Nazister slåss för Ukraina men nobbas av väljarna

När Viktor Janukovitj 2014 flydde undan protesterna kring torget Majdan var det resultatet av en process som pågått i flera år. Många väljare hade tappat tilltron till att veteranerna Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko och deras partier var kapabla att sätta stopp för den korrupte presidentens maktmissbruk.

Detta gav de två ultranationalistiska partierna Svoboda (Frihet) och Högra sektorn vind i seglen. Vid parlamentsvalet 2012 vann Svoboda 37 av de sammanlagt 450 mandaten i parlamentet. Dessutom kom båda partierna att spela en framträdande roll i de medborgargarden som bildades i framförallt västra och centrala Ukraina när vanlig polis ibland stod passiv och den nationella insatsstyrkan Berkut tog parti för Janukovitj.

Flera medlemmar av de här partierna hade anknytning till nazistiska organisationer. Deras aktivister spelade en framträdande roll under de mest våldsamma konfrontationerna med Berkut i början av 2014. Efter Janukovitjs flykt fick Svoboda fyra ministerposter i den temporära koalitionsregering som snabbt måste reagera på Rysslands annektering av Krim och krigsutbrottet i Donbass.

Vid parlamentsvalet ett halvår senare fick Svoboda dock bara sex mandat och lämnade regeringen. Väljarundersökningar tyder på att partiet helt skulle ställas utanför parlamentet om det vore val i dag. Högra sektorn vann ett mandat 2014 men partiet är numera upplöst. Det parlamentariska stödet för högerextrema partier är för närvarande alltså högre i flera europeiska stater än i Ukraina .

Det stöd som Svoboda och Högra sektorn fortfarande har från ett begränsat antal väljare torde främst kunna förklaras med deras uttalade antiryska hållning och aktiva stöd till frivilliga förband vid fronten i Donbass.

2009 började en grupp ukrainska forskare bygga en egen databas efter en amerikansk förebild som kallas European Protest and Coercion Data. Den innehåller information om offentliga möten och protestyttringar i frågor som engagerar en stor del av samhället. Informationen, som hämtats ur nyhetsmedier, kodas så att man kan göra statistisk över exempelvis hur aktivt olika intressegrupper deltagit och hur ofta våld förekommit. Den ukrainska databasen omfattar information om 60.000 händelser i hela landet 2009-2016.

 Diagrammet ovan baseras på 3.721 incidenter under de mest intensiva månaderna fram till februari 2014. Bara 14 procent ägde rum i Kiev medan nästan 2/3 registrerades i de västra och centrala delarna av landet. Här framgår tydligt att Svoboda och Högra sektorn är två av de tre politiska partier som oftast setts bland demonstranterna och att Högra sektorn klart dominerat när det förekommit våld. Närvaron vid barrikaderna har dock inte gett någon politisk utdelning – Julia Tymosjenkos parti Batkivsjtjyna gick liksom Svoboda kraftigt bakåt vid parlamentsvalet ett halvår senare.     

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att också Janukovitjs specialpolis Berkut använde grovt våld. Den 20 februari 2014 sköts 4 poliser och 48 demonstranter ihjäl några kvarter från Majdan. Ukrainska åklagare har pekat ut fem polisofficerare bland de skyldiga. Bakom utpekandet ligger en granskning av omkring 400 videoklipp från nyhetsmedier och privata mobiltelefoner. Ett par sociologiska undersökningar från februari 2014 visade att halva Ukrainas befolkning accepterade att demonstranter organiserade självförsvarsgrupper mot det ökade våldet från Berkut.

Partiet Svoboda bildades redan 1991, några månader före upplösningen av Sovjetunionen. Det samarbetade under en tid med bland andra högerextrema belgiska Front National och ungerska Jobbik. Svoboda bröt dock kontakterna med sina europeiska samarbetspartier efter att de uttalat stöd för Rysslands annektering av Krim 2014. Före succévalet 2012 hade partiet bara lyckats ta ett enda mandat i parlamentet. Det var 1998 när partiet officiellt hette Ukrainas social-nationella parti.

Under 2014 uppträdde representanter för partiet några gånger hotfullt mot officiella befattningshavare. Exempelvis lade Svoboda själv ut en video på nätet som visade hur en av deras parlamentsledamöter tillsammans med partikamrater tryckte ner chefen för statstelevisionen i en stol och lyckades efter några örfilar tvinga honom att skriva under en avskedsansökan.

Högra sektorn uppstod i slutet av 2013 som ett samarbete mellan ett antal medborgargarden i framförallt västligaste Ukraina. Bakgrunden var att polisen på många håll uppfattades som passiv under oroligheterna på Majdan, men även utanför Kiev, i slutet av 2013 och början av 2014. Tongivande blev ett antal grupperingar med ultranationalistisk profil. Ett par hade rötter i motståndsgrupper från Sovjetperioden. Ett annat var det nynazistiska Socialnationalistiska församlingen grundad 2008 och som också har band till partiet Svoboda. Kort efter president Janukovitjs flykt från Ukraina i februari 2014 ombildades Högra sektorn till ett politiskt parti under Dmytro Jarosj ledning. I parlamentsvalet ett halvår senare fick partiet mindre än två procent av rösterna. Jarosj lyckades dock vinna ett mandat i en enmansvalkrets.

Efter en utdragen utredning åtalades i december flera medlemmar av Högra sektorn för att ha agerat med vapen i västra Ukraina vid ett antal tillfällen under åren 2014-15. Mest uppmärksammad blev en eldgivning vid staden Mukatjeve i juli 2015 då en person dödades och några skadades. Enligt uttalanden från Högra sektorn skulle representanter för deras milis då ha träffat företrädare för en smugglarkartell när det hela urartade i en skottväxling.

Sedan 2015 har de ultranationalistiska partierna utövat sitt inflytande främst genom de frivilligkårer som de har ett nära samarbete med. Även oligarken Ihor Kolomojskyj har utrustat separata förband. Till en början sågs kårerna som ett välkommet bidrag till försvaret av Donbass. De värnpliktiga som 2014 skickades att försvara Donetsk var illa utrustade och de som stått bakom medborgargardena bidrog med både kläder och annan utrustning. I längden blev det dock en belastning att de här förbanden var ovilliga att låta sig styras av landets högsta försvarsledning. Det förekom dessutom att de gjorde politiska markeringar på hemmafronten.

2015 dödades en säkerhetsvakt utanför parlamentet och ett 90-tal skadades av granater som kastades av demonstranter. En del av dem bar Svobodas partisymbol. Protesten riktades mot att parlamentet var på väg att godkänna en lag som skulle ge det av separatister och Ryssland kontrollerade området i Donbass visst självstyre. Ukraina hade motvilligt accepterat lagen som en del av det avtal om eldupphör som förhandlats fram av Frankrikes, Tysklands och Rysslands ledare. Lagförslaget var impopulärt både för att avtalets viktigaste ingrediens, tillbakadragandet av tunga vapen, inte hade infriats och för att självstyret skulle kunna bli ett verktyg för separatisterna för att hålla sig kvar vid makten.

Som ett led i arbetet med att inordna frivilligkårerna i de ordinarie försvarsstrukturerna utsågs Högra sektorns ledare och ende parlamentsledamot Dmytro Jarosj till en hög post i försvarsadministrationen. 2016 lämnade Jarosj Högra sektorn för att starta ett nytt parti.

De delvis nazistinfluerade ultranationalistiska partierna fortsätter alltså att spela en viss politisk roll i Ukraina trots att väljarna valt bort dem. Så länge Ryssland fortsätter med sina militära påtryckningar fortsätter de här små partiernas medlemmar att vara starkt motiverade att ta landets försvar i sina egna händer, Det innebär ideologisk splittring som försvagar styrandet av landet. Att de är benägna att ta till våld gör att de uppmärksammas utanför landets gränser. Därmed får den ryske utrikesministern Lavrov tillfälle att väva in dem i sina mediala framträdanden även i fortsättningen.