När 79-årsdagen närmar sig har den siste av de ledare som var med om att dela upp Sovjetunionen mellan sig tagit ett steg mot pensionering. Nursultan Nazarbajev har försökt hitta en egen väg för Kazakstan mellan de mäktiga grannarna Ryssland och Kina. Hans inrikespolitiska arv består däremot i att han som många andra postsovjetiska ledare lämnar över en stor del av statens tidigare egendom till släkt och vänner.

Nursultan Nazarbajev var kommunistpartiets ledare innan han 1991 utsågs till Kazakstans president, (foto: www.kremlin.ru)

För något år sedan hade jag anledning att jämföra hur Sjaraf Rasjidov, som var Uzbekistans ledare under 1960- och 1970-talen, beskrivs i olika språkversioner av Wikipedia. Han stärkte på Moskvas bekostnad kontrollen över den egna republiken och kom att spela en roll i centralasiatisk säkerhetspolitik. Eftermälena varierar beroende på hur man i olika länder väger detta mot att han var en lojal kugge i det sovjetiska systemet.
Det är inte otänkbart att omdömena om Nursultan Nazarbajev, som i mitten av mars avgick efter 30 år som Kazakstans högste ledare (29 år som president och dessförinnan generalsekreterare i kommunistpartiet), kommer att vara lika varierade efter ytterligare 30 år.

Autoritära ledare måste alltid kallas just så. Diktatur kan bara bemötas med klarspråk. Men när det är dags att placera in dem i historien måste vi också se dem i ett större sammanhang. Alla människor föds in i epoker och omgivningar som vi inte väljer själva. Rasjidov tillhör en generation som kom att anamma det nya Sovjetsamhället av tacksamhet för att det öppnade skolor och universitet för dem. Nazarbajev var i sin tur den mest idérike bland sovjetrepublikernas ledare när det gällde att förena sitt lands självständighet med bevarade ekonomiska relationer med Ryssland och en stabil säkerhetspolitisk utveckling.

Nursultan är nu namnet på Kazakstans huvudstad som tidigare hette Astana. I dimman skymtar en 150 meter hög jurta av betong bortom en annan av stadens mastodontbyggnader. (foto: Torgny Hinnemo)

I det avseendet skiljer sig båda från exempelvis Ukrainas Viktor Janukovytj. När han intervjuades om hur det kändes att bli president 2010 talade han om att förverkliga sig själv. Då han flydde undan protesterna på Majdan 2014 hade han knappast gjort något vare sig för att förbättra landets ekonomi eller för att utveckla en konsoliderad utrikespolitik i förhållande till både EU och Ryssland.

1991, drygt åtta månader före upplösningen av Sovjetunionen, fick Nazarbajev en fråga om hur han ställde sig i dragkampen mellan Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov och hans ständige rival, den ryske presidenten Boris Jeltsin. Gorbatjov ville bevara unionen medan Jeltsin försökte stärka sin egen, och för all del också andra delstater, genom att underminera Gorbatjovs ställning. I den stora dagstidningen Komsomolskaja Pravda svarade Nazarbajev så här: ”Jag ger företräde åt den sida som gynnar statens stabilitet… En viktig egenskap hos alla politiker bör vara, att deras handlingar är förutsebara. Den egenskapen besitter Gorbatjov. Därför är jag mycket rädd för drastiska förändringar i det högsta ledarskapet.”

Störst är fortfarande staden Almaty som av befolkningen älskas för sin grönska (foto: Torgny Hinnemo)

I samma intervju sa han att ”man med fasthet måste hålla isär ekonomi och ideologi”. Det framgick att han såg Sydkorea, Singapore och Turkiet som möjliga förebilder. Privatisering stod högt på hans program för Kazachstan. Trots sin kritik av Jeltsins populistiska metoder höll Nazarbajev med den ryske presidenten om att Sovjetregeringen stod i vägen för en radikal övergång till marknadsekonomi.

Till skillnad från Jeltsin i Ryssland motarbetades den då 50-årige Nazarbajev inte av en tung opposition. I motsats till ledarna i Ukraina och Vitryssland hade han lyckats få arbetare i kolgruvor och i industrin att avstå från strejker under det värsta politiska kaoset. Den stora ryskspråkiga befolkningen i Kazakstan såg inte Nazarbajev som ett hot. Med stöd av ett fungerande parlament kunde han genomföra en modernisering av den ekonomiska lagstiftningen som vann utländska investerares förtroende.

“Rädda de fattiga från de rika”, sa en gång den kazakiske 1800-talspoeten och filosofen
Abai Qunanbaiuly.

Då det stod klart att Sovjetunionen inte kunde räddas ställde Nazarbajev i december 1991 upp som värd för ett toppmöte som han hoppades skulle lägga grunden till ett eurasiskt EU. Men två veckor tidigare hade hans förhoppningar grusats när Ryssland och Belarus hade undertecknat en urvattnad version av avtalsutkastet tillsammans med Ukraina. Ukrainarna hade varit tveksamma till förslaget av rädsla för rysk dominans medan det för Ryssland var viktigast att bevara den gemensamma rysk-ukrainska marknaden. Nazarbajev tvingades svälja förtreten. I gengäld gav det utdelning när hans ombud välkomnade Kina att utöka sin handel med och investeringar i Kazakstan. Därtill blev EU en viktig handelspartner.

Nu har det emellertid redan gått många år sedan Nazarbajev lade idén om att vara förutsebar på hyllan. Presidentvalen 2011 och 2015 liksom parlamentsvalen 2012 och 2016 tidigarelades överraskande så att oppositionen aldrig hann förbereda en fullskalig valrörelse. Möjligen kommer samma sak att hända med det presidentval som varit schemalagt till början av 2020. Samtidigt har kritiska medier stängts och journalister dömts på fabricerade grunder. Säkerhetstjänsten KNB har tagit över som tillsynsmyndighet för teknikrelaterade frågor inom mediesektorn.

Under de tjugo år som förflöt mellan Nazarbajevs hyllning till förutsebarheten och att han öppet övergav denna politik gav oljeboomen Kazakstan oligarker som med sina förmögenheter kunde påverka det politiska spelet i bakgrunden. Till miljardärerna hör var för sig Nazarbajevs dotter Dinara Kulibajeva och hennes make Timur Kulibajev. Att statschefens familj utnyttjar makten till att bygga upp en egen förmögenhet och hålla ett vakande öga på andras handlar vid sidan av andra motiv också om att balansera övriga oligarkers potentiella politiska inflytande. Därmed skapades politiska dynastier.

I Sjymkent i söder bor många uzbeker och här har islam sitt starkaste fäste (foto: Torgny Hinnemo)

Precis som i den klassiska såpoperan Dynasty nådde intrigerna ända in i kärnfamiljen. Nazarbajevs äldsta, i dag 56-åriga, dotter Dariga blev nyligen talman i senaten. Det skedde samma dag som fadern lämnade posten som statschef. Därmed innehar hon i dag det högsta ämbetet näst presidenten. Hennes make Rakhat Aliyev hann göra en kometkarriär som bland annat vicechef för säkerhetstjänsten KNB och bygga upp en förmögenhet innan Nazarbajev 2007 förvisade honom till en ambassadörspost i Wien. Samtidigt separerade paret – enligt Aliyev kom skilsmässan överraskande som ett brev på posten. Så småningom anklagades Aliyev för bland annat grov ekonomisk brottslighet, för att ha beordrat mordet på en känd oppositionspolitiker och för att ha planerat en statskupp. 2015 hittades Aliyev död i ett österrikiskt häkte.

2011 fick den andre svärsonen Timur Kulibajev bära det politiska ansvaret för en händelse som sände en chockvåg genom det kazakstanska samhället. Oljearbetare som avskedats efter en strejk protesterade under flera månader på det centrala torget i Janaözen i västra Kazakstan. När polis till slut sattes in för att rensa torget dödades ett femtontal människor. I ett försök att blidka opinionen avsatte Nazarbajev svärsonen från posten som chef för oljekoncernen men gav honom snart andra tunga uppdrag. Timur Kulibajev har också två söner födda 2007 och 2012 i en relation med den i dag 39-åriga Goga Ashkenazi som även hon driver affärer i bland annat oljebranschen. Också Nazarbajevs tredje dotter Aliya sitter i ledningen för företag. Hennes nuvarande man har efterträtt Timur Kulibajev som chef för landets nationella nät av oljepipelines. I slutet av 1990-talet var Aliya gift med Ajdar Akajev, son till presidenten i grannlandet Kirgizistan. Några före detta kirgiziska ministrar har sagt mig att det var under den tiden som den tidigare respekterade president Askar Akajev började berika sig under inflytande av sin kazakiske kollega.

I Pavlodar i norr påminner arkitekturen däremot oftare om Moskva (foto: Torgny Hinnemo)

Den kazakiska staten har en mer än 500-årig historia. Det väldiga territoriet, fem gånger så stort som Frankrike, består i mitten av en vidsträckt ödemark. Kazakstan blev ett lätt byte när Ryssland på 1700-talet inledde sina koloniala erövringar eftersom nationen i praktiken var uppdelad i tre statsbildningar som tidvis låg i konflikt med varandra. Därför har ett av Nazarbajevs mål varit att bygga upp en administrativ elit som står över regionala särintressen. Den omfattande korruptionen har dock sin egen geopolitiska logik. Liksom i andra forna Sovjetrepubliker har säkerhetstjänsten också varit en bricka i det politiska spelet. I dag leds KNB av en tidigare nära medarbetare till Nazarbajev och hans ställföreträdare är Nazarbajevs brorson.

Med det som kom att kallas massakern i Janaözen stod det klart att Nazarbajevs samhällskontrakt hade bleknat. Hans tidigare pondus hade grundats på entreprenörskap. Hos många ingav han respekt även när han några gånger i förebyggande syfte lät hundratals poliser visa upp sig på gatan för att kyla ner lokala konflikter mellan exempelvis kazaker och andra etniska grupper eller två sekter som gjort anspråk på samma moské. I dag är dock två tredjedelar av befolkningen under 40 år och saknar egen erfarenhet av Sovjetepoken. Bortom den har den kazakiska kulturen sina rötter i ett nomadsamhälle utan samma stränga kontroll som utövades av härskare och mullor bland jordbrukarna strax söderut i dagens Uzbekistan.

Värdar från Nursultan Nazarbajevs parti Nur Otan står med några meters mellanrum för att snabbt lotsa väljarna genom vallokalen. (foto: Torgny Hinnemo)

Nazarbajev och hans omgivning kom emellertid att alltmer trygga sin ställning med stöd av en i grunden opålitlig ordningsmakt (säkerhetstjänsten i Kazakstan är liksom alla arvtagare till sovjetiska KGB ett självmedvetet brödraskap – det är därför som Nazarbajev satt en vän och en släkting som dess fåraherdar).

När Kazakstans huvudstad döptes om till Nursultan dagen efter att Nazarbajev lämnat presidentposten visade det att han lämnat över styret till en devot klick. I ett kritiskt upprop som snabbt fick många undertecknare säger man att namnet Astana är ett varumärke som bör skyddas. Namnet föddes med att platsen gjordes till huvudstad och fick en ny arkitektonisk profil i det postsovjetiska Kazakstan. Det har tagit tid att göra den känd i omvärlden. När protesterande samtidigt gått ut på gatorna och sagt att det är hög tid att återgå till den öppenhet och pluralism som växte fram också i Kazakstan under den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov har polisen ingripit.

Ändå är det för tidigt att göra ett bokslut över epoken Nazarbajev. Sociala missnöjesyttringar över de senaste årens ogynnsamma ekonomiska utveckling har tystats ned liksom rättsväsendets hantering av några uppseendeväckande korruptionsärenden. Regimen försöker också dämpa antikinesiska stämningar som väckts både av rykten om att kineser fått ta över kazakisk jordbruksmark och av de kinesiska så kallade omskolningslägren för uigurer men även kazaker. Rysslands Ukrainapolitik har också skapat nervositet med tanke på att det finns en stor rysktalande befolkning även i Kazakstan.

Hur epoken Nazarbajev kommer att framstå i förhållande till följande årtionden avgörs av hur skickligt hans arvtagare förmår hantera de spänningar som finns både inom landet och i förhållande till dess grannar. En positiv öppning kan vara ett vidgat samarbete med grannstaten Uzbekistan. Sedan Nazarbajevs tidigare presidentkollega Karimov där avled för två och ett halvt år sedan har de tidigare frostiga förbindelserna tinat upp rejält.