Rysslandsdebatten handlade redan under Sovjettiden både om vårt eget försvar och om att vi själva måste anstränga oss att förstå grannlandets intressen. En komplikation var naturligtvis att en diktaturregim i många avseenden inte företräder medborgarnas vilja.

Många ryssar känner starka band till Krim efter att ha semestrat där under Sovjetåren. (foto: Torgny Hinnemo)

Många ryssar känner starka band till Krim efter att ha semestrat där under Sovjetåren. (foto: Torgny Hinnemo)

När den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov hävde censuren under slutet av 1980- och början av 1990-talet blev denna vilja – eller snarare en mångfald av viljor – synlig. En del av dem kom till uttryck i politiken hos de femton nya stater som ersatte Sovjetunionen från början av 1992. De unga staterna hade ofta olika uppfattningar om historien.

Till det som vi då mest självklart kunde bidra med var att reda ut och sprida kunskap om denna regions historia. Själva behövde vi kunskapen för att fatta rationella beslut. Men seriösa historiker i de forna Sovjetrepublikerna sökte också ofta stöd och uppmuntran från omvärlden för att höja sin prestige inför populistiska historieamatörer i sina egna länder. Under mina resor, särskilt i de asiatiska delarna av de nya staterna, har studenter ofta bett mig om tips om historieböcker om deras egna länder. De litar inte på sina egna läroböcker.

Även om många, ofta nyfikna, backpackers, forskare, affärsmän, journalister och andra intresserat sig för Sovjetunionens efterföljare har deras lärdomar ofta vägt lätt hos oss mot inarbetade myter men också mot aktuella ryska uppfattningar. Bara från Ryssland får vi en viss kontinuerlig nyhetsrapportering.

Flottbasen i Sevastopol ses som en viktig symbol för Rysslands storhetstid (foto: Torgny Hinnemo)

Flottbasen i Sevastopol ses som en viktig symbol för Rysslands storhetstid (foto: Torgny Hinnemo)

Att Krim är ursprunglig rysk jord är en mantra som stötts och blötts i Ryssland sedan upplösningen av Sovjetunionen. När Vladimir Putin tog orden i sin mun i samband med annekteringen av Svartahavshalvön i början av 2014 upphöjdes det till en historisk sanning. Donald Trump är inte den ende politiker i väst som tagit till sig budskapet.

Det hade inte gått mer än 23 dagar sen Sovjetunionen hade upplösts vid utgången av 1991 innan Rysslands parlament beslöt att utreda hur man skulle kunna ta tillbaka Krim. Det var första gången på länge som en stor del av den ryska opinionen tyckte att de deputerade gjorde något vettigt.

Samtidigt beskyllde Ukrainas försvarsdepartement Sovjetunionens siste överbefälhavare, Jevgenij Sjaposjnikov, för att bakom ryggen på Ukraina ha skickat en chiffrerad order till hela Svarta havsflottan om att fortast möjligt avlägga trohetsed till det som var kvar av det forna Sovjets gemensamma försvar . (Flottan höll då på att delas mellan Ryssland och Ukraina.) Det ryska parlamentet uttryckte sin belåtenhet.

Det blev upptakten till den första djupa krisen mellan de nya självständiga staterna Ryssland och Ukraina.

Rysslands president Vladimir Putin refererade till känslorna under den här tiden i ett tal inför det ryska parlamentet den 18 mars 2014. De båda kamrarna hade då samlats för att besluta om Krims anslutning till den ryska staten. Veckorna innan hade Svartahavshalvön annekterats genom att ryska förband överraskande och hastigt tagit kontroll över strategiska objekt.

Krim är ursprunglig rysk jord är en myt som hamrats in i det ryska samhället sedan upplösningen av Sovjetunionen. (foto: Torgny Hinnemo)

“Krim är ursprunglig rysk jord” är en myt som hamrats in i det ryska samhället sedan upplösningen av Sovjetunionen. (foto: Torgny Hinnemo)

Putin hävdade i sitt tal att beslutet 1954 att överföra Krim från den ryska till den ukrainska Sovjetrepubliken, var orättvist. Det gällde även staden Sevastopol som då liksom flottbasen hade en särskild status inom unionen. Bakom initiativet stod kommunistpartiets chef Nikita Chrusjtjov personligen, sa Putin. Vad som drev honom – en vilja att vinna stöd bland den ukrainska nomenklaturan eller att gottgöra sin del av skulden för massförtrycket i Ukraina under 1930-talet – är upp till historikerna att förklara.

Beslutet stred mot konstitutionen, fortsatte Putin. När sen Krim efter upplösningen av Sovjetunionen kom att tillhöra en helt annan stat, ja då kände Ryssland att det inte bara blivit rånat utan plundrat.

“Vårt land befann sig då i en svår situation och kunde helt enkelt inte försvara sina intressen. Men människor kan inte acceptera denna uppenbart historiska orättvisa . Under alla dessa år har både medborgare och många offentliga personer upprepade gånger tagit upp frågan, de har sagt att Krim är ursprunglig rysk jord (Krim – eto iskonno russkaja zemlja) och Sevastopol är en rysk stad,” sa Putin.

Putins argument, att Krim ursprungligen skulle ha tilldelats den ryska Sovjetrepubliken men lättsinnigt skänkts till Ukraina 1954 av den dåvarande kommunistpartichefen Chrusjtjov, har använts flitigt de senaste 25 åren. Underförstått menar han och andra att det vid något tillfälle gjorts en uppdelning av Sovjetunionens territorium på jämlik grund mellan de femton Sovjetrepublikerna. Men något sånt har aldrig inträffat. Den ryska staten var Sovjetunionens kärna och har alltid haft en särställning.

Bolsjevikerna under Vladimir Lenin gjorde om Ryssland till en förbundsstat för att vinna stöd hos de många folk som i början av 1900-talet strävade efter att upprätta egna nationalstater. Under 1920- och 1930-talen skapades främst inom Ryssland ett 30-tal så kallade autonoma republiker där ursprungsfolkens språk fick officiell status jämte ryskan. Många av dessa republiker behöll sin status ända fram till unionsupplösningen, ett fåtal avskaffades medan resten som Georgien och Uzbekistan efter omstuvningar utvecklades till att bli fullvärdiga delstater. Det började med Belarus, Ukraina och Transkaukasien (en sammanslagning av Armenien, Azerbajdzjan och Georgien) som tillsammans med Ryssland bildade den första Sovjetunionen 1922. Att just de här delstaterna kom först berodde på att det var bråttom. De hade frigjort sig i samband med första världskriget och de ryska revolutionerna. Efter att bolsjevikerna tagit tillbaka kontrollen med militär makt ville man ge det hela legitimitet genom att ge sken av frivillig anslutning till unionen.

Bachtji Saraj var säte för Krimtatarernas härskare sedan 1500-talet. (foto: Torgny Hinnemo)

Bachtji Saraj var säte för Krimtatarernas härskare sedan 1500-talet. (foto: Torgny Hinnemo)

Krim hade sin alldeles egna karaktär och gjordes därför helt logiskt till en egen autonom republik 1921. Efter att ha dominerat halvön i ungefär femhundra år fram till den ryska erövringen på 1780-talet hade tatarernas andel av befolkningen minskat till 25 procent när Sovjetunionen grundades. Minskningen berodde främst på att många tatarer emigrerat sedan deras mark fördelats bland ryska jordägare som fick samma makt över dem som över bönder i Ryssland. I deras ställe flyttade ryssar och ukrainare in. Kort efter att Röda armén gått segrande ur inbördeskriget utfärdade Lenin i december 1920 ett dekret om att förvandla Krim till det arbetande folkets vilohem. Att Krim inte blev en del av Ukraina berodde alltså på att det historiskt inte hörde dit – men inte heller till Ryssland.

Den ekonomiska utveckling av Krim som inleddes av Stalin och fortsattes under Chrusjtjov ledde däremot till att halvön integrerades med det angränsande Ukraina. Det mesta av färskvattnet, energin och dagligvarorna kom därifrån. Det var därför naturligt att Krim förblev en del av Ukraina vid Sovjetunionens upplösning. Nostalgiska ryska soldyrkare hade svårt att tänka sig att bada utomlands men har i dag vant sig vid Antalya och andra plager. Det problem som kvarstod var att den del av Svarta havsflottan som Ryssland ärvde nu bara blev gäster på basen i Sevastopol. Det är den som Ryssland säkrade genom annekteringen för 2 1/2 år sen under föregivande av att det handlade om ursprunglig rysk jord.

I byn Sari Bash på steppen fick tatarerna vänta på vatten i flera år efter återkomsten. När Ryssland annekterade Krim stängdes vattnet av igen. (foto: Torgny Hinnemo)

I byn Sari Bash på steppen fick tatarerna vänta på vatten i flera år efter återkomsten. När Ryssland annekterade Krim stängdes vattnet av igen. (foto: Torgny Hinnemo)

I skuggan av den rysk-ukrainska konflikten har dock ursprungsbefolkningen, det vill säga tatarerna, hamnat i kläm. I samband med andra världskriget avskaffade Stalin Krimrepubliken och deporterade tatarerna, främst till Uzbekistan. Tiotusentals dog under dessa umbäranden. Till skillnad från de flesta deporterade folk tilläts de efter rehabiliteringen inte att återvända till sina hemtrakter. Många tog dock chansen och flyttade tillbaka under de sista Sovjetåren när myndigheternas kontroll inte längre fungerade. Politiskt har de i allmänhet valt Ukrainas sida mot Ryssland och har därför utsatts för repression under de drygt två senaste åren. Några exempel:

  • En tatar har kidnappats och avrättats och ytterligare sju försvunnit spårlöst efter Rysslands annektering 2014.
  • Mustafa Dzjemilev (ledare för Krimtatarernas representation Mejlis 1991-2013) och Refat Tjubarov (ledare för Mejlis från 2013) har landsförvisats från Krim på fem år.
  • I mars 2015 stängdes Krimtatarernas TV-kanal.
  • I april 2016 olagligförklarades Mejlis av det ryska justitieministeriet som anklagade det för extremism.
  • 23 januari 2015 grips 4 Krimtarer anklagade för medlemskap i Hizb ut-Tahrir. Under de följande månaderna grips ytterligare 10 personer. 7 sept 2016  döms 4 av dem till sju resp fem års fängelse för terrorism. Domen avkunnades av en militärdomstol i Rostov vid Don i Ryssland medan de åtalade följde förhandlingarna via videolänk från ett militärfängelse på Krim.

Kommentar: Enligt den 4:e Genèvekonventionen från 1949 (GCIV) gäller fortfarande det ockuperade landets lagar (art. 64. Hizb  ut-Tahrir klassas inte som terrororganisation i Ukraina) och brottsmål ska handläggas av civila domstolar på det ockuperade territoriet (art. 66).

Det talas på sina håll i väst om att det är dags att gå vidare och acceptera Krim som en del av Ryssland. En förmildrande omständighet trots att annekteringen skedde i strid med internationell rätt skulle vara att Krim är “ursprunglig rysk jord”. Men då blundar man för den faktiska ursprungsbefolkningens situation. Det internationella samhället kan rimligtvis inte bortse från det skydd och de friheter som garanteras Krimtatarerna enligt folkrätten.