Kriget i Ukraina blir lättare att förstå om vi betraktar Ryssland på samma sätt som andra stormakter i Europa. Västeuropas säkerhetstänkande har formats av erfarenheten från andra världskriget och upplösningen av kolonialväldena.
Om Ryssland misslyckas att annektera Ukraina tvingas landet liksom övriga europeiska stormakter gjort tidigare att inse och acceptera sina begränsningar. På längre sikt skulle det faktiskt kunna lägga grunden för en ny europeisk säkerhetsordning som på allvar inbegriper Ryssland.
Söktjänsten Google har en databas med uppgifter om de populäraste sökorden och söksträngarna från 2004 och fram till idag. Man får inte veta det exakta antalet sökningar, däremot hur populära de varit i förhållande till varandra och hur de varierat över tid. Där framgår att antalet engelskspråkiga sökningar på Putin + krigsbrott ökat så drastiskt i år att de redan motsvarar hälften av alla sökningar på Hitler + krigsbrott från 2004 fram till i dag. Om trenden står sig kommer man vid slutet av året ha satt Putin i samband med krigsbrott totalt lika ofta som Hitler under de senaste 19 åren.
Med andra ord blir det i framtiden Putin och i mindre omfattning Hitler som det kommer att talas om när skolbarnen i den engelskspråkiga världen inklusive Indien ska undervisas om mänsklighetens mörkaste sidor. Det gäller även länder som Tyskland och Sverige. I den spanskspråkiga världen är bilden däremot en annan, inte minst på grund av den reserverade hållningen till stormakten USA i stora delar av Latinamerika.
Då jag var anställd vid UD:s analysgrupp undrade min chef en gång om jag kände till komockeprincipen. När jag såg undrande ut förklarade han att den innebär att det flyter och brer ut sig tills någon sätter stopp genom att sätta ner foten. Jag tycker att komockan är en lysande metafor för den primitiva instinkt som styrde Europas stormakter under flera århundraden. Alla som kunde trängde undan sina grannar såvida de inte lyckades göra motstånd. Att föra krig blev emellertid dyrare allteftersom den militära teknologin utvecklades. Samtidigt växte priset i form av mänskliga och materiella förluster. Demokratin blev en motkraft mot krigshets. Det är symptomatiskt att andra världskriget provocerades fram av ledare, som stod i spetsen för rörelser som predikade att en del av mänskligheten är mindre värd och därför borde utrotas. Efter det kriget satte Europas stormakter ner foten samtidigt och bestämde sig för att ekonomiskt samarbete var säkraste sättet att bevara sitt inflytande.
Kvar stod dock en stormakt som under sin expansion inte upplevt att dess grannar resolut satt ner foten för gott. Förlusten mot den framväxande stormakten Japan skakade 1905 Ryssland i grunden. Den utlöste en revolution som tvingade tsaren att inrätta landets första parlament kallat duman. Oroligheterna spred sig till många delar av imperiet. Bland de muslimska folk som upplevde diskriminering efter att Ryssland lagt dem under sig vid expansionen söderut under 1700- och 1800-talen fanns azererna. De riktade sin bitterhet mot armenierna bland sig och DN:s rapporter från Karabach vid den tiden är skrämmande lik nyhetsförmedlingen om samma område under de senaste 35 åren. Sovjetunionen expanderade dock ännu en gång genom att efter segern mot sin forna allierade Nazityskland låta sina trupper dröja kvar i Polen och andra stater som kom att bilda Warszawapakten.
Därför är det logiskt att Europa och Nato ger Ukraina ett uthålligt stöd för att sätta en gräns för hur långt Ryssland expanderar. Den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975 lade grund för en rad avtal under följande årtionden, som handlade om nedrustning, avspänning och ökade kontakter. Uppenbarligen har parterna tolkat dessa avtal, som Ryssland nu till största delen har hävt, olika. Därför väljer västvärlden att försöka sätta ner foten resolut, men bara just i kanten av det som håller på att flyta ut för mycket. För att inte riskera fler krigsskådeplatser eller att Ryssland i panik griper till kärnvapen stöttar man det ukrainska försvaret med allt större och mera avancerade vapenleveranser, men undviker att själv gå aktivt in i kriget.
För närvarande utvecklas kriget enligt det scenario som jag i mars förutsåg i mitt föregående inlägg här på bloggen. I debatten om hur omvärlden bör förhålla sig till denna utveckling förespråkar många att Ryssland bör besegras eller straffas. Motståndarna varnar i sin tur för att förödmjuka Ryssland och en del av dem menar att det kan undvikas om landet får behålla Krim och de delar av Donbass som Ryssland lyckades ta kontroll över under 2014 och 2015. Det senare vore emellertid att upprepa de franska och tyska ledarnas misstag när de 2014 och 2015 tvingade ukrainarna att godta de så kallade Minskavtalen. Det hade börjat med provokationer som Ryssland initierat inte bara i Donetsk och Luhansk utan också i bland annat Charkiv och Odessa. Men det lokala stödet blev inte det som Ryssland förväntat, precis som Ryssland missbedömde ukrainarnas uppslutning när årets attack mot Ukraina inleddes. Trots det backade Frankrike och Tyskland upp det eldupphöravtal som utlovade autonomi åt Luhansk och Donetsk, fast det var ryska trupper och administratörer som styrde medan de lokala separatisterna bara bestod av en liten skara marionetter. Det är från den plattformen som Ryssland rättfärdigat den slakt som pågår i dag.
Jag tvivlar på att Putin och hans närmaste kommer att förstå att målet är att sätta en tydlig gräns och utkräva ansvar för krigsbrotten – men på inget sätt att inkräkta på Rysslands suveränitet. Men kanske kommer den eller de som någon gång i framtiden städar upp efter honom att inse det. I synnerhet om omvärlden undviker ett språkbruk som kan uppfattas som att man vill underkuva den ryska nationen. Det kan i så fall lägga grunden för ett nytt närmande mellan Ryssland och resten av Europa.
Rysslands beteende ifrågasätts i dag inte bara av grannarna i väster utan ses med oro i alla politiska läger i de stater som blev självständiga när Sovjetunionen löstes upp för 30 år sedan, fast ifrån andra utgångspunkter. Omkring hundratusen ryssar har flyttat till Armenien och Georgien för att kunna fortsätta att arbeta med exempelvis IT när sanktionerna från väst drabbar företagen i Ryssland. Armenien har förlorat tilltron till det militärt allierade Ryssland som inte lyckas skydda landets gränser när trupperna strider i Ukraina. I stället har EU trätt fram som medlare mellan Armenien och Azerbajdzjan i konflikten kring Höga Karabach.
I Centralasien har Rysslands roll som kolonialmakt diskuterats öppet allt oftare under de senaste åren. I Kirgizistan fick det en extra skjuts när den dåvarande presidenten Almazbek Atambayev initierade en omfattande forskning och kulturevenemang i samband med hundraårsminnet av ”Urkun” 1916. Det året frös och svalt minst 150 000 människor ihjäl i bergen mellan Kirgizistan och Kina på flykt undan ryska straffexpeditioner. I Kazakstan aktualiserades ämnet på nytt i början av året. Då fanns ryska trupper på plats där under en kort tid i samband med omfattande oroligheter samtidigt som en maktkamp utspelades mellan presidenten och vissa kretsar kring hans företrädare. De centralasiatiska staterna har inte råd att utmana Ryssland, men inte heller att deras ekonomier är så beroende av sitt gamla koloniala center.
Från slutet av 1500-talet kom Rysslands territorium att mångfaldigas flera gånger om inom loppet av 300 år. En stor del av erövringarna gjordes i samma syften som när Västeuropas stormakter inledde sin koloniala period hundra år tidigare. Sina starkaste fästen under revolutionsåret 1917 hade bolsjevikerna dels i det egentliga Ryssland, dels i regioner som fått ett stort inslag av ryssar jämte ursprungsbefolkningen. Det vill säga att det kommunistiska maktövertagandet i hög grad var en rysk angelägenhet.
I andra delar av imperiet, bland annat de som administrerades som kolonier och till stor del befolkades av muslimer, var ryska bolsjeviker dock inte bättre sedda än ryska tsarer. Mot den bakgrunden insåg den nya Sovjetmaktens ledare Lenin att han inte skulle kunna hålla ihop imperiet enbart med våld. I stället tog han fasta på ett förslag som representanter för de muslimska folken i Ryssland fört fram vid en kongress i Moskva 1917, redan före bolsjevikernas oktoberkupp. Det gick ut på att Ryssland skulle göras om till en förbundsstat. Genom att göra om tsarernas Ryssland till Sovjetunionen, där olika folk fick sina egna stater, lyckades bolsjevikerna splittra opinionen samtidigt som kommunistpartiet var det som styrde i realiteten.
2014, samma år som Ryssland inledde kriget i Ukraina, anklagade Putin Lenin för att ha placerat en tidsinställd bomb i den ryska staten genom att göra om den till en federation. Här någonstans började det stå klart för mig att Putin höll på att förlora fotfästet i verkligheten. Jag tror för min del att Lenin lyckades fördröja att Ryssland förlorade sina kolonier just genom att nominellt ge dem en federativ status. Men att Ryssland förr eller senare skulle tvingas erkänna dem som suveräna var lika oundvikligt som att Västeuropas stormakter förlorade sina kolonier.
Det finns anledning att komma ihåg att all rysk militär närvaro i forna Sovjetunionen, förutom den i Donbass, fram till årsskiftet bestod av gamla sovjetiska baser som Ryssland vägrat att lämna. Den allra första som utnyttjades för att skapa en inrikes konflikt var den västligaste, den i Transnistrien i Moldova. Jag bevittnade själv hur det började under de allra första månaderna efter Sovjets upplösning. Separatisterna fick sina vapen från den ryska garnisonen.
De stora brytpunkterna i det ryska imperiets historia har utmärkts bland annat av att de nya ledarna velat modernisera ekonomin, men att de aldrig vågat ta steget fullt ut. Så var det när Nikita Chrusjtjov 1953 efterträdde diktatorn Stalin och Michail Gorbatjov 1985 blev den förste och ende ledare för Sovjetunionen som var född efter oktoberrevolutionen 1917. Eftersom Vladimir Putin genom sin auktoritära politik ännu en gång försummat en helhjärtad satsning på ekonomin kan vi räkna med ett liknande tumult den dag han försvinner från makten. De ytterligare problem som han åsamkat Ryssland med det nu pågående kriget och de efterföljande sanktionerna kommer rimligtvis att tvinga hans efterträdare, oavsett ideologi, att tänka om när det gäller den ekonomiska politiken och därmed också relationerna till omvärlden.
Det kommer att ta lång tid innan stridigheterna upphör, ännu längre tills man lyckas skriva under ett fredsavtal. Allra svårast – och farligast – är om Ukraina gör ett allvarligt försök att återta Krim. Trots all retorik handlar Rysslands kuppartade annektering av halvön 2014 inte om att den skulle ha en långvarig rysk historia utan om att landet helt enkelt vill ha en flottbas i södra Europa. Men oavsett vilka överenskommelser Ryssland och Ukraina en dag kan komma att underteckna är det på inget sätt självklart att övriga Europa ska erkänna dem. Krims största ursprungsbefolkning tatarerna har gradvis deporterats alltsedan tsarerna erövrade halvön och det har i strid med folkrätten fortsatt efter annekteringen 2014. Det dröjde nästan 50 år innan Tyskland återförenades och de baltiska staterna återfick sin suveränitet vilket visar att oförrätter inte måste bestå. Men det förutsätter tålamod och eftertanke i omvärlden. Alla politiska beslut måste ses i två perspektiv – ett som handlar om att minimera offren i vår egen tid och ett som handlar om att lägga en grund för framtida samförstånd.
Utgången av kriget i Ukraina kommer därför att få bestående följder för stabiliteten inte bara i Europa utan också i andra regioner som gränsar till Ryssland. Helt avgörande kommer att bli om Ryssland tvingas acceptera att det inte finns utrymme för militärt gangstervälde i vår del av världen, däremot för ännu en stat som ser välstånd genom samarbete som en väg till storhet.
Senaste kommentarer