När Putin snart blir 70+ står Rysslands militära styrkor beredda att återerövra det imperium som han gärna kallar ursprunglig rysk jord.

Det utgör dock ett omfattande territorium med stater som varit självständiga i hundratals, i några fall tusen, år före den rysk-sovjetiska parentesen.

Geografiskt omfattar det tre vitt skilda geopolitiska sammanhang. Ett av dem är Europa där vi själva lever och där vi hittar sex forna Sovjetrepubliker utöver Ryssland. Ett annat är Kaukasien vars södra halva består av de tre staterna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien och den norra av ryska regioner som Tjetjenien. Totalt är Kaukasien inte större än Sverige men präglas historiskt av en tävlan mellan Ryssland, Turkiet och Iran. Den tredje regionen Centralasien som består av fem stater, varav de största är Kazakstan och Uzbekistan, är i gengäld nästan lika stor som hela EU. Den gränsar till Kina som i dag blivit en lika viktig handelspartner som Ryssland. Andra grannar som också har betydelse för säkerhetspolitiken är Iran och det instabila Afghanistan och inte långt bort ligger kärnvapenmakterna Pakistan och Indien.

Slaget vid Poltava
Alla forna Sovjetrepubliker i Europa har genom tiderna härjats av stormakter som Sverige. Här är det dock den ryske tsaren Peter I som skymtar på en brun häst i mitten. Målningen ger Pierre-Denis Martins version av slaget mot svenskarna vid Poltava 1709.

Både Centralasien och Kaukasien ligger långt från Sverige men allt som händer längs Rysslands gränser påverkar landets politik och därmed också Rysslands förhållande till övriga Europa.

Vad gäller tidsperspektivet sträcker sig Sveriges och Rysslands politiska historia ungefär lika långt bak i tiden. I Europa förde Sverige under stormaktstiden krig i alla de nuvarande forna Sovjetrepublikerna.

I Kaukasien var de armeniska och georgiska språken och statsbildningarna utvecklade redan tusen år tidigare än i Sverige och Ryssland. Också några av de stater längs Sidenvägen som Ryssland annekterade i slutet av 1800-talet stod för en kontinuitet betydligt längre bakåt i tiden än Ryssland. Under medeltiden bidrog matematiker och astronomer i Centralasien till kunskapsutvecklingen i arabvärlden och Europa, bland annat med begreppet algebra. Med andra ord utgör den ryska kolonialperioden inklusive den sovjetiska en relativt kort parentes i de kaukasiska och centralasiatiska staternas historia. Här har Ryssland dock gjort ett starkt avtryck genom att det var under kolonialperioden som det moderna utbildningsväsendet introducerades. Men i grunden finns de gamla kulturerna kvar och kontakter med de asiatiska staterna blommar åter upp genom bland annat handel.

Foto av folksamling i centralasiatisk klädnad utomhus
Redan månaderna före oktoberrevolutionen 1917 hade de muslimska folken krävt att Ryssland skulle göras om till en federation. Den sekulära turkestanska republiken, vars delegater här sammanträdde i Kokand i nuvarande östra Uzbekistan, likviderades av bolsjevikerna. Den ersattes emellertid av en bolsjevikisk autonom republik och Lenin ledde omvandlingen av Ryssland till förbundsstaten Sovjetunionen för att möta de utbredda kraven på nationalstater.

Ett annat arv från den ryska tiden är att staterna fick sin självständighet för 30 år sedan inom de gränser och med de institutioner de fått när de blev Sovjetrepubliker. Före den ryska annekteringen hade de liksom Sverige tidigare vid olika tillfällen befunnit sig i krig inte bara med Ryssland utan också med andra grannar. För stater som Sverige, som inte ligger inklämda mellan stormakter, har det varit lättare att så småningom hitta ett jämlikhetsläge i förhållande till sina grannar. Gränserna mellan Sovjetrepublikerna konstruerades däremot av Moskva med begränsat inflytande från de berörda nationerna. Precis som i Afrika och Mellanöstern resulterade det i konflikter när kolonierna blev självständiga inom gränser som inte tog hänsyn till kulturella och ekonomiska traditioner.

De i dag två mest kända händelserna i Ryssland 1917 är februarirevolutionen då tsaren tvingades abdikera och makten övergick till en provisorisk koalitionsregering samt oktoberrevolutionen då bolsjevikerna avsatte denna regering genom en kupp. Men mellan dem, i maj, inträffade också i Moskva de muslimska folkens allryska kongress med omkring 850 företrädare för politiska partier av alla schatteringar. Där röstade en majoritet av delegaterna för att det gamla Tsarryssland skulle göras om till en förbundsstat.

I samband med det inrikespolitiska kaoset kring oktoberrevolutionen lyckades stater som de baltiska, Finland och Polen att frigöra sig från det ryska imperiet. Ukraina, Belarus och de kaukasiska återerövrades däremot. Även i andra delar av Ryssland pågick inbördeskrig under en tid. Det räckte inte med Röda armén för att hålla ihop det som återstod av imperiet. Bolsjevikerna behövde skapa legitimitet både inom- och utomlands för sitt styre. Deras ledare Lenin satsade på idén om en förbundsstat som samtidigt var ett sätt att acceptera den tidens utbredda idé om nationalstater och ändå behålla dem under Moskvas kontroll.

Så här sammanfattade OSSE den europeiska säkerhetstraktaten som godkändes 1999 och Ryssland nu vill ersätta.

Främst tog han fasta på de idéer om autonomi som fanns inom folkrätten redan då och senare fått ännu större utbredning. Exempel på sådana autonoma regioner inom en större stat i vårt eget närområde är i dag Åland, Färöarna och Grönland. De första sovjetrepublikerna fick på samma sätt autonomi inom den ryska sovjetrepubliken. De flesta behöll denna status ända fram till slutet och den lever, åtminstone på pappret, vidare i dagens Ryssland, exempelvis Tjetjenien. De stater som blev självständiga för 30 år sedan var endast de som efter hand befordrats till jämbördiga med Ryssland inom Sovjetunionen.

För att bolsjevikerna skulle kunna behålla full kontroll över imperiet trots den på pappret demokratiska konstitutionen dikterade kommunistpartiet alla viktigare beslut för de politiska organen. Under Lenins efterträdare Josef Stalin skrevs det in i den sovjetiska konstitutionen att ” kommunistpartiet är den vägledande och styrande kraften i det sovjetiska samhället”. Men därmed kunde kommunistpartiet också till slut ställas till svars för den katastrofala ekonomiska utvecklingen. När den siste Sovjetledaren Gorbatjov inte lyckades vinna oreserverat stöd från sitt parti för ekonomiska reformer såg han sig tvingad att upphäva partiets överordnade ställning. Konsekvensen blev att Sovjetrepublikerna till slut fick hela den makt som de haft på pappret sedan Sovjetunionens tillkomst 1922. Och flertalet valde då att lämna federationen vilket ledde till att alla de 15 delstaterna blev suveräna för 30 år sedan.

Rysslands nuvarande president Vladimir Putin har efter annekteringen av Krim 2014 och inledningen av kriget i östra Ukraina samma år anklagat Lenin för att ha placerat en tidsinställd bomb i den ryska staten genom att göra om den till en federation. Det här är kärnan i Putins syn på de forna Sovjetrepublikerna: De må har varit suveräna eller delar av andra stater i hundratals eller till och med tusen år men efter att de en gång ha annekterats av Ryssland på samma sätt som andra stormakter erövrade sina kolonier förblir de en del av Rysslands intressesfär.

USA:s och Europas ledare i Istanbul 1999
I samband med toppmötet i Istanbul 1999 lovade Ryssland att senast 2002 dra hem sina trupper från Georgien och Moldova. De finns dock fortfarande kvar trots officiella georgiska och moldoviska protester. Bland deltagarna i toppmötet fanns bland andra presidenterna Bill Clinton från USA, Suleyman Demirel från Turkiet och Eduard Sjevardnadze från Georgien (övre raden) samt Jacques Chirac från Frankrike och Boris Jeltsin från Ryssland och Tysklands förbundskansler Gerhard Schroeder.

Mot den bakgrunden anpassar de som styr Ryssland argumenteringen kring enskilda territorier. Efter oktoberrevolutionen följde fem år av inbördeskrig i bland annat Ukraina innan bolsjevikerna fått kontroll över återstoden av imperiet och 1922 kunde ombilda det till Sovjetunionen. Men redan 1921 fick Krim status som en autonom republik inom Ryssland. Som jag nyss förklarade kan det jämföras med den status som Åland har i Finland idag. Anledningen var att bland andra Lenin ansåg att Krimtatarernas särart motiverade självstyre.

Under andra världskriget lät dock Stalin deportera Krimtatarerna till Centralasien. Deras tidigare boplatser omvandlades till semesterboenden för både nomenklaturan och vanliga turister från hela Sovjetunionen. För att försörja de semestrande och all inflyttad servicepersonal skapades en omfattande infrastruktur för att förse Krim med färskvatten och livsmedel från Ukraina. Detta hade inte varit möjligt när Krim fick sin autonomi 1921 och inbördeskriget i Ukraina ännu inte var avslutat. Mot den bakgrunden framstår det som helt logiskt att Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov 1954 administrativt överförde Krim till Ukraina. Trots systematisk etnisk rensning under både tsarer och Stalin har Krim inte helt förlorat sin särart och fastlandsförbindelsen leder till Ukraina. Men det officiella Ryssland beskriver i dag Chrusjtjovs beslut som ett infall av en tokig gubbe.

Trots att Kaukasien är den minsta av de tre geopolitiska sfärerna runt Ryssland har den fått stor betydelse för rysk politik. Ryssland har aldrig lyckats ta full kontroll över de kaukasiska klansamhällena, inte heller i Tjetjenien som fortfarande tillhör Ryssland. Under Sovjetunionens sista år plundrades lokala militärförråd och de kriminella nätverken blev de bäst beväpnade i Sovjetunionen och bidrog till att sätta regionen i brand. I spåren växte självförsvarsgrupper fram. Att Sovjetunionen inte lyckades bromsa våldsutvecklingen påskyndade dess fall.

Överenskommelsen om europeisk säkerhet som Vladimir Putin nu vill ersätta slöts några månader efter att han blev Rysslands premiärminister 1999. Inför att han inom kort blir 70+ har Ryssland gjort den största mobiliseringen i Europa sedan dess i samband med att han gör anspråk på kontroll över Ukraina. (Bildkälla: kremlin.ru)

Den ryska delen av Kaukasien är i dag en av de regioner i landet som har lägst köpkraft. Därför är det inte ekonomiska intressen utan säkerhetstänkande som dominerar politiken. Ryssland har gett en av de bäst beväpnade lokala klanerna fria tyglar att styra Tjetjenien mot löfte att den accepterar rysk överhöghet. Men Moskva känner sig tryggare med egna militärbaser även i Georgien och Armenien och har efter kriget 2020 i praktiken gjort Höga Karabach till ett ryskt protektorat. Baserna sätter också en tydlig gräns för konkurrenten Turkiets inflytande i Kaukasien.

Det andra Tjetjenienkriget inleddes i augusti 1999 samtidigt som Putin blev premiärminister och kom i praktiken att utgöra huvuddelen av hans presidentvalskampanj. Under den perioden gjorde han sig i hög grad beroende av en del av militärledningen och har sedan dess prioriterat Rysslands militära utveckling på bekostnad av den allmänekonomiska. Personer med erfarenhet från militära kampanjer i Kaukasien har senare fått höga poster i rysk administration. Den summariska rättskipningen i Nordkaukasien har så småningom blivit legio i hela Ryssland.

Eftersom Ryssland i början av 1990-talet såg Centralasien som en ekonomisk börda har man inte störts av att i stället Kina bidragit till tillväxten där. När Kazakstans president nyligen hamnade i en inrikespolitisk konflikt bad han om militärt stöd från Ryssland och inte från Kina och satte sig därmed i tacksamhetsskuld till Ryssland. Det torde för tillfället räcka för Putin.

Därför siktar Putin nu först och främst mot Europa. Halva Rysslands BNP kommer från det område som ligger mellan Belarus och Ukraina i väster och Kazakstans oljefält vid Kaspiska havet i öster. Under Sovjettiden kontrollerades utvinningen av naturresurser och industriproduktionen i de här fyra staterna från Moskva. Efter Sovjets upplösning har det varit en rysk prioritet att kunna uppträda som en tung aktör i Europa genom att bibehålla en ledarroll i grannstaterna. Sedan Ryssland tappat mark på det ekonomiska planet har i stället den förstärkta försvarsmakten i allt större utsträckning använts som övertalningsinstrument.

För närvarande talar Putin framförallt om revidering av ett antal säkerhetspolitiska överenskommelser med Nato och inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Det grundläggande avtalet om europeisk säkerhet som Putin nu vill säga upp förhandlades fram vid en konferens i Istanbul 1999 när Putin nyligen tillträtt som premiärminister. Det kan vara värt att påminna om att Ryssland vid samma konferens förband sig att stänga sina militärbaser i Moldova och Georgien senast 2002. De finns dock kvar ännu i dag trots värdnationernas protester.

Vi kan alltså se att Ryssland under hela Putins tid som landets ledare har underlåtit att uppfylla överenskommelser om säkerhet och i stället som i Georgien 2008 och Ukraina sedan 2014 med små steg ökat sin militära närvaro genom direkta krigshandlingar. Putin har tagit god tid på sig och agerat när han bedömt att kostnaden varit som lägst. Både den militära uppladdningen och de offentliga budskapen talar dock för att han är fast besluten att på ett handfast sätt införliva ett stycke av Centraleuropa med en strikt Rysslandskontrollerad intressesfär.

Det kan ta ett tag till. Men Putin blir inom kort 70+. Det är högst sannolikt att han under sin krafts dagar vill hinna uppleva hyllningar som den segerrike imperator som enade de östslaviska folken.