Om internationaliseringen av konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan
När jag gjorde värnplikten fanns ännu ingen motorväg hela sträckan mellan Linköping och Stockholm. Det tog tre timmar med bil. Kompisen som vi fick lifta med under permissioner tog alltid en fikapaus på Stavsjö värdshus. På lördagseftermiddagar trängdes här både långtradarchaufförer, veckopendlare och turister.
1994 hamnade värdshuset, som betjänat resenärer sedan 1700-talet, en dryg kilometer från den nya riksleden när motorvägen mellan Nyköping och Norrköping öppnades. I dag har ruljangsen tagits över av en ny krog som skymtar på en klippaovanför dagens E4. Det gamla värdshuset hankar sig fram som konferensanläggning medan macken intill fick stänga.
Mitten av 1990-talet var också den tid då de kommersiella databaserna fick sitt stora genombrott i Sverige. Abonnenter på de nya tjänsterna kunde få dagliga uppdateringar om allt som nämndes om exempelvis en viss ort i riksdagens protokoll eller medierna. Försäljarna av databastjänster spred berättelsen om Stavsjö värdshus över hela landet. Budskapet var att inget företag har råd att inte prenumerera på information om det som avhandlas om deras bygd. Ifall ägarna av Stavsjö värdshus tidigt fått upp ögonen för E4:s kommande sträckning hade man kanske hunnit köpa en tomt intill och intressera planerarna för en avfart dit.
Det som fick mig att tänka på Stavsjö är hur Höga Karabach här i Sverige diskuteras i ett större säkerhetsperspektiv efter att Azerbajdzjan tog militär kontroll över regionen i september. Därmed har Azerbajdzjan nått sitt mål. Ingen av de tre angränsande stormakterna Iran, Ryssland eller Turkiet som historiskt tävlat om inflytande verkar ha ambition att ändra på utfallet. Men ändå kan vi inte som hittills bara utgå från de regionala stormakterna när vi försöker förstå Kaukasiens framtid.
Det handlar om vägbyggen i närheten. Och som är svåra att missa om man följer den sporadiska rapporteringen kring Eurasian Development Bank EDB (som till 45 procent ägs av Ryssland, 37 av Kazakstan och resten jämnt fördelat mellan Armenien, Kirgizistan och Tadzjikistan). EDB:s kartor ger en god överblick över alla stora transportkorridorer landvägen mellan Europa och Asien. I fjol och i år har Iran ingått avtal om två nya väg- och järnvägsbyggen på sitt eget territorium vilka fått både Ryssland och Azerbajdzjan att tänka om. Till det kommer att stormakten Indien både är intressent i det nya järnvägsbygget och har blivit en viktig leverantör av vapen till Armenien.
Men låt oss bara snabbt påminna oss om Karabachkrigets historia. I Kaukasien, området mellan Svarta och Kaspiska haven, finns mer än tio bergstoppar som är högre än någon annan i Europa. Länge gav bergen ursprungsfolken här skydd mot stormakter som expanderade i närområdet. Så småningom blev de emellertid uppslukade av Persien, det Osmanska riket och slutligen Ryssland. Muslimska härskare i Persien deporterade en del kristna armenier från sina hemtrakter för att förebygga uppror. Ryssland deporterade i sin tur företrädare för många muslimska folk under sin framryckning söderut mot Kaukasien och Svarta havet. Det var delvis dessa tvångsförflyttningar som gav näring till tvisten mellan armenier och azerier om Karabach.
Under 1900-talet förlorade Europas stormakter de flesta av sina kolonier. I allmänhet tog processerna några decennier. I Ryssland kan möjligen 1905 uppfattas som en startpunkt. Då led landet ett svidande nederlag i kriget mot Japan. I huvudstaden Petersburg tvingade omfattande oroligheter tsaren att dela med sig en begränsad del av makten till ett nyinrättat parlament. Och från Karabach kom rapporter om en konflikt mellan armenier och azerier som i mycket liknade det som publicerades 1988–94, d v s åren kring upplösningen av Sovjetunionen.
Genom stölder och korruption hamnade kring 1990 stora mängder vapen ur militära förråd i bland annat Armenien, Georgien och Tjetjenien i händerna på kvasipolitiska grupperingar, som ofta använde dem för rent kriminella syften. Våldet i och kring Karabach inleddes med flera pogromer och andra folkrättsbrott. När Armenien och Azerbajdzjan blev självständiga 1992 förmådde de nya regimerna inte ta kontroll över våldsutvecklingen. När ett avtal om eldupphör slöts 1994 utropade sig Karabach med stöd av Armenien som en självständig stat. Den kontrollerade också ett stort kringliggande område som huvudsakligen befolkats av azerier. En stor del av flyktingarna var människor som hade bott i det här området och nu sökte skydd i Azerbajdzjan.
Fredsförhandlingarna pågick under internationella medlare som mest intensivt 1994–99. Man lyckades inte få Azerbajdzjan och Armenien att kompromissa. Samtidigt fungerade samarbetet mellan de tre huvudmedlarna USA, Frankrike och Ryssland allt sämre. Efter 2011 gav Ryssland upp medlingsförsöken. På utrikesministeriet i Moskva sa man mig då att inte någon av parterna skulle gå att rubba inom de närmsta tio–tjugo åren. Att Ryssland i stället inledde en omfattande vapenexport till Azerbajdzjan motiverade man med att azerierna annars bara skulle köpa av någon annan. På utrikesministeriet i Armenien tolkade man däremot den utökade exporten som ett sätt att pressa armenierna att inte fullfölja förhandlingarna om att ingå i EU:s partnerskap.
När Azerbajdzjan i oktober 2020 inledde en militär operation för att återta territorier som förlorats 30 år tidigare satt Ryssland länge på åskådarplats. Först när de azeriska trupperna tagit kontroll över Shusha, den mest eftertraktade staden i Karabach, satte Ryssland ner foten. Man dikterade ett avtal om eldupphör där armenierna förband sig att omgående återlämna samma ockuperade territorium som de internationella medlarna föreslagit. När Azerbajdzjan i september i år tog kontroll också över Karabach (som medlarna hoppats skulle kunna få något slags autonomi) kunde Rysslands fredsbevarande styrka inte skydda befolkningen. Styrkan var uttunnad eftersom den delvis satts in i kriget mot Ukraina.
Just den ryska styrkans passivitet kom att framstå som ett hot också mot själva Armenien. Regionen Nachitjevan, inklämd mellan Turkiet och södra Armenien, har historiskt varit befolkad av både armenier och azerier. När Sovjetunionen bildades planerades den ingå i den armeniska delrepubliken. Men i samband med fredsförhandlingarna efter första världskriget lät Stalin, efter påtryckningar från Turkiet, Nachitjevan bli en exklav till Azerbajdzjan. I det avtal om eldupphör som Ryssland dikterade enväldigt 2020 hette det att en väg mellan Azerbajdzjan och Nachitjevan skulle öppnas genom sydligaste Armenien och skyddas av ryska trupper. Det var något som armenierna var obekväma med. Azerierna visade sin otålighet genom att göra intrång på armeniskt territorium utan att de ryska trupper som delar på ansvaret för gränsbevakningen reagerade.
Men också Iran såg med oblida ögon på att ryska trupper skulle kontrollera trafiken genom södra Armenien. Den nya öst-västliga korridor som de skulle bevaka skulle nämligen korsa den väg från Iran i söder som går genom hela Armenien upp till Georgien i norr. Den vägen trafikeras flitigt av iranska långtradare som för sin last ända till hamnar vid Svarta havet. Så i mars 2022 slöt Iran ett avtal om att en ny korridor mellan Azerbajdzjan och Nachitjevan i stället ska byggas några kilometer längre söderut – på iranskt territorium. Arbetet inleddes den 6 oktober av ett azeriskt företag. I samband med det har Azerbajdzjan offentligt deklarerat att man inte längre är intresserad av en korridor genom Armenien. Därmed förefaller det akuta hotet mot Armeniens integritet ha trappats ner för tillfället. Det som oroar är att Azerbajdzjan nu inte verkar ha bråttom att inleda fredsförhandlingar med Armenien. Därmed förblir spänningen mellan staterna oförminskad.
Iran ingick ännu ett viktigt transportavtal i maj i år. Enligt det investerar Ryssland i ett järnvägsbygge från Rasht i Iran till den azeriska gränsen. Det är en länk i den så kallade Nord-sydkorridoren som ska förbinda Indien med Europa på samma sätt som Kina har sina korridorer västerut genom Centralasien. Nord-sydkorridoren går på fartyg från Indien till Iran och därifrån landvägen vidare genom Azerbajdzjan och Ryssland. Visionen är att tågen ska kunna rulla ända till Helsingfors.
En pikant aspekt är att Indien samtidigt gått in som en spelare när det gäller den militära säkerheten i Kaukasien. För två år sedan registrerade Sipri Indien som leverantör av vapen till Armenien. Förra året slöts ett avtal om att Armenien skulle bli den första utländska mottagaren av ett lättrörligt raketartilleri med lång räckvidd kallat Pinaka och som beskrivs som Indiens motsvarighet till Himars, det amerikanska system som används framgångsrikt av Ukrainas försvarsmakt. I slutet av juli publicerade medier i Azerbajdzjan uppgifter om att en konvoj av lastbilar med Pinaka hade nått fram till Armenien.
Ett par veckor senare började armeniska medier rapportera om flygningar från det militära flygfältet Ovda i Israel till Azerbajdzjan (till Baku 15 och 29 augusti och 1 september samt till staden Gəncə (Ganja) strax norr om Karabach). Liknande observationer via tjänsten Flightradar24 hade gjorts inför kriget hösten 2020. I samtliga fall utfördes flygningarna av transportplan av typen Ilyushin Il-76TD från bolaget Silk Way Airlines. Vd:n för bolaget har tidigare varit chef för Bakus flygplats och för det statliga transportflygföretaget. Även medier i andra länder, exempelvis israeliska Haaretz, förknippar Silk Way Airlines med vapenexport från Israel.
Efter leveransen till Gəncə förflöt sedan mindre än tre veckor till Azerbajdzjans snabba offensiv mot Karabach 19–20 september i år då merparten av den armeniska befolkningen flydde. Det har framgått av annan rapportering att många EU-stater då redan väntade en invasion. Med tanke på hur nära de här observationerna ligger varandra i tiden är det naturligt att fråga sig om det var ankomsten av Pinaka till Armenien som fick Azerbajdzjan att påskynda en operation som antagligen planerats länge?
Hur som helst tycks nu bland annat Kinas och Indiens transportkorridorer vara på väg att förvandla Baku till ett slags Hallsberg på gränsen mellan Europa och Asien. Det är där transportlederna från Kina och Indien korsar varandra. Och inget säger att de inblandade inte skulle kunna lägga om växeln ibland så att kinesiska varor kan styras in på den norra vägen och indiska på den som går västerut genom Turkiet. Det kan lika väl leda till ökade spänningar som till att bli ett fredsprojekt.
Senaste kommentarer