Som gammal tidningsjournalist snabbläser jag sen många år ett par tidningar till morgonkaffet. I artiklar om länder som Frankrike, Tyskland, Polen, Ungern, Grekland och till och med Egypten känner jag igen mig även när det var ett tag sen de förekom i spalterna. De innehåller namn på politiker eller partier som jag läst om tidigare. Namnen fungerar som krokar för minnet där jag kan sortera informationen. På en hänger allt jag läst om partiet Syriza och på en annan om Pasok. Så skapas en minnestråd, om än diffus, genom historien som styr min förståelse av det som händer i dag.

SvTnyheter_24062014Ukraina är en av Europas största stater. Landet ligger lika nära oss som Ungern och närmre än Grekland och Egypten. Bara två gånger har svenska medier gett oss något därifrån att hänga upp på våra minneskrokar. Det hände när den orangea revolutionen redan nått sin kulmen i slutet av 2004. Det hände när protester bröt ut på Majdan igen i slutet av 2013 men den här gången har bevakningen pågått sedan dess. Fast vi har inte läst om Ukrainas historia i skolan. Därför har det tagit tid för många i omvärlden att se en linje och förstå logiken i det som händer i Ukraina nu och Rysslands roll.

Inte sällan har vår brist på kunskap om långsiktiga processer ersatts av en from förhoppning om att kriget i Donbass handlar om en tillfällig fnurra på tråden. Några dagar av minskad militär aktivitet har tolkats som att Vladimir Putin nått en gräns och varit beredd att börja förhandla om en solid fred.

De av oss som på våra minneskrokar hänger upp information från ett större urval av källor än svenska medier har ett annat perspektiv. Det som händer nu ligger i linje med uttalanden och handlingar som ligger flera år bakåt i tiden. Putin har tagit pauser och återkommit med nya grepp. Men han har inte ändrat sig.

Låt mig ta ett exempel. Hösten 2007 reste jag till staden Vologda 40 mil norr om Moskva. Där besökte jag liksom jag gjort i några andra städer en lokaltidning för att ta reda på vad människor i nordvästra Ryssland får läsa om Sverige i dag. Jag fick bläddra i tidningen Krasnyj Severs arkiv och fick en trevlig pratstund med redaktionen. Den passade på att intervjua mig. Jag svarade på frågor om hur jag tyckte att livet i Ryssland förändrats efter Sovjets upplösning. Men när jag senare läste artikeln och kom till slutet av den hoppade jag till. Där stod det så här:

”Torgny Hinnemo höll med om att de forna Sovjetrepublikerna för närvarande har stora svårigheter som främst beror på att vissa “oberoende” stater (Georgien, Ukraina) har hamnat under inflytande av kretsar på andra sidan jordklotet som är allt annat än vänskapligt sinnade till Ryssland.”

Jag blev arg och kontaktade reportern. Jag påpekade att jag aldrig sagt så, att vårt samtal inte ens hade handlat om det här ämnet. Jag krävde att passusen skulle raderas i nätupplagan. Reportern bad om ursäkt och lovade återkomma. Det gjorde han en vecka senare.

Krasnyj_Sever_29112007

Artikeln i Krasnyj Sever 29 november 2007

Tyvärr, sa han då, hade Krasnyj Sever liksom många andra lokaltidningar sin webbplats på en server som ägdes av ett dotterbolag till den statliga nyhetsbyrån Tass. Där hade man bestämt att det skulle stå som det gjorde.

Det förfalskade citatet ligger kvar på webben än i dag.

Den här episoden påminner oss om att de styrande i Ryssland redan 2007 använde sig av desinformation för att ge det ryska samhället uppfattningen att västvärlden försökte hetsa upp Georgien och Ukraina mot Ryssland och dra dem in i sin sfär. Året efter inträffade ett kort krig mellan Ryssland och Georgien och sedan dess kontrollerar ryska trupper de georgiska regionerna Abchazien och Sydossetien.

Nu har Ryssland bakom en fasad av separatister startat och hållit liv i ett krig i östligaste Ukraina i två år. När Ryssland medverkade till ett avtal om eldupphör i september 2014 (Minsk I) hade enligt FN omkring 3 000 människor förlorat livet. När ett nytt avtal (Minsk II) trädde i kraft i februari 2015 hade antalet offer fördubblats till omkring 6000. Under det dryga år som gått sen dess har FN registrerat ytterligare 4 000 döda. Skillnader mellan krig och fred är en chimär.

Om Ryssland redan för nio år sen hade ambitionen att stärka greppet om Georgien och Ukraina så är manipulationen av medier av ännu äldre datum. Ett kapitel i min bok Berättelser från ett land som inte finns heter ”Bilden som vi trodde var Putin”. Där visar jag på att Vladimir Putins kampanjstab redan under den första presidentvalskampanjen år 2000 och hans första fyra år som president skapade en fiktiv bild av honom. Tillrättalagda pressbilder och beordrade kameravinklar i TV, en webbplats med utvald biografisk information och till och med en sajt som riktade sig till barn ersatte genuina möten med och utfrågningar i pressen.

Till manipulationen bidrog villigt en vid krets av kungamakare. Innehållet i Putins politik har däremot från början till stor del varit hans egen. Han har haft en idé, prövat sig fram, ibland tagit en paus men aldrig retirerat.

Därför är det i dag naturligt att rannsaka minnet för att påminna oss om vilka ämnen som Putin har fört på tal tidigare utöver Georgien och Ukraina. Ett av hans mest citerade uttalanden härrör från ett tal till nationen 2005: ”Först och främst bör erkännas att Sovjetunionens sammanbrott var århundradets största geopolitiska katastrof.” Han beklagade alltså det gamla ryska imperiets sammanbrott på samma sätt som delar av etablissemangen i Storbritannien och Frankrike hade gjort när de förlorade sina kolonier några årtionden tidigare. ”Kollapsens smitta har nått också själva Ryssland”, fortsatte han. Med andra ord hade sammanbrottet enligt Putin gått för långt. Flera andra exempel har visat att Putin har velat återställa den respekt (i betydelsen att man böjer sig för Ryssland som regional stormakt) som imperiet gav.

Västra Kazakstan erövrades av Ryssland på 1730-talet när landets regioner låg i fejd med varandra. En del kazaker fruktar att samma sak ska hända igen när landets starke man, den 76-årige Nursultan Nazarbajev, lämnar presidentposten. (foto: Torgny Hinnemo)

Västra Kazakstan erövrades av Ryssland på 1730-talet när landets regioner låg i fejd med varandra. En del kazaker fruktar att samma sak ska hända igen när landets starke man, den 76-årige Nursultan Nazarbajev, lämnar presidentposten. (foto: Torgny Hinnemo)

I samband med annekteringen av Krim 2014 införde Ryssland tillfälligt en lag som gav Putin rätt att sätta in trupper för att skydda etniska ryssar i grannstaterna. Lagen var avsedd att skrämma ukrainarna från att göra motstånd på Krim. Men i sin allmänna formulering väckte den oro också i Lettland och Kazakstan. Liksom Krim hade Lettland och norra Kazakstan erövrats av Ryssland på 1700-talet och det var då den första stora inflyttningen av ryssar ägde rum. Oron i Lettland har resulterat i höjd Natoberedskap och en aktiv försvarsdebatt i Sverige. I Kazakstan har oron kommit till uttryck i bland annat protester mot att talmannen i en rysk delrepublik sagt att östra Kazakstan bör tillhöra Ryssland samt ryska trevare att införa en gemensam valuta.

Troligt är att den kazakiske presidenten Nazarbajevs hårda tag mot sin egen opposition under den senaste tiden också delvis hör samman med oron för Ryssland. Kazakstan är en av världens till ytan största stater men de drygt 17 miljoner människor som bor där har traditionellt levt i landets utkanter med en stor ödemark i mitten. Splittringen mellan regionerna underlättade den ryska erövringen under 1700- och 1800-talen. Den i dag 76-årige Nazarbajev har setts som den främsta garantin mot de regionala klanernas kamp om ekonomiskt inflytande som fortfarande pågår under ytan. Därför oroas många kazaker över ryska utspel med sikte på kontroll efter det kommande generationsskiftet på presidentposten.

Försvaret är bara en dimension i ett lands säkerhetspolitik. Kunskap är en annan. Att förstå Ryssland är viktigt för oss. Rysk politik påverkas av relationer med alla dess grannar. Kunskap ger oss inte bara möjlighet att snabbt uppfatta förändringar i säkerhetsläget. Den ger oss också möjlighet att bättre utveckla fredstida relationer. Vi måste lära oss att se det forna ryska imperiets historia med annat än bara ryska ögon.

Dessutom förtjänar våra korrespondenter, som gör ett bra jobb, ett bättre stöd från sina redaktioner. Under 2014 hände märkligt ofta att korrespondenternas rapportering ställdes mot officiella ryska förnekanden eller mot en romantiserad bild av den ryska historien. En rutinerad redaktör hade som alternativ kunnat söka med Google efter observationer från fältet av kända och tillförlitliga källor, inklusive ryska. I dag när större delen av vårt samhälle har hunnit ikapp verkligheten är det dags att sätta sig ner och fundera över vad vi kan göra åt både skolans läroplaner och vår mediebevakning.