Desinformation är en gammal metod att vinna temporära fördelar som använts av många stater. Med hjälp av bland annat sociala medier lyckades Ryssland för en tid mörklägga en del av sitt militära engagemang i Ukraina.
När osanna uppgifter sprids i stor omfattning uppstår dock osäkerhet och tvivel som lätt slår tillbaka mot avsändaren. Den siste Sovjetledaren Gorbatjovs mål var att bevara och stärka Sovjetunionen genom att befria den från desinformation.
Idén om desinformation är minst lika gammal som vårt gamla testamente. För mer än 2.500 år sedan varnade profeten Hesekiel för falska profeter och Jeremia skrev ”Lyssna inte till vad profeterna säger när de profeterar för er. De väcker tomma förhoppningar, de predikar syner de själva hittat på” (Jeremia 23.16).
Enligt flera författare, t ex Jevgenij Gorbunov i boken ”Stalin i GRU” (Stalin och GRU, d v s militära underrättelsetjänsten) från 2010 var ryska språket först med att använda ordet desinformation. Det förekommer i ett uppdrag 1922 till politbyråmedlemmarna Josef Stalin och Lev Trotskij att upprätta en struktur för desinformation.
I USA har man hellre använt andra termer för sina egna operationer, t ex psykologisk krigföring. Efter andra världskriget infördes begränsningar för amerikanska myndigheter att sprida falska uppgifter inom landet eftersom de kunde slå tillbaka mot dem själva.
I Sovjetunionen ledde bristen på tillförlitlig information ofta till okontrollerad ryktesspridning. Under åren 1949–51 använde forskare från Harvarduniversitetet uppgifter ur 329 intervjuer med sovjetiska emigranter för att få en uppfattning om hur informationsspridningen fungerade i Sovjet. 36 procent svarade att de fick mest information genom tidningar, 28 procent genom vad de fick höra muntligen av människor omkring dem och 10 procent via radio. På frågan vilken information människor litade mest på svarade 61 procent den muntliga.
Under åren kring upplösningen av Sovjetunionen bidrog ryktesspridning till utvecklingen av blodiga konflikter i exempelvis Tadjikistan och Höga Karabach.
Kärnkraftsolyckan i ukrainska Tjernobyl 1986 följdes under många år av groteskt överdrivna siffror från officiella källor om hur många människor som omkommit. I flera fall vidarebefordrades uppgifterna av medier i väst.
Det faktiska antalet dödsoffer i direkt anslutning till katastrofen var 31. Under de följande 20 åren avled ytterligare några tiotal personer. Ändå uppgav olika ukrainska befattningshavare mellan 1992 och 1995 dödstal som varierade mellan 8.000 och 125.000 (den senare siffran presenterades 1995 av landets hälsominister). När jag i en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet 26 april 1996 intervjuade en representant för Unesco i Paris, som spridit en del av de oriktiga uppgifterna, svarade hon att organisationen måste acceptera data som rapporterades av medlemsländerna. Samtidigt framgick att en representant för Unesco just då hade förhandlat fram en överenskommelse om att få uppge en lägre siffra för hur många som dött.
Georgien är en annan tidigare Sovjetrepublik som använt desinformation för att bland annat vinna sympati i väst. Efter ett blodigt inbördeskrig på 1990-talet fortsatte sporadiska incidenter längs demarkationslinjen mellan regionen Abchazien och övriga Georgien. När internationella observatörer undersökte platser som utsatts för granatbeskjutning uppstod i några fall misstanke om att den georgiska sidan orsakat skador för att kasta misstanke på separatisterna i Abchazien. Inför parlamentsvalet 2008 visade dessutom både den statliga TV-kanalen i Georgien och privata Rustavi 2, som kontrollerades av president Saakashvilis allierade, förfalskade reportage. De påstods vara inspelade i Abchazien men var i själva verket gjorda med hjälp av skådespelare i bland annat i samhället Övre Etsera som ligger inom den regeringskontrollerade delen av Georgien.
Då hade emellertid Ryssland å sin sida redan inlett en kampanj riktad mot Ukraina och Georgien som skulle komma att växa till betydligt större dimensioner. De båda staterna anklagades för att samarbeta med bland annat USA för att skada Ryssland. (I ett tidigare inlägg här berättar jag om hur även lokaltidningar i Ryssland styrdes via ett av den statliga nyhetsbyrån Tass dotterbolag.)
När jag i början av 1990-talet föreläste för journaliststudenter i Moskva fick jag på en kurs en fråga om hur man skriver horoskop. Många ryska ungdomar som sökte sig till journalistiken på den tiden var mest intresserade av hur man efter censurens avskaffande kunde nå en stor publik och mindre av faktagranskning. Jag känner många ryska journalister som accepterade ”lönebidrag” från Boris Jeltsins kampanjfond inför presidentvalet 1996. ”Jag är ju för Jeltsin hur som helst så jag skulle skriva likadant utan hans pengar. Men jag behöver dem med tanke på hur usla journalistlönerna är”, var en förklaring som jag hörde från mer än en kollega.
Det ryska ordet piar skapades under 1990-talet ur den engelska förkortningen PR och blev en självklar ingrediens i politiken. Piar gav både status och bättre inkomster än journalistik. Det lockade reklamfolk, även en del som skolats under Sovjetepoken. Hit sökte sig också en del journalister som ville arbeta för ett alternativ till kommunisterna som var det enda partiet med en stark bas av medlemmar som kunde driva en valrörelse.
En del illa avlönade journalister ute i landet som inte blev en del av piar-apparaten accepterade i stället att smyga in kompromat i sina texter, det vill säga både sanna och osanna uppgifter som var besvärande för en kandidat till parlamentet eller någon annan post. Arvodet för ett kompromat har i Ryssland, Ukraina, Kirgizistan och andra stater brukat motsvara omkring två månadslöner för en journalist.
Med piar skapade medierna av Putin, som saknat erfarenhet att uppträda offentligt, bilden av en självsäker ledare. Han fotograferades under judoträning och som deltagare i försvarsmaktens operationer. Inför TV-kamerorna bestämdes bildvinklar och upplägg av hans egna piar-konsulter. Efter att han år 2000 valts till president för första gången började den rikstäckande statliga radiokanalen Radio Majak kräva att arbetssökande journalister skulle redovisa sin inställning till Putin.
Att medier och andra verktyg användes för att påverka både inhemsk och utländsk opinion i samband med annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina 2014 var alltså i sig inget nytt. Dock kom här de senaste verktygen för desinformation att prövas i en större skala än tidigare, ungefär som regionala krig ger stormakter möjlighet att testa nya vapensystem.
Till de simplare tricken hörde att både ryska och ukrainska medier använde arkivfoton med skakande motiv från bland annat Syrien och Gaza som påstods visa färska händelser i Donbass.
Stor uppmärksamhet fick 2015 en artikel av den brittiske Internetanalytikern Lawrence Alexander där han visade hur han lyckats kartlägga omkring 20.500 Twitterkonton som understödde Kremls positioner och i huvudsak styrdes av robotar. Några konton matades med budskap medan resten hade till uppgift att framstå som en stor skara efterföljare.
När press och sociala medier i Ryssland började berätta om de reguljära soldater som återvänt från Ukraina i kistor eller för sjukvård såg säkerhetsorganen till att uppgifterna snabbt raderades. Direkt löjeväckande (vilket förmodligen var vad chefredaktören ville visa) blev det när en tidning lät klippa ut en förbjuden artikel ur hela upplagan innan den distribuerades till läsarna.
Ibland är det emellertid inte lätt att avgöra om ryska ledare helt enkelt är obildade eller om de medvetet är ute för att missleda allmänheten. När Krim annekterades och kriget inleddes i östra Ukraina 2014 påstods ofta att en majoritet av invånarna där ville att deras regioner skulle anslutas till Ryssland. Men inte någon enda av de undersökningar som genomförts av olika opinionsinstitut genom åren har gett stöd för påståendet. Däremot har missnöjet varit stort med den ekonomiska politik som förts av alla presidenter sedan Ukraina blev en självständig stat. På samma sätt rimmar argumenten för att Krim är att betrakta som ”ursprunglig rysk jord” illa med vad erkända historiker redovisat i böcker som publicerats långt före Sovjetunionens upplösning.
Under de senaste åren har vi sett hur den psykologiska krigföringen kring konflikterna i Ukraina utnyttjat den speciella tekniken bakom sociala medier. Detta har underlättats av att dessa tagit över en del av de traditionella mediernas roll som informationsförmedlare. Även om tekniken är ny så är ändå grundproblemet gammalt. Desinformation fungerar bäst där det råder informationsvakuum.
Desinformation är som framgått alltså ett tveeggat vapen. Den kan förvirra en motståndare och därmed fördröja ett rationellt motdrag. Men det undergräver på sikt också förtroendet inom den egna befolkningen och leder till okontrollerad ryktesspridning. Den siste Sovjetledaren Gorbatjovs mål var att lyckas bevara Sovjetunionen genom att befria den från desinformation. President Putin och utrikesminister Lavrov har valt den motsatta vägen genom att själva spela en framträdande roll som desinformatörer. Detta skapade till en början förvirring i väst där en del människor hade svårt att tro att en statschef är beredd säga direkta osanningar. På längre sikt innebär det emellertid att förslag till förhandlingslösningar som läggs fram eller stöds av Putin och Lavrov har låg trovärdighet.
Senaste kommentarer