Som gammal tidningsjournalist snabbläser jag sen många år ett par tidningar till morgonkaffet. I artiklar om länder som Frankrike, Tyskland, Polen, Ungern, Grekland och till och med Egypten känner jag igen mig även när det var ett tag sen de förekom i spalterna. De innehåller namn på politiker eller partier som jag läst om tidigare. Namnen fungerar som krokar för minnet där jag kan sortera informationen. På en hänger allt jag läst om partiet Syriza och på en annan om Pasok. Så skapas en minnestråd, om än diffus, genom historien som styr min förståelse av det som händer i dag.
Ukraina är en av Europas största stater. Landet ligger lika nära oss som Ungern och närmre än Grekland och Egypten. Bara två gånger har svenska medier gett oss något därifrån att hänga upp på våra minneskrokar. Det hände när den orangea revolutionen redan nått sin kulmen i slutet av 2004. Det hände när protester bröt ut på Majdan igen i slutet av 2013 men den här gången har bevakningen pågått sedan dess. Fast vi har inte läst om Ukrainas historia i skolan. Därför har det tagit tid för många i omvärlden att se en linje och förstå logiken i det som händer i Ukraina nu och Rysslands roll.
Inte sällan har vår brist på kunskap om långsiktiga processer ersatts av en from förhoppning om att kriget i Donbass handlar om en tillfällig fnurra på tråden. Några dagar av minskad militär aktivitet har tolkats som att Vladimir Putin nått en gräns och varit beredd att börja förhandla om en solid fred. Fortsätt läsa
Senaste kommentarer