Sedan Kina vuxit till att bli en lika stor ekonomisk aktör som Ryssland i det forna sovjetiska Centralasien har man nu också skärpt tonen. I mitten av 2020 publicerade kinesiska media några artiklar som hävdade att Kina har historisk rätt till ett antal territorier i Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan.

Gatubild Kashgar
Kinas behandling av uigurerna (bilden är från Kashgar) upprör många människor i de centralasiatiska grannstaterna (foto: Torgny Hinnemo)

Det uppgavs till och med att det fanns människor där som gärna skulle se en återförening med Kina. Kazakstan som oftast uttalar sig diplomatiskt om den mäktige grannen kallade i april 2020 upp Kinas ambassadör för att överlämna en protest. De fattigare Kirgizistan och Tadzjikistan, som redan avträtt mindre territorier till Kina, teg still. Sedan några år har Kina också en militärbas i den tidigare Sovjetrepubliken Tadzjikistan.

De fem staterna i Centralasien omfattar ett enormt territorium. Enbart Kazakstan hamnar med sin yta på nionde plats bland alla länder i världen. I skuggan av grannar som Ryssland och Kina är det intresse som andra visar regionen dock begränsat. Dessutom framgår av bland annat statistik från Google att omvärldens intresse stadigt minskar – sökningar om Centralasien har mer än halverats under de senaste 15 åren.

Kinas växande inflytande påskyndas av de akuta problem som coronan skapat i regionens ekonomier.  De kan, förutom med internationella trender och beroendet av Ryssland och Kina, möjligen också förklaras med de klanstyrda affärsimperier som lever i symbios med politiken – här liksom i de flesta forna Sovjetstater.

När länder som Finland, Lettland eller Polen kallas för en sandwichstat är det uppenbart för de flesta vad man syftar på. De har en lång historia av att hamna i kläm mellan omgivande stormakter. Lite svårare är kanske att föreställa sig en region av EU:s storlek i samma sits. Men om staterna i Centralasien kan man gott säga att deras värld är inbakad mellan Ryssland och Kina.

Forna huvudstäder längs Sidenvägen som Chiva, Merv (dagens Mary i Turkmenistan), Buchara, Samarkand, Tasjkent och Kokand påminner fortfarande turister om att Centralasien en gång var en blomstrande mötesplats för handel och vetenskap. Men kamelkaravaner ersattes av oceangående handelsfartyg medan kontrollen över regionens egna varor ledde till en kapplöpning mellan kolonialmakterna som i det här fallet vanns av Ryssland.

Ryttare i Naryn
Men när kinesiska medier hävdar att invånare  i Kirgizistan vill att deras regioner ansluts till Kina aktar sig den kirgizistanska regeringen för offentliga kommentarer. Bilden från Naryn nära Kirgizistans gräns mot Kina. (foto: Torgny Hinnemo)

Också under de senaste hundra åren har området varit utsatt för en omfattande och ofta brutal omvandling. När Sovjetmakten i början av 1930-talet tvingade in jordbrukare och boskapsskötare i kollektivekonomin slogs den gamla nomadkulturen i Kazakstan i spillror. Den stora svälten som följde kostade upp till ett par miljoner människor livet, de flesta kazaker, och samtidigt minskades boskapsstammen radikalt. Därtill kom att kazakerna och det kazakiska språket kom på undantag till följd av invandringen från Ryssland. Någon miljon polacker, tyskar, finnar, Krimtatarer, koreaner, tjetjener och representanter för andra folk deporterades till Centralasien under 1930- och 40-talen. Även om många repatrierades efter den hårdföre Stalins död talas fortfarande flera minoritetsspråk i framförallt Kazakstan.

Dessutom gjorde bolsjevikerna om tsarernas Ryssland till en förbundsstat. Sidenvägens mytomspunna stater raderades slutgiltigt från kartan och i deras ställe konstruerades andra med helt nya namn och gränser som kom att ingå i den nya Sovjetunionen. Medan bergskedjor och öknar fått utgöra naturliga gränser mellan Sidenvägens stater skapade man nu Turkmenistan som består av ett antal oaser kring en enorm öken samt Tadzjikistan och Kirgizistan vilka båda klyvs av bergskedjor som under vintern isolerar de viktigaste regionerna från varandra. I gengäld hamnade halva Centralasiens befolkning och de flesta forna huvudstäder i Uzbekistan. Det fanns en logik bakom nyordningen, nämligen att bolsjevikerna ville mjuka upp motviljan mot fortsatt ryskt kolonialstyre genom att skapa nationalstater som låg i tiden. Och man lyckades på det här viset samla många uzbeker i en stat, tadzjiker i en annan och turkmener i en tredje. Men trots allt blev även de nya staterna en mosaik av de kulturer som traditionellt levt sida vid sida.

Det enorma Kazakstan var ett kapitel för sig. Landet är arvtagare till ett kanat som grundade 1465. Även Kazakstan har emellertid en stor ödemark i sin mitt och har därför under en lång period fram till den ryska erövringen under 1700- och 1800-talen i praktiken styrts som tre olika statsbildningar.

Minibussar i Dusjanbe
Det gör även regeringen i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. Tadzjikistan har tagit stora krediter från Kina och har sedan några år accepterat en mindre kinesisk militärbas på sitt territorium. (foto: Torgny Hinnemo)

Det är faktisk mindre än hundra år sedan Sovjetunionen annekterade området söder om Aralsjön och ett annat som från Samarkand sträcker sig mot sydost ända in i den centrala delen av dagens Tadzjikistan. Även om de här regionerna redan tidigare kontrollerats av Ryssland hade de formellt aldrig varit en del av ryska staten. När jag kom dit första gången för 50 år sedan bodde ännu många uzbeker och tadzjiker i Samarkand och Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe i hus av torkad lera och utan moderna bekvämligheter medan den europeiska befolkningen levde i flervåningshus eller småhus av trä eller tegel.

Med tanke på den turbulenta historien inser man lätt att Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan stod inför en gigantisk uppgift med att etablera sig som fullfjädrade stater när Sovjetunionen slutade att existera vid ingången av 1992. En del av identitetsskapandet hade redan uppnåtts under Sovjetepoken genom att varje stat haft sin egen läroplan för skolan och att vart och ett av de statsbärande språken fått ett eget alfabet. Men i 1990-talets nationalistiska yra utsattes språkliga minoriteter ibland för diskriminering samtidigt som nya pass- och tullkontroller delade familjer längs gränserna och begränsade handeln.

När Sovjetunionen gick mot sin upplösning uppfattade det ryska samhället Centralasien, med undantag av norra Kazakstan, som en tärande del av imperiet. Det öppnade för en kinesisk ekonomisk offensiv som började försiktigt. Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan fick internationell uppvaktning eftersom de har tillgångar av gas och olja. Genom att bygga en oljeledning från Kazakstan och en gasledning från Turkmenistan via Uzbekistan och Kazakstan bröt Kina det ryska monopolet på transportleder för energiråvaror. I dag står Kina för drygt en femtedel av Centralasiens samlade utrikeshandel och är därmed en lika viktig ekonomisk aktör som Ryssland.

När Kina 2001 initierade Shanghai Co-operation Organisation (SCO) som ett organ för regional säkerhet med Ryssland och de centralasiatiska staterna som medaktörer diskuterades också möjligheten att ge den en ekonomisk roll. Säkerhetspolitiken har dock kommit helt i förgrunden sedan även Indien och Pakistan blivit medlemmar och Belarus och en rad asiatiska stater associerats eller fått status som ”dialogpartner”. För de centralasiatiska staterna innebär det här ett minskat inflytande i organisationen och att de föredrar att hantera sina relationer med Ryssland och Kina bilateralt.

Diagram "Centralasiens valutor i relation till euron 2001-2021
De centralasiatiska valutornas värden har under 2000-talet fallit i relation till euron, bland annat beroende på den nära kopplingen till Rysslands ekonomiska utveckling.

Till en början valde de centralasiatiska staterna olika politiska och ekonomiska modeller. Turkmenistan förvandlades snabbt till en diktatur med personkult och en Potjomkinekonomi med påhittade ekonomiska data och återkommande livsmedelsbrist. Uzbekistan har trots övergången till marknadsekonomi fram tills nyligen behållit en del styrmedel som påminner om den sovjetiska planekonomin. Efter den förste presidenten Islam Karimovs död för snart fem år sedan pågår en maktkamp mellan klaner som inte förefaller vara beredda att släppa in demokratiska partier i politiken. Däremot går utvecklingen mot större ekonomisk frihet och mindre repressiva härskarmetoder. Kazakstan vann tidigt störst förtroende bland utländska investerare genom att snabbt driva igenom en modern ekonomisk lagstiftning.

Under senare år har dock den kazakiska valutan snabbt fallit i värde, delvis under inverkan av den ryska ekonomin. Hittills har landet drabbats mindre än grannstaterna när Kina minskat energiimporten på grund av Covid-19. För i synnerhet Turkmenistan som har den minst diversifierade ekonomin har den minskade gasexporten blivit ett hårt slag. För Tadzjikistan och Kirgizistan men i viss mån även Uzbekistan har det under senare år också varit ett problem att det funnits färre arbetstillfällen för gästarbetare i Ryssland – i Tadzjikistan har den del av lönen de skickat hem tidvis stått för hälften av landets BNP. När jag genom åren lyssnat vid valmöten i det fattiga södra Kirgizistan och de tadzjikiska bergen har väljarna framför allt frågat sina kandidater vad de kan göra för att underlätta gränshandel och skapa större trygghet för gästarbetare i Ryssland.

För de fattiga Kirgizistan och Tadzjikistan har de kraftigt fallande intäkterna gjort de stora krediterna från Kina till ett akut problem. Om man inte klarar av att betala i tid innebär det på sikt både högre lånekostnader och att ägarskapet till viktig infrastruktur övergår i kinesiska händer. Särskilt Kirgizistan måste tillsammans med Kazakstan men i växande utsträckning också Uzbekistan balansera eftergifter till Kina mot antikinesiska stämningar bland de egna befolkningarna. Kinas hårdhänta behandling av uigurerna (ett folk som är särskilt nära besläktat med kirgizerna) i Xinjiang har inte gått allmänheten förbi. Just detta gör att Ryssland litar till att de centralasiatiska staterna även i framtiden ska söka säkerhetspolitiskt stöd främst därifrån.

Ryssland valde dock redan i samband med upplösningen av Sovjetunionen att begränsa sitt ekonomiska engagemang i Centralasien för att i stället prioritera inte minst integrationen med ukrainsk och belarusisk ekonomi. Den aktuella utvecklingen kan ses som en bekräftelse av att Ryssland på ett ungefär identifierat en gräns mellan sitt eget och Kinas inflytande i regionen. Möjligen kan det avtal om eldupphör i Höga Karabach som Ryssland drev igenom i november med stöd av Turkiet ses på samma sätt. Ryssland har nu för lång tid framåt militär kontroll över Karabach samtidigt som Turkiets framflyttade positioner begränsar inflytandet för andra aktörer. De oavslutade konflikterna i Ukraina och Transnistrien vittnar däremot om att sista ordet ännu inte är sagt om Rysslands roll i Centraleuropa.