När vi talar om Donetsk, Transnistrien och Abchazien som frusna konflikter leder det lätt tankarna fel. Då man stoppar något i frysskåpet är det ett kontrollerat sätt att hindra att något förändras. Om olösta tvister är det ofta rimligare att använda metaforer som ”sopa under mattan” eller ”dämma upp”.
Vi har mycket att lära oss av konflikten om Höga Karabach som inleddes för mer än hundra år sedan. Senast flammade den upp i slutet av 2020 under ett 45 dagar långt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan och med avancerade vapen som levererats av Israel, Ryssland och Turkiet.
Som vi kan se av notiserna här intill var den svenska pressens rapportering om striderna 1905 och 1920 skrämmande lik det som vi kunde läsa både för 30 år sedan när Sovjetunionen löstes upp och i november förra året. Det ryska revolutionsförsöket i S:t Petersburg 1905 kändes av också ute i provinserna.
I Kaukasien protesterade azererna mot Rysslands diskriminering av muslimska folk men revolten kom delvis att vävas samman med ottomanernas massakrer på armenier. 1920 tävlade Armenien och Azerbajdzjan, som nyligen utropat sig som självständiga, om Karabach men båda erövrades snart av Sovjetmakten.
När Sovjetunionen kollapsade för 30 år sedan fanns inte längre någon ordningsmakt som kunde skydda medborgarna i Armenien och Azerbajdzjan mot den mobb som låg bakom pogromer, inte bara i Karabach. Resultatet blev att de armenier och azerer i båda länderna som på många platser levt som grannar i århundraden flydde i panik. För första gången i historien samlades de båda språkgrupperna på var sin sida av en distinkt och befäst gräns. De båda staternas sammanlagda yta motsvarar ungefär Lapplands och när mer än en miljon invånare inom ett så litet territorium tvingades lämna sina hem skapade det ett enormt trauma.
Därmed hade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan renodlats till en bitter söndring mellan två stater. Ryssland har steg för steg tvingats anpassa sig till en roll som extern aktör. Internationella medlare, inklusive Ryssland, försökte få parterna att fokusera samtalen på det omtvistade Karabach. Armenierna föreslogs få behålla kontrollen där så länge förhandlingarna pågick men att lämna ifrån sig den stora omgivande säkerhetszon som de erövrat från Azerbajdzjan.
Positionerna förblev dock låsta. Azerbajdzjan krävde att få kontroll över hela det territorium som Sovjetmakten en gång gjort till Sovjetrepubliken Azerbajdzjan. Det gällde även länet Karabach där armenierna utgjorde 77 procent av befolkningen. (Tidigare hade den armeniska befolkningen där ansökt hos Sovjetledningen om att få bli en del av Sovjetrepubliken Armenien.) Armenierna vägrade i sin tur att släppa ifrån sig säkerhetszonen, som innebar en kortare försvarslinje i avvaktan på ett framtida fredsavtal.
En gång blev jag inbjuden till en tredagarskonferens för unga politiker, statstjänstemän, domare och journalister från Armenien, Azerbajdzjan, Georgien och Ryssland. Den hölls i Georgien dit alla kunde resa utan restriktioner. Moderatorn höll särskilt strängt i tyglarna inte bara när armenier och azerer möttes i debatten utan också när statsmaktens företrädare gick till samfälld attack på journalisterna. Vi utländska gäster hade två uppgifter. Den ena var att hålla korta inledningar i något ämne som deltagarna sedan diskuterade med varandra. Den andra var att finnas tillgängliga i minglet under kaffepauser och måltider. Jag noterade då att jag var den enda i rummet som någon gång åkt buss från Armenien, genom Azerbajdzjan och Georgien inklusive regionen Abchazien till Ryssland. I dag har en armenier eller azer som inte fyllt 40 sällan mött en livs levande representant för det folk som ofta var deras föräldrars grannar.
Därför är vägen till försoning lång. Den kräver att varken Armeniens och Azerbajdzjans eller grannstaternas ledare river upp såren med nya väpnade konflikter. Den kräver också att blockader som begränsar ekonomisk utveckling och deltagande i världssamfundet försvinner. Bilden av exempelvis EU är i huvudsak positiv bland båda befolkningarna. Samtidigt finns dock en förväntan på att omvärlden ska lösa säkerhetsproblemen utan att de själva behöver göra eftergifter eller stötta andra utsatta länder. Armenien har mer än en gång tagit ställning för Ryssland när FN:s generalförsamling röstat om en resolution som kritiserar annekteringen av Krim, vilket väckt vrede i Ukraina.
För några år sedan fick jag tillfälle att diskutera Karabachkonflikten med en rysk diplomat som har goda insikter i de internationella medlarnas arbete. Han trodde inte att någon av parterna skulle gå att rubba inom de närmsta tio–tjugo åren. Sen log han och sa ”eftersom du är journalist måste jag försöka formulera mig så att du förstår utan att det går att citera”. Om jag på ren svenska ska sammanfatta det han sedan sa blir det ungefär ”jag är så jävla less på att parterna förväntar sig att medlarna ska lösa deras problem utan att de bjuder till själva”. Jag är benägen att tro Ryssland därför nöjde sig med att se på när Azerbajdzjan i höstas med turkiskt stöd tog tillbaka säkerhetszonen men satte ner foten när Azerbajdzjan erövrat Shusha, som är den för azererna viktigaste staden.
Rysslands agerande kring Karabach är intimt förknippat med både andra utrikespolitiska frågor och inrikespolitiken. Topografiskt tillhör sydligaste Ryssland den region med 35 miljoner invånare som vi kallar Kaukasien och där också Armenien, Azerbajdzjan och Georgien ingår. Förutom i Altaj söder om Novosibirsk är det främst i den ryska delen av Kaukasien som köpkraften är lägst i landet. I Kaukasien finns en mosaik av folk med olika språk och när Sovjet rämnade uppstod territoriella konflikter mellan flera av dem. När det stod klart att Sovjetmakten förlorat kontroll över vad som hände kring Karabach urartade också flera andra tvister i brutalt våld.
Mest omfattande blev Rysslands två krig med separatister i Tjetjenien under 1990– och början av 2000-talet. Mer än 100 000 människor förlorade livet i Tjetjenien och oron i det ryska samhället förstärktes av en rad uppmärksammade terrordåd, inte bara i Nordkaukasien utan också i Moskva och på annat håll.
Efter att Putin misslyckats med att ta full kontroll över Tjetjenien valde han efter några år i stället att samarbeta med en av de starkaste klanerna där, i utbyte mot att den respekterar Rysslands överhöghet. Frånvaron av absolut kontroll över Tjetjenien har gjort Ryssland än mer angeläget att behålla trupper längre söderut, i Abchazien, Sydossetien, Armenien och nu alltså också i Karabach.
Man kan också tydligt se att den stora fokuseringen på säkerheten i Kaukasien fått betydelse för hur Ryssland kommit att styras under Putin. Det är i första hand som garant för säkerheten, inte ekonomiska reformer, han söker legitimitet. Många militärer med operativ erfarenhet från Tjetjenien har fått framträdande poster i den civila administrationen, t ex som presidentens styresmän bortom Uralbergen. Erfarenhet från Tjetjenien finns också högt upp i de delar av ordningsmakten som nu slår ner demonstrationer över hela landet med brutala metoder. Så även om Kaukasien ligger i Rysslands ekonomiska periferi spelar regionen en central roll i rysk politik.
Genom att lite kuppartat och med stöd av Turkiet ta på sig hela ansvaret för de fredsbevarande styrkorna har Ryssland försäkrat sig om ett betydande inflytande under många år framöver. Ryssland och Turkiet tävlar med varandra också i bland annat Syrien och Libyen men är ense om att tillsammans begränsa andra aktörers inflytande. Möjligen kan det tolkas som att Ryssland dragit slutsatsen att längre söderut än så här förmår man inte hävda sin dominans över det forna imperiet.
Erfarenheterna från Karabach ger anledning att noga överväga vad som kan göras beträffande de betydligt färskare ”frusna konflikterna” på närmre håll. För sju år sedan annekterade Ryssland Krim för att återta imperiets flottbas vid Svarta havet och dess förbindelse med Medelhavet. Samtidigt återupptogs tsarernas och Stalins repression mot Krimtatarerna som från början utgjort den dominerande folkgruppen.
Parallellt inledde Ryssland bakom en tunn fasad av lokala aktivister ett krig i ukrainska Donetsk och Luhansk som hittills kostat mer än 13 000 människor livet. Under några korta perioder 2014 och 2015 deltog mer än tiotusen ryska soldater i de intensiva strider som skulle avgöra var frontlinjen drogs i avtalen om eldupphör. Under några månader 2014 leddes Donetsk av en regering bestående av flera ryska medborgare varav några med bakgrund i säkerhetsorganen. Efter den uppmärksammade nedskjutningen av ett malaysiskt passagerarplan då 298 personer omkom i juli 2014 drog Ryssland dock tillbaka de välkända profilerna. Donetsk och Luhansk styrs i dag godtyckligt av lokala krigsherrar medan de ryska rådgivarna fortfarande har den övergripande militära kontrollen.
Bland annat FN och OSSE:s monitorer har rapporterat både om hur de själva hindras från insyn, strikt censur och åtskilliga rättsövergrepp inklusive tortyr. En färsk rapport från UI ger en överblick över situationen.
Frånvaron av en lösning som ger invånarna i Donbass ett värdigt liv kan alltså inte uppfattas som en frusen konflikt. Den är ett infekterat sår som bara kan bli värre om inget görs för att bryta utvecklingen. Vi borde ha lärt oss något av mer än hundra års erfarenhet från Karabach.
Senaste kommentarer