Författare: Torgny Hinnemo

Ett tänkbart scenario för kriget i Ukraina fram till sommaren

Ryssland tycks ta en kort timeout efter en dryg månad av dyrköpta erövringar i Ukraina. Mycket talar för att man nu koncentrerar sig på de östra och södra delarna av landet liksom vid krigets början 2014. Målet kan då vara att inkludera erövringarna i Ryssland utan föregående fredsförhandlingar.

Få tror i dag på Putins och hans närmastes uttalanden om det som pågår. Redan för några år sedan förekom på olika chattar också besvikna kommentarer från separatistveteraner som deltog i krigets inledning 2014. De kände sig lurade genom att Moskvas utsända lyssnat alltför lite på dem. Nyligen kom till och med Igor Girkin, den ryske tidigare säkerhetsofficeren som i april 2014 tog sin legostyrka från Krim till Donbass, med öppen kritik. Det ryska angreppet har under den gångna månaden genomförts så klumpigt att det ”kan begrava” Ryssland, sa han.

Mycket talar för att den tidigt bortpetade men nu åter nominelle ledaren för separatisterna i Donetsk, Denis Pusjilin, är den som mest trovärdigt beskriver hur kriget kommer att bedrivas under den närmaste tiden. I ett populärt program på rysk TV:s kanal 1 sa han nyligen att offensiven kommer att intensifieras i olika riktningar i Donbass. Fortsätt läsa

Putins tid är nu

När Putin snart blir 70+ står Rysslands militära styrkor beredda att återerövra det imperium som han gärna kallar ursprunglig rysk jord.

Det utgör dock ett omfattande territorium med stater som varit självständiga i hundratals, i några fall tusen, år före den rysk-sovjetiska parentesen.

Geografiskt omfattar det tre vitt skilda geopolitiska sammanhang. Ett av dem är Europa där vi själva lever och där vi hittar sex forna Sovjetrepubliker utöver Ryssland. Ett annat är Kaukasien vars södra halva består av de tre staterna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien och den norra av ryska regioner som Tjetjenien. Totalt är Kaukasien inte större än Sverige men präglas historiskt av en tävlan mellan Ryssland, Turkiet och Iran. Den tredje regionen Centralasien som består av fem stater, varav de största är Kazakstan och Uzbekistan, är i gengäld nästan lika stor som hela EU. Den gränsar till Kina som i dag blivit en lika viktig handelspartner som Ryssland. Andra grannar som också har betydelse för säkerhetspolitiken är Iran och det instabila Afghanistan och inte långt bort ligger kärnvapenmakterna Pakistan och Indien.

Slaget vid Poltava
Alla forna Sovjetrepubliker i Europa har genom tiderna härjats av stormakter som Sverige. Här är det dock den ryske tsaren Peter I som skymtar på en brun häst i mitten. Målningen ger Pierre-Denis Martins version av slaget mot svenskarna vid Poltava 1709.

Både Centralasien och Kaukasien ligger långt från Sverige men allt som händer längs Rysslands gränser påverkar landets politik och därmed också Rysslands förhållande till övriga Europa. Fortsätt läsa

Kalabaliken i Kazakstan

I Kazakstan utlöste spontana protester mot social misär och korruption en dramatisk kedjereaktion i början av året. Den slutade den 18 januari med att landets förste president, den nu 81-årige Nursultan Nazarbajev, i ett TV-tal med trött röst erkände sin efterträdare Kasym-Zjomart Tokajev, president sedan snart tre år, som landets faktiske ledare.

Dessförinnan hade mellan 2000 och 3000 fallskärmsjägare från främst Ryssland hastigt anlänt för att skydda strategiska objekt men lämnat landet lika hastigt efter en vecka.

Fd presidenten Nazarbajev vänder sig till TV-tittarna
I sitt tal till nationen den 18 januari försäkrade den förre statschefen Nazarbajev med trött röst att han lever pensionärsliv och uppmanade folket att ge hans efterträdare sitt stöd.

Protestaktioner riktade mot Nazarbajev har förekommit då och då över hela landet under åtminstone de senaste tio åren. Redan kort efter sitt tillträde som president 2019 kritiserade Tokajev nära medarbetare till Nazarbajev för ett snabbspårvägsprojekt i huvudstaden där enorma belopp betalats ut utan att något hänt ännu i dag.

När årets protester bröt ut hade Tokajev uppenbarligen tröttnat på att Nazarbajev i egenskap av ordförande i det nationella säkerhetsrådet klamrat sig fast som landets överförmyndare. Dessutom befarade Tokajev att Nazarbajevs ovilja att förnya politiken skulle störta båda i fördärvet. Samtidigt som ordningsmakten sköt skarpt mot demonstranter på gator och torg uppstod en konflikt mellan presidenten och Nazarbajevs skyddslingar där vi ännu inte känner detaljerna fullt ut. Att Tokajev bad om militärt stöd från den Rysslandsledda försvarsunionen tyder dock på att han inte ansåg sig ha full kontroll över sitt eget lands säkerhetsorgan och i viss mån agerade i panik. Under Nazarbajevs ledning har Kazakstan noga undvikit att ge Ryssland ett militärt brohuvud på sitt eget territorium.

Fortsätt läsa

Kina utmanar Ryssland i Centralasien

Sedan Kina vuxit till att bli en lika stor ekonomisk aktör som Ryssland i det forna sovjetiska Centralasien har man nu också skärpt tonen. I mitten av 2020 publicerade kinesiska media några artiklar som hävdade att Kina har historisk rätt till ett antal territorier i Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan.

Gatubild Kashgar
Kinas behandling av uigurerna (bilden är från Kashgar) upprör många människor i de centralasiatiska grannstaterna (foto: Torgny Hinnemo)

Det uppgavs till och med att det fanns människor där som gärna skulle se en återförening med Kina. Kazakstan som oftast uttalar sig diplomatiskt om den mäktige grannen kallade i april 2020 upp Kinas ambassadör för att överlämna en protest. De fattigare Kirgizistan och Tadzjikistan, som redan avträtt mindre territorier till Kina, teg still. Sedan några år har Kina också en militärbas i den tidigare Sovjetrepubliken Tadzjikistan.

De fem staterna i Centralasien omfattar ett enormt territorium. Enbart Kazakstan hamnar med sin yta på nionde plats bland alla länder i världen. I skuggan av grannar som Ryssland och Kina är det intresse som andra visar regionen dock begränsat. Dessutom framgår av bland annat statistik från Google att omvärldens intresse stadigt minskar – sökningar om Centralasien har mer än halverats under de senaste 15 åren.

Fortsätt läsa

Från Karabach till Donetsk

När vi talar om Donetsk, Transnistrien och Abchazien som frusna konflikter leder det lätt tankarna fel. Då man stoppar något i frysskåpet är det ett kontrollerat sätt att hindra att något förändras. Om olösta tvister är det ofta rimligare att använda metaforer som ”sopa under mattan” eller ”dämma upp”.

Notis ur Dagens Nyheter
Notisen ur Dagens Nyheter i oktober 1905 är förvillande lik rapporteringen 2020 så när som på att azererna för hundra år sedan kallades tatarer.

Vi har mycket att lära oss av konflikten om Höga Karabach som inleddes för mer än hundra år sedan. Senast flammade den upp i slutet av 2020 under ett 45 dagar långt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan och med avancerade vapen som levererats av Israel, Ryssland och Turkiet.

Som vi kan se av notiserna här intill var den svenska pressens rapportering om striderna 1905 och 1920 skrämmande lik det som vi kunde läsa både för 30 år sedan när Sovjetunionen löstes upp och i november förra året. Det ryska revolutionsförsöket i S:t Petersburg 1905 kändes av också ute i provinserna.

Fortsätt läsa

Belarus band till Ryssland består

Att i början av 1990-talet anlända till Minsk från Moskva, där jag bodde då, kändes som att komma till Västeuropa. Bilisterna stannade artigt för att släppa över fotgängare vid övergångsställena. Däremot gick Belarus liberale statschef Stanislaŭ Sjusjkevitj försiktigare fram med att lösgöra sitt land från Ryssland än kanske någon annan av de forna Sovjetrepublikernas dåvarande ledare.

”Jag avundas ukrainarna. De har 80 procent av de råvaror de behöver inom sitt eget land. Vi kan bara förse oss med 10 procent. Därför kan Ukraina tillåta sig att agera mera självständigt. Om vi skulle bete oss på samma sätt skulle vi undergräva vår ekonomi”, sa Sjusjkevitj när jag nio månader efter att landet blivit självständigt intervjuade honom för SvD.

Stanislaŭ Sjusjkevitj

Belarus förste statschef Stanislaŭ Sjusjkevitj förutsåg att att det det skulle dröja länge innan hans land helt frigjort sig från beroendet av Ryssland. (Bildkälla: Saligorsk.org)

Det fanns ytterligare två skäl till Sjusjkevitjs försiktighet. Ett var att det fanns ryska trupper i Belarus. De hade under några år ansvar för de kärnvapen som placerats här under Sovjetepoken tills man evakuerat dem till Ryssland. Ett annat var den politiska splittringen i Belarus. Under intervjun räknade Sjusjkevitj upp nio fraktioner i parlamentet. Själv var han statschef i egenskap av parlamentets talman. Någon post som president hade ännu inte inrättats. Därför måste han agera försiktigt och förhandla fram en politisk majoritet för varje linjeval. Han trodde att det skulle gå fortare att bli av med det militära än det ekonomiska beroendet av Ryssland.

”Vad vi eftersträvar är att inte ingå i något militärt förbund med någon stat som omger oss. Men vi förstår att vi idag befinner oss i en sådan allians. Detta tillstånd vill vi lämna steg för steg”, sa Sjusjkevitj.

Fortsätt läsa

Vår gränslösa aningslöshet om Internet

På några dagar har övervakningskameror i Moskva identifierat 200 personer som därefter bötfällts för att ha rört sig utomhus i Coronatider. Ryssland finslipar också en teknik för att övervaka och bygga en mur kring sin egen del av Internet. Dessutom finns en arsenal av programvaror som kan ersätta bomber för att slå ut viktiga samhällsfunktioner i ett annat land.

Om Sverige ska hinna med i säkerhetsutvecklingen behövs i hela samhället en djupare förståelse av vad IT egentligen är för något.

För 25 år sen hackade jag Aftonbladet. Jag arbetade då på Svenska Dagbladet som motpart till ett företag som skulle installera en ny programvaran på vår webb. Med hjälp av den skulle läsarna själva kunna leta fram äldre artiklar. När jag studerade programmet anade jag en möjlig säkerhetslucka som skulle kunna uppstå när man tog det i drift.

Samma programvara fanns redan på Aftonbladet. Eftersom ingen reagerat på mina farhågor prövade jag en morgon länken till Aftonbladets arkiv. Min misstanke bekräftades. Så snart man börjat söka i arkivet räckte det med att klicka på en viss kombination av tangenter för att öppna den så kallade kommandotolken. Från den hade man fri tillgång till det mesta på Aftonbladets datorer. Inom några minuter hade jag informerat den driftsansvarige på Aftonbladet liksom vår gemensamma IT-leverantör.

Klippet ovan ur Moscow Times berättar om att Moskvas borgmästare för att bekämpa Covid-19 lovat använda stadens övervakningskameror för att identifiera kvardröjande kinesiska turister och sätta dem i karantän.
Fortsätt läsa

Ryssland i Putins skugga

Ett sätt för Putin att göra sig relevant i in- och utrikespolitik är att få världen att att diskutera hur han kommer att fortsätta att behålla makten så att den glömmer att förbereda sig inför den dag han lämnar den. Men en långsiktig Rysslandspolitik måste trots allt vidga perspektivet till att inte bara handla om en enda person utan också de långsiktiga trender i landet som han spelar på.

Följande citat är hämtade ur anteckningar efter två olika samtal.  De ägde rum med tre års mellanrum, det senare för 14 år sedan:

”Ryssland är ett slags monarki. Landet förväntar sig att det ska komma signaler uppifrån som det ska reagera på”, sade mig en man som i dag sitter i Rysslands regering. När han kallade Putin ”kung” fnissade vi båda som barn.

Min andre samtalspartner hade en hög position i den mellanstatliga institution som samordnar Rysslands och dess allierades internationella valobservatörer. Han sa så här: ”Ni i väst förstår inte vår slaviska psykologi. Det går inte att styra de här länderna utan en tsar.” Det var han själv som valde att träda fram och inleda ett samtal efter att i en vallokal ha insett att jag upptäckt hur man manipulerade valsedlarna.

Fortsätt läsa

Männen som plundrade Europas fattigaste stat

Varför är det så tyst om landet Moldova?

OK, det är mindre än Jämtland och har lägst BNP per capita i Europa. Men det ligger närmare Sverige än Milano. Och just därför att det är så litet går det inte att på samma sätt som i större stater dölja hur maffia och stormakter intrigerar om politiskt inflytande.

Just nu gömmer sig av allt att döma två nyckelpersoner som försatt landet i en sörja i USA respektive Ryssland.

Ingen har med säkerhet lyckats fastställa hur stor förmögenhet Moldovas mäktigaste man Vlad Plahotniuc förfogat över. I dag tros han sitta i förhör om den saken någonstans i USA. (Bildkälla Wikipedia där inget annat anges.)

Den ene är den i dag 53-årige affärsmannen Vladimir Plahotniuc som 2010 tog över ett av regeringspartierna. När makten fördelades inom koalitionen fick Plahotniucs parti kontrollen över rättssystemet. Med hjälp av detta har han sedan satt det politiska systemet ur spel och tillsammans med sitt hov plundrat sina politiska medtävlare och staten. Trots att Plahotniuc drivit igenom en kritiserad förändring av valsystemet lyckades han dock inte skrapa ihop en majoritetsregering efter parlamentsvalet i februari.

Efter en utdragen kris tillträdde i stället i juni en osannolik koalition av president Igor Dodons Putinvänliga Socialistiska parti (PSRM) och EU-vänliga liberaler. Den 14 juni lämnade Plahotniuc landet några timmar efter att USA:s ambassadör besökt hans partis högkvarter. Han steg på ett privatplan på en del av Chișinăus internationella flygplats där trafiken på hans order sedan många år inte fick kontrolleras av tull och gränspolis. Härifrån lyfte också i riktning mot Turkiet men med okänd slutdestination en av hans handgångna män, Ilan Shor som var nyckelfigur i ett omfattande bankbedrägeri för fem år sedan. Några dagar senare begick Plahotniucs svåger och affärskompanjon Iurii Luncașu självmord. Plahotniuc själv förmodas befinna sig i USA. Den nya liberala premiärministern Maia Sandu hoppas att USA ska lämna ut honom när man är färdig med sina egna utfrågningar.

Fortsätt läsa

Nursultan – en halvhjärtad entreprenör

När 79-årsdagen närmar sig har den siste av de ledare som var med om att dela upp Sovjetunionen mellan sig tagit ett steg mot pensionering. Nursultan Nazarbajev har försökt hitta en egen väg för Kazakstan mellan de mäktiga grannarna Ryssland och Kina. Hans inrikespolitiska arv består däremot i att han som många andra postsovjetiska ledare lämnar över en stor del av statens tidigare egendom till släkt och vänner.

Nursultan Nazarbajev var kommunistpartiets ledare innan han 1991 utsågs till Kazakstans president, (foto: www.kremlin.ru)

För något år sedan hade jag anledning att jämföra hur Sjaraf Rasjidov, som var Uzbekistans ledare under 1960- och 1970-talen, beskrivs i olika språkversioner av Wikipedia. Han stärkte på Moskvas bekostnad kontrollen över den egna republiken och kom att spela en roll i centralasiatisk säkerhetspolitik. Eftermälena varierar beroende på hur man i olika länder väger detta mot att han var en lojal kugge i det sovjetiska systemet.
Det är inte otänkbart att omdömena om Nursultan Nazarbajev, som i mitten av mars avgick efter 30 år som Kazakstans högste ledare (29 år som president och dessförinnan generalsekreterare i kommunistpartiet), kommer att vara lika varierade efter ytterligare 30 år.

Autoritära ledare måste alltid kallas just så. Diktatur kan bara bemötas med klarspråk. Men när det är dags att placera in dem i historien måste vi också se dem i ett större sammanhang. Alla människor föds in i epoker och omgivningar som vi inte väljer själva. Rasjidov tillhör en generation som kom att anamma det nya Sovjetsamhället av tacksamhet för att det öppnade skolor och universitet för dem. Nazarbajev var i sin tur den mest idérike bland sovjetrepublikernas ledare när det gällde att förena sitt lands självständighet med bevarade ekonomiska relationer med Ryssland och en stabil säkerhetspolitisk utveckling.

Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng