För en dryg vecka sen försökte jag här sammanfatta den ukrainska revolutionen i ljuset av den nyss inledda ryska ockupationen av Krim. Sedan dess har många av västvärldens ledare sagt att ockupationen är den värsta krisen i Europa sedan kalla kriget.

Personer i den ställningen säger offentligt det som de tror gagnar deras sak. De undviker att själva ta upp det som de är osäkra om och inte vet hur de ska hantera. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har helt enkelt underlåtit att bemöta de flesta argument som framförts mot ockupationen för att i stället tala om andra saker.

Det här är ett försök att sätta in några av den gångna veckans utspel i ett större sammanhang.

Leninstaty i park

Staden Berdjansk ligger vid Azovska sjön på den landremsa som skiljer Krim från Ryssland. Leninstatyn står kvar men politiskt har valen här varit jämna och oförutsägbara. (foto: Torgny Hinnemo)

Ockupationen av Krim ingen slump

Såväl Sveriges utrikesminister Carl Bildt som hans tidigare amerikanska kollega Hillary Clinton har jämfört den ryska inmarschen på Krim med den tyska i Österrike och Sudettyskland 1938. En sån jämförelse innebär inte nödvändigtvis att man påstår att Vladimir Putin är nazist. Men att använda den i en diskussion med ryska företrädare eller ens inför ett ryskt auditorium sätter garanterat stopp för vidare dialog. Sovjets dyrköpta seger i andra världskriget gör att jämförelser mellan Hitlers och Stalins beteenden av många ryssar uppfattas som en skymf.

Om man vill få klarhet i hur Putin tänker kommer man längre genom att jämföra med Sovjets annektering av de baltiska staterna under andra världskriget. I flera sammanhang (t ex vid samtalet med president Tarja Halonen i Helsingfors 2004) har Putin själv hävdat att anslutningen till Sovjet var resultatet av  avtal med de baltiska staternas valda regeringar. Det är samma argumentation som Ryssland nu använder om Krim. Att Putin för tio år sen godkände något som Ryssland gjorde för sjuttio år sen och nu gör igen innebär att han markerar en politisk linje. Vi måste vara beredda på att han gör samma sak igen någonstans i Rysslands närhet eller där Ryssland har en militärbas.

Rysslands och EU:s dragkamp om Ukraina

Lavrov har i sin tur anklagat EU för att försöka skapa en “inflytelsesfär” genom att tvinga Ukraina att samverka med EU och ta avstånd från Ryssland. Putin har sagt sig ha rätt att sätta in rysk militär eftersom inslaget av ultranationalister i den nya ukrainska regeringen innebär att etniska ryssar hotas till livet.

Säkert är många EU-medborgare lika oförstående för dessa ryska beskrivningar som ryssarna är för parallellen till det nazistiska Tyskland. Inom EU diskuteras ständigt organisationens svaghet och att man inte har en skarpt definierad gemensam utrikespolitik. Så vad har egentligen EU för maktmedel gentemot Ukraina? Inget som liknar dem som Ryssland använt tidigare som strypta leveranser och höjda priser på gas eller importstopp för choklad från den förhållandevis EU-vänlige oligarken Petro Porosjenkos fabriker.

Flera tunga EU-stater har länge tydligt gjort klart att det skulle vara en belastning att få det korrumperade Ukraina som medlem inom överskådlig tid. Samtidigt är EU intresserat av att landet moderniseras, både därför att det innebär möjligheter till ökad handel och minskad risk för att ukrainsk kriminalitet “läcker” in i EU.

De senaste månadernas dramatik i Ukraina har dock varit en inrikespolitisk uppgörelse. Liksom inför den orangea revolutionen 2004 har de styrandes ekonomiska misskötsel av landet i kombination favorisering av deras egna affärsverksamheter fått en proteströrelse att växa fram. Enligt flera opinionsundersökningar har ungefär hälften av ukrainarna under senare tid satt sitt hopp till att ett associeringsavtal med EU skulle kunna bli början till en väg ur korruptionen. Till skillnad från vad Lavrov antyder har påtryckningarna varit påtagligast från Ryssland men EU har blivit den mest populära förebilden för ukrainarna, dock inte för alla.

“Självbestämmande” ett lockbete från sovjetisk tid

Till det svåraste att hitta en logik i är Putins men också många ryssars och ukrainares uppfattningar om hur och när en region kan övergå från ett land till ett annat. Den tyska förbundsrepubliken har ärvt sin federala struktur från tidigare furstendömen även om gränserna har ändrats. USA blev en förbundsstat genom att den grundades av ett antal territorier som utropat suveränitet. På så sätt har delstaterna egen makt utöver den som delegerats uppåt till de federala organen. Ryssland uppstod däremot genom att ryska furstendömen i nordöstra Europa under 300 år fram till förra sekelskiftet erövrade en sjättedel av jordens landmassa. Hela det erövrade området kom att styras från huvudstaden Moskva.

Tabell

Källa: Razumkov centre 2006

När bolsjevikerna kom till makten under första världskriget var Ryssland försvagat och många nationer som Finland och Polen bröt sig ur imperiet. För att blidka de ickeryska folken ombildades Ryssland till en federativ stat, Sovjetunionen, där de största etniska grupperna fick sina egna nationalstater inom federationens ram. Därmed föll imperiet sönder i 15 suveräna stater när Sovjetunionen upplöstes för 22 år sen.

Men en av dem, den ryska Sovjetrepubliken, var i sin tur också ett slags federation där flera ursprungsfolk nominellt fått visst självbestämmande inom så kallade autonoma republiker. För att stärka sin ställning när en ny rysk konstitution skulle fastställas utropade de autonoma republikerna sig som självständiga i samband med Sovjetunionens upplösning. Därmed lyckades de skaffa sig olika förmånliga villkor inom den nya ryska staten. Under Putins tid har privilegierna avskaffats och Ryssland styrs i praktiken igen från Moskva och inte som en federation.

När Putin hävdar att Krim har rätt att styra sig själv och till och med välja vilken stat man vill tillhöra använder han sig alltså av en annan norm än den han tillämpar i Ryssland.

Om man försöker förstå hur bredare lager av ryssar eller ukrainare eller invånare i andra forna Sovjetrepubliker resonerar får man hjälp av undersökningar av hur människor identifierar sig själva. För en svensk väger det oftast tyngre att man är svensk än t ex upplänning. I Ukraina är det vanligare att den regionala identiteten väger tyngst (se tabell ovan). På Krim har förtroendet för de styrande i Kiev minskat under senare år på grund av den bedrövliga ekonomiska politiken. Men inte mer än omkring tio procent har förespråkat anslutning till Ryssland. Med de ryska truppernas ankomst har dock långt flera kommit att tycka att det är en bra idé att ansluta halvön till Ryssland. I den senaste tidens TV-intervjuer har vi hört många Krimryssar säga att man kommer att få det ekonomiskt bättre i Ryssland. Man vill kunna byta stat lika enkelt som man kan byta ut en regering som man är missnöjd med.

Starka regionala identiteter finns emellertid också i Ryssland. Många etniska ryssar i södra Ryssland har genom åren sagt mig att de känner sig bortglömda av Moskva. Bortom Uralbergen rynkar många ryssar på näsan åt Moskvaborna som de anser vara makthungriga egoister.

Det tar lång tid för en ny stat att bli stabil. Det kräver både hårda tyglar och omsorg om regionerna från centralmaktens sida. Att nyckfullt flytta en gräns innebär att processen börjar om från början och att stabiliteten förskjuts ett antal årtionden in i framtiden.

I Ryssland har samtidigt det sedan många år dalande stödet för Putin plötsligt ökat till att omfatta halva befolkningen. Det är dock svårt att tro att detta stöd kommer att bestå. Det finns andra opinionsundersökningar som visar en stor pessimism bland den ryska befolkningen. De flesta ryssar hoppas att det finns en tung kandidat som kan ersätta Putin i presidentvalet 2018. Över en femtedel av ryssarna (45 procent av studenterna och 40 procent av företagarna) drömmer om att flytta utomlands – även om de flesta inser att drömmen inte kommer att förverkligas.

Att opinionsundersökningar med det här innehållet citeras i medierna har i dagarna fått Ryska institutet för strategiska studier (som står utrikesunderrättelsetjänsten nära) att föreslå ökad kontroll över flera av Rysslands främsta institut för opinionsundersökningar.