets skull en del av specialstyrkan Skorpionerna till sin sida av gränsen. Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng