Ett sätt för Putin att göra sig relevant i in- och utrikespolitik är att få världen att att diskutera hur han kommer att fortsätta att behålla makten så att den glömmer att förbereda sig inför den dag han lämnar den. Men en långsiktig Rysslandspolitik måste trots allt vidga perspektivet till att inte bara handla om en enda person utan också de långsiktiga trender i landet som han spelar på.

Följande citat är hämtade ur anteckningar efter två olika samtal.  De ägde rum med tre års mellanrum, det senare för 14 år sedan:

”Ryssland är ett slags monarki. Landet förväntar sig att det ska komma signaler uppifrån som det ska reagera på”, sade mig en man som i dag sitter i Rysslands regering. När han kallade Putin ”kung” fnissade vi båda som barn.

Min andre samtalspartner hade en hög position i den mellanstatliga institution som samordnar Rysslands och dess allierades internationella valobservatörer. Han sa så här: ”Ni i väst förstår inte vår slaviska psykologi. Det går inte att styra de här länderna utan en tsar.” Det var han själv som valde att träda fram och inleda ett samtal efter att i en vallokal ha insett att jag upptäckt hur man manipulerade valsedlarna.

De som ser till att den verkställande makten i Ryssland fungerar kan ibland uttrycka sig utan krumbukter. I god tid före varje presidentval har regelverket justerats eller omtolkats så att den högsta makten sedan år 2000 har legat i Putins händer, oavsett vilket ämbete han innehaft. Det förväntas den göra också efter nästa presidentval 2024.

Alexander II, Nikolaj II och Josef Stalin är de tre ledare som styrt Ryssland minst lika länge som Putin under de senaste 200 åren. Allas avgång var förenad med dramatik. (Bildkälla: Wikipedia)

De härskare som suttit minst lika länge vid makten i Ryssland under de senaste tvåhundra åren var tsar Alexander II (som mördades 1881), tsar Nikolaj II (som avrättades 1918) och kommunistpartiets ledare Josef Stalin (vars fruktade säkerhetschef Lavrentij Berija avrättades 1953 kort tid efter Stalins död). Mänskligt sett är det fullt möjligt att den i dag 67-årige Vladimir Putin kan behålla greppet om makten i många år till med stöd av säkerhetstjänsterna och de finansmän som gjort sig beroende av honom. Men om man vill förbereda sig på vad som händer med Ryssland därefter är det nödvändigt att se utvecklingen i ett vidare perspektiv. Stalins arvtagare gjorde ett halvhjärtat försök att modernisera ekonomin men Sovjetunionen kollapsade trots det till slut när den var bankrutt. Också Putins ensidiga satsning på att hävda Rysslands status som stormakt har skett på bekostnad av ekonomisk utveckling och förlust av högutbildad arbetskraft som flyttar utomlands.

Att tolka samtiden utifrån ekonomisk statistik och attitydundersökningar är alltid vanskligt, än mer i ett så vidsträckt land som Ryssland. Men genom att betrakta spänningsfältet mellan olika typer av data kan man åtminstone se i vad mån utvecklingen i ett samhälle liknar eller skiljer sig från andra. I det här fallet har jag utgått från några webbplatser som presenterar data i form av kartor i stället för staplar eller diagram.

Den ryska statens framväxt

(Den animerade kartan ovan hämtad från Danzig HD Mappers)

Den ryska staten har under tusen år växt fram ur en grupp furstendömen i östra Europa där det talades östslaviska språk. Från slutet av 1500-talet har expansionen mot ett imperium haft stora likheter med andra europeiska stormakter. När kolonierna senare gick förlorade har det i Ryssland liksom i andra forna imperier varit svårt för många att förena med den nationella självbilden. Men det faktum att Ryssland gränsat direkt till sina kolonier i stället för att ha dem bortom världshaven har gjort processen mera utdragen. Genom bildandet av Sovjetunionen för hundra år sedan lyckades bolsjevikerna skapa ett samvälde som till skillnad från det brittiska fortfarande styrdes med järnhand av kolonialmakten. I dag, snart 30 år efter Sovjets upplösning, ger oss kartan över ryska språkets utbredning en vink om det kulturella inflytande som fortfarande lever kvar.

På originalkartan från Wikipedia har landgränsen i söder förtydligats och den har dessutom kompletterats med läget för de s.k. frusna konflikterna.

Ryskan är i dag majoritetsspråk även i Belarus och delar av Lettland, Ukraina och Kazakstan. Ungefär hälften av Rysslands ryssar bor i dag inom det område i Europa som utgjorde det ryska tsardömet innan den koloniala expansionen mot Asien inleddes i slutet av 1500-talet. Resten av Rysslands ryssar är jämnt fördelade mellan andra delar av Europa respektive Asien. I ryska Asien lever den ryska befolkningen främst nära Uralbergen och längs den transsibiriska järnvägen till Stilla havet. Men det förekommer stora variationer lokalt. I de områden på kartan som markeras med ljusblått utgör ursprungsbefolkningarna majoritet. Här är den ryska befolkningen ofta koncentrerad till vissa orter, inte minst till städer.

Den koloniala historien har många gemensamma inslag i de ljusblå bältena i norr och söder, bland annat krig mot ryska erövrare, uppror och att jordbruksmark tagits från ursprungsbefolkningar för att överlämnas till nybyggare från kolonialmakten. Medan det norra ljusblå bältet är glest befolkat uppgår befolkningen i det södra (som sedan snart 30 år utgörs av självständiga stater) däremot till omkring 80 miljoner varav ryssarna utgör en klar minoritet.

De militära baser som Ryssland upprättat eller behållit i Transnistrien, på Krim och i Abchazien och Sydossetien ligger inte i områden där ryskan traditionellt varit majoritetsspråk (det blev det på Krim först efter Stalins utrensning av Krimtatarer under andra världskriget). Rysslands annektering av baserna kan därför främst förklaras med deras strategiska läge i förhållande till Nato snarare än att de skulle höra till det ryska kärnområdet.

Vid sidan av kontraster i fråga om klimat, språk och kultur förekommer också ekonomiska skillnader mellan Rysslands regioner. Grafiki i zjizn (ung. Diagram och liv) heter en ryskspråkig blogg som försöker visualisera data om det ryska samhället. Bland annat använder man sig av kartogram som det här ovan över Rysslands befolkning. Kanske blir kartogrammet lättare att förstå om man tänker så här: Man skapar en karta där både Rysslands yttre gräns och gränserna mellan olika län eller motsvarande består av gummiband. Varje län fylls med små knappar som var och en motsvarar 200.000 invånare. I län med många knappar tänjs då gränserna medan de krymper i län med färre knappar. Störst plats tar det ljust blågröna Moskva medan den till ytan största delrepubliken Sacha (Jakutien) i samma färg framstår som mindre.

Bildkälla: http://gizh.ru/pictures/SalaryMedianPM.png

Med hjälp av en sådan här karta kan man tydligare visa hur stor del av befolkningen som har tillgång till olika former av service eller inkomstnivåer. Exempelvis kan man se att invånarna i S:t Petersburg i genomsnitt har något bättre realinkomster (i förhållande till den lokala prisnivån) än de i Moskva men att andelen högavlönade är i särklass högst i Moskva. Dock är inkomsterna också höga i det lilla men oljerika och av ryssar dominerade Nentsien. Bland de fattigaste regionerna finns också några i Europa.

Bildkälla: http://gizh.ru/pictures/Income100Plus.PNG

Den koloniala historien avspeglas i den regionala fördelningen av Rysslands inkomster. De högsta medianlönerna hittar man framförallt i och kring Moskva och S:t Petersburg och topplönerna framförallt i Moskva. Samtidigt härstammar en stor del av välståndet från de forna kolonier som nu ligger inom Rysslands gränser. Exempelvis kommer ungefär en fjärdedel av landets BNP från energisektorn vars råvaror utvinns långt från Moskva. I gengäld är fattigdom mest utbredd i det etniskt brokiga Nordkaukasien som under de senaste 30 åren upplevt både flera interna konflikter och två krig mellan lokala grupperingar och federala ryska styrkor men också i Altaj.

Många moderna stater har liksom Rysslands kärna uppstått genom en sammanslagning av mindre statsbildningar. I Schweiz, Tyskland och USA har det skett genom att man bildat federationer där viktiga uppgifter överlåtits till centralmakten men andra funktioner förblivit decentraliserade. Bakom kulisserna styrs däremot Ryssland fortfarande av en politisk och ekonomisk elit, med bas i landets centrala delar, som härskar genom imperiets institutioner. Denna elit har alltid haft utmanare, en del mer demokratiskt sinnade än andra. I det vakuum som uppstår efter en stark ledare som suttit länge vid makten uppstår lätt turbulens på ytan, men i skuggan av den också mera djupgående förändringar. I samband med Sovjetunionens upplösning försökte många lokala ledare ta kontroll över sina regioners ekonomiska resurser. Det är rimligt att förvänta sig någon form av maktkamp också om det ekonomiska arvet efter Putin. En sådan skulle kunna leda till en viss decentralisering av den politiska makten.

Om ekonomiska överväganden får avgöra hur Ryssland kommer att styras efter Putin kan det också, om inte förr, öppna för en lösning av de så kallade frusna konflikter som upprätthålls med stöd av rysk militär. Redan i dag står det klart att Ryssland inte kan vinna några stora segrar här. Snarare handlar det om att hindra några grannstater från att dra sig undan från ett historiskt beroende från Ryssland. Om Ryssland vill värna om sin status som stormakt kan landet dock behöva koncentrera sina militära investeringar i andra väderstreck. Och man tjänar rent krasst mera på att driva handel med ett välmående Ukraina än att skjuta det i sank.

Därmed är inte sagt att det är lätt att förutspå Rysslands väg efter Putin. Den avgörs till exempel också av utvecklingen i det asiatiska närområdet till Ryssland. Men det är värt att räkna med ett annat Ryssland än Putins.