Ett kvartssekel efter Sovjets upplösning har de flesta av de forna delrepublikerna kunnat visa upp ett politiskt bokslut. Varje skifte av statschef har gett oss en inblick i var den reella makten döljer sig bakom de nya formella strukturerna. Nu har det blivit Uzbekistans tur sedan Islam Karimov, den siste ledaren av republikens kommunistparti och därefter den självständiga statens förste president, dödförklarats den 2 september efter att några dagar tidigare ha drabbats av en stroke. Han blev 78 år gammal.

Islam Karimov begravdes i sin hemstad Samarkand. Det finns också en historisk dimension i att han vilar i en moské i utkanten av Samarkands äldsta stadsdel. Därifrån syns Timur Lenks gravmonument (den blå kupolen th vid horisonten). Karimov hyllade Timur Lenk som grundare av den uzbekiska nationen. (foto: Torgny Hinnemo)

Islam Karimov begravdes i sin hemstad Samarkand. Det finns också en historisk dimension i att han vilar i en moské i utkanten av Samarkands äldsta stadsdel. Därifrån syns Timur Lenks gravmonument (den blå kupolen th vid horisonten). Karimov hyllade Timur Lenk som en uzbekisk landsfader. (foto: Torgny Hinnemo)

Världen får nog vänta minst ett par veckor men kanske längre innan det står klart hur det politiska arvet kommer att fördelas och förvaltas. Efter diktatorn Josef Stalins död 1953 hade det styrande kommunistpartiet ett kollektivt ledarskap. En skicklig generalsekreterare kunde dock balansera och spela ut olika viljor mot varandra för att driva igenom sin egen. Efter kuppförsöket i augusti 1991 mot Sovjets siste president Michail Gorbatjov förbjöds kommunistpartiet i många delstater. Karimov valde däremot att byta namn till Uzbekistans folkdemokratiska parti med ett helt nytt partiprogram med populistiska inslag. På så vis förblev maktapparaten intakt även om han därefter gjort ett antal viktiga personförändringar. 2003 skapade han ytterligare ett parti, Liberaldemokraterna, vilket innebar att den reella makten inte längre låg i händerna på ett enda parti utan hos det nätverk av ekonomiska klaner som ytterst manipulerades av Karimov.

De frågor som nu väntar på svar är om det bakom kulisserna finns fler tunga politiska aktörer än dem som omvärlden redan känner och om de kan fortsätta att samverka utan Karimov som skiljedomare. I annat fall kan vi vänta en hårdför kamp om makten, dock knappast inför öppen ridå.

Ett par detaljer kan vara värda att notera så här långt. 1) Uzbekistan har som alltid i spända situationer skärpt den militära beredskapen vid gränsen mot Kirgizistan. 2) Turkiets premiärminister bekräftade mitt på dagen svensk tid den 2 september att Karimov var död. Enligt det medicinska utlåtande som undertecknats av flera läkare inträffade den biologiska döden kl 20:55 uzbekisk tid, det vill säga 17:55 svensk tid. Det är möjligt att den turkiske ministern hade fått felaktig information. Men det kan också hända att de styrande i Tasjkent av någon anledning ville skyla över att man fördröjt dödsbudskapet.

Shavkat Mirziyoyev.jpg (foto Indiens premiärmiisters pesstjänst))

Pemiärminister Shavkat Mirziyayev är 59 år (foto Indiens premiärministers presstjänst))

Till de främsta maktspelarna räknas premiärminister Shavkat Mirziyayev som liksom Karimov kommer från Samarkand. Ögonvittnen har berättat för mig att Mirziyayev under sin tid som guvernör i staden fann det naturligt att dela ut en örfil till en tjänsteman som han inte var nöjd med. Det är ett beteende helt i Karimovs anda.

Telia Soneras mutor till bulvaner för Karimovs dotter Gulnara för tio år sen gav oss en inblick i hur den politiska makten går hand i hand med den ekonomiska. På den punkten väntas inte heller någon förändring. Korruptionen inom den högsta ledningen är inte bara ett uttryck för girighet. Med pengar kan man köpa inflytande. Genom att själv lägga beslag på inkomster hindrar man politiska utmanare från att göra samma sak. Bland eliten finns dock nyansskillnader i synen på den ekonomiska politiken. Karimov gjorde sin karriär i det sovjetiska planekonomiska maskineriet och dagens protektionism och hårda villkor för jordbrukarna kan betecknas som feodal i ordets mest negativa bemärkelse. Västliga företrädare som mött den 58-årige finansministern Rustam Azimov har förhoppningar om att han kan se en fördel i mera moderna styrmetoder. Azimov har också setts som en möjlig efterträdare till Karimov.

Säkehetstjänstens chef Rustam Inoyatov (bildkälla: http://registan.net)

Säkehetstjänstens chef Rustam Inoyatov är 72 år gammal (bildkälla: http://registan.net)

En tredje person som hittills haft stort inflytande är säkerhetstjänstens chef sedan 1995, Rustam Inoyatov. Hans makt ligger naturligtvis i att säkerhetstjänsten har förmåga att kontrollera alla andra. Men Karimov har också valt honom för att binda upp Tasjkent-Ferganaklanen som annars kunde ha utgjort ett hot mot honom.

Uzbekistan har aldrig varit så fritt som under de första åren av 1990-talet då Michail Gorbatjov var Sovjetunionens ledare. Direkt efter upplösningen av unionen inledde Karimov ett systematiskt arbete för att tysta all opposition. Han började med det lättaste, försöken att bilda politiska partier. De arbetade öppet och hade jämförelsevis små organisationer. Metoder som användes mot dem var valfusk och misshandel, exempelvis med järnrör.

Därefter var det mediernas tur. Först 2002, tio år efter Sovjets upplösning, avskaffade Uzbekistan förhandscensuren. Den ersattes emellertid omedelbart med en hemligstämplad lista över förbjudna ämnen, t ex vem som äger olika företag. Chefredaktörerna tvingades att lära sig listan utantill. 2005 sattes en producent i husarrest efter att ha sänt ett antal TV-rättegångar där riktiga jurister dömde i fiktiva mål. Syftet var att lära medborgarna deras rättigheter. Programserien förbjöds sedan en kvinna med hjälp av kunskaperna från TV vunnit en rättegång mot ett sjukhus där hennes barn felbehandlats.

Nästa steg bestod i att kväsa företrädare för eliten som byggt upp oberoende företag och krävde ekonomiska reformer. Ett exempel var Sanjar Umarov, bördig från en känd släkt av intellektuella, som grundade en skola för ekonomiutbildning och startade företag. Han sattes i fängelse 2005 men tilläts 2009 flytta till USA.

Vallfärder till Sheikh Bahauddin Naqshbandis grav utanför Buchara uppmuntrades tidigare av regimen. Sufismen sågs som en motvikt mot radikalare rörelser inom Islam. Dagens uzbekiska ledare oroas däremot sufisternas ovilja att underkasta sig staten (foto: Torgny Hinnemo)

Vallfärder till Sheikh Bahauddin Naqshbandis grav utanför Buchara uppmuntrades tidigare av regimen. Sufismen sågs som en motvikt mot radikalare rörelser inom Islam. Dagens uzbekiska ledare oroas däremot av sufisternas ovilja att underkasta sig staten (foto: Torgny Hinnemo)

Svårast att hantera var religionen. I den folkrika nordöstra delen av Uzbekistan är en tredjedel av invånarna djupt troende muslimer medan andelen i väster inte torde överstiga tio procent. Islam präglar dock hela den uzbekiska kulturen och är korruptionens mest orädda kritiker. På 1990-talet lät sig en del västliga analytiker och politiker duperas när regimen brännmärkte sina kritiker som farliga fundamentalister. I själva verket har terroristerna varit jämförelsevis få med tanke på att Uzbekistan har omkring 30 miljoner invånare. Cirka 2.000 stridande och deras familjemedlemmar från IMU (Islamic Movement of Uzbekistan) hade fått talibanernas beskydd i Afghanistan men dödades eller skingrades under Natos bombningar i början av 2002. Enstaka sprängattentat har förekommit därefter och rykten pekar ut både terrorister och säkerhetstjänsten som ansvariga.

Stora delar av nuvarande Uzbekistan (som här Buchara) kom formellt under ryskt styre först några år efter Sovjetunionens tillkomst. Gatubilden påminner ofta om besläktade kulturer i Iran och Afghanistan (foto: Torgny Hinnemo)

Stora delar av nuvarande Uzbekistan (som här Buchara) kom formellt under ryskt styre först några år efter Sovjetunionens tillkomst. Gatubilden påminner ofta om besläktade kulturer i Iran och Afghanistan (foto: Torgny Hinnemo)

Uzbekistans framtid är dock inte bara en personfråga. Före Sovjetunionens upplösning har det aldrig funnits en suverän stat med namnet Uzbekistan eller med samma utsträckning som dagens statsbildning. När tsarerna erövrade södra Centralasien under andra halvan av 1800-talet fanns här flera furstendömen som vi lärt känna via Sidenvägens resenärer: Chorezm, Buchara, Tasjkent, Kokand och Karategín. Kärnan av Chorezm och Buchara kom faktiskt nominellt aldrig under Moskvas styre förrän i början av 1920-talet. När jag 1971 besökte delar av det gamla Bucharaemiratet hade det styrts från Moskva i mindre än femtio år och mycket i gatubilden påminde om Afghanistan. Bara studenter i min ålder tycktes umgås över språkgränserna och de flesta uzbeker talade dålig ryska och ryssarna ingen uzbekiska alls.

Fyra av de nuvarande centralasiatiska staterna inklusive Uzbekistan skapades av Sovjetmakten under 1920- och 30-talen genom att man raderade de gamla statsgränserna och ritade helt nya. Uzbekistan kom att omfatta hela fem klassiska huvudstäder med ett omfattande kulturarv. Det är en av anledningarna till att Karimov – och säkert också andra – betraktat sitt land som det ledande i Centralasien.

Ett eget alfabet och en egen läroplan för skolan som kom till under Sovjetåren har stärkt statens identitet, i synnerhet bland de tre fjärdedelar av invånarna som har uzbekiska som modersmål. Men nätverken från de gamla staterna har levt kvar under ytan. I dem var etnicitet inte det centrala utan de hade skapats runt de viktiga vattensystemen. Berg och öknar utgjorde naturliga gränser. Under Sovjetåren bestod de kulturella, ekonomiska och familjerelaterade banden över gränserna, ungefär som över Öresund och längs landgränserna mellan Sverige, Norge och Finland.

Så ville gränsbefolkningarna ha det även efter självständigheten. Men idén rimmade illa med Uzbekistans tulltariffer som satts högt för att tvinga befolkningen att köpa varor som producerats i landet i stället för importerade. Två ögonvittnen har berättat för mig om kvinnor som skjutits ihjäl av uzbekiska vakter när de återvänt till hemlandet efter korta shoppingresor. Den ena försökte osedd smyga över en bäck med två grytor som hon köpt i Kirgizistan. Till det kommer att företrädare för minoritetsgrupperna, t ex tadzjiker som bott längs gränsen till Tadzjikistan, har deporterats inåt landet. Den politiska ledningens ovilja att främja småskalig gränshandel och öppenhet i ekonomin i största allmänhet fördröjer statens konsolidering och innebär en risk för nya konfrontationer som massakern i Andijan 2005. Den kostade kostade flera hundra människor livet. Den typen av händelser kommer inte att inträffa ofta och kommer inte att leda till någon verklig förändring inom överskådlig tid. Men våldet riskerar att förbli en viktig del av den politiska processen.

Trots det kan den eller de ledare som så småningom utkristalliserar sig räkna med att bli uppvaktade av flera stormakter. Uzbekistan är med sitt läge och stora befolkning en nyckelspelare i regionen.