Genom utfästelsen att verka för en FN-styrka i östra Ukraina har Sverige gett sig in i ett spel på gott och ont. På gott därför att det förmodligen är enda sättet att få slut på kriget i närtid. På ont därför att förutsättningarna är så usla att ett fiasko ligger nära till hands.
Idén är genomförbar bara om man under fortsatta samtal med Ryssland lyckas uppnå ett trendbrott i relationerna med EU och USA.

Diskussioner om svenska FN-fordon ska patrullera i de krigshärjade östra delarna av Ukraina förs nu öppet. (Bilden från försvarsmaktens presstjänst är tagen i Sudan)

I början av mars rapporterade svenska och utländska medier att Sveriges försvarsminister under ett besök i Kiev ”lovat” sända FN-trupp till Ukraina. Att få ett slut på kriget i Donbass, som under fyra år skördat mer än 11.000 offer, med hjälp av en fredsbevarande styrka är en idé som funnits sedan länge. Ständigt har den lagts åt sidan därför att det inte ens skulle gå att samla de viktigaste intressenterna till en diskussion om saken.

När nu Peter Hultqvist offentligt sagt att Sverige är berett att driva frågan om en fredsbevarande styrka är det ingen garanti för att idén blir verklighet. Men det skapar på gott och ont ett tryck på Sverige och några andra länder att nå resultat.

På gott därför att det förmodligen är enda sättet att få slut på kriget i närtid. På ont därför att förutsättningarna är så usla att en FN-trupp riskerar att bli handlingsförlamad och i värsta fall också att legitimera att konflikten fördjupas. De senaste månadernas fortsatta strider på många fronter och lidande för civilbefolkningen i Syrien har av en del kommentatorer beskrivits som FN:s slutliga kollaps. Det är mot bakgrund av den insikten som en insats i Ukraina diskuteras.

Peter Hultqvists utfästelse att Sverige ska verka för en fredsbevarande styrka i Ukraina har fått stor internationell uppmärksamhet.

Diskussionerna fick ny näring i september förra året. Då sa Rysslands president Vladimir Putin att han kunde tänka sig att låta en internationell styrka skydda de nuvarande obeväpnade internationella observatörerna längs demarkationslinjen mellan separatisterna och regeringsstyrkorna i Donbass. Idén kommenterades kort efteråt av Kanadas premiärminister Justin Trudeau när han fick besök av Ukrainas president. Men i den kanadensiska visionen skulle trupperna placeras längs den rysk-ukrainska gränsen för att förhindra att stridande personal och krigsmateriel fortsatte att flöda över den. Denna uppfattning har senare fått offentligt stöd från bland andra Finland, som liksom Sverige förväntas bidra med trupp, samt Tyskland och Frankrike.

Några veckor innan den svenske försvarsministerns framträdande hade president Putin efter ett samtal med Tysklands förbundskansler Angela Merkel mjukat upp sin position, Han sa att han ”inte var emot” att en fredsbevarande styrka också skulle få röra sig på separatistkontrollerad mark. Efter Hultqvists utspel har å andra sidan Putins presstalesman Peskov sagt att det är uteslutet att släppa in FN-trupp utan separatisternas godkännande.

Kärnproblemet är att Ryssland är Ukrainas huvudmotståndare i den militära konflikten men officiellt i stället lyckats tillskansa sig rollen som en av fredsprocessens mentorer jämte Tyskland, Frankrike, Belarus och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). USA är ett land som hårdbevakas av våra medier och redan under presidentvalskampanjen 2016 rapporterade de att Donald Trump ofta ljuger. Putin har inte ljugit mindre ofta men kom länge undan med det eftersom en del av västvärlden ville tro honom när en förhandlingslösning föreföll vara i sikte.

Barackerna där Luhanskgarnisonens officersfamiljer bodde…

Efter kriget med Georgien 2008 tvingade Ryssland FN att stänga sin lilla observationsmission och på några ställen tog ryska styrkor inför ögonen på obeväpnade observatörer kontroll över markområden på den georgiska sidan av demarkationslinjen. Ett år efter annekteringen av Krim 2014 erkände Putin att det hade varit fråga om en rysk militär invasion. Och i höstas bekräftade Putin vid en presskonferens något som han också tidigare förnekat, att rysk militär deltagit i operationer på ukrainskt territorium i Donbass tillsammans med separatisterna.

När de båda avtalen om vapenstillestånd i östra Ukraina undertecknades i Minsk hösten 2014 och i början av 2015 hävdade Ryssland dock ännu att det varit lokala separatister som gjort uppror mot Kiev och att Ryssland enbart agerade som fredsmäklare. Västeuropa valde den gången att blunda eftersom ett dåligt avtal om vapenstillestånd ansågs bättre än inget avtal alls.

… ger en uppfattning om hur lite pengar som tidigare satsats på det ukrainska försvaret. Bilden är tagen innan kriget i östra Ukraina brutit ut. (foto: Torgny Hinnemo)

Av de mer än 11.000 dödsoffren har emellertid omkring 40 procent förlorat sina liv efter det senaste avtalet om eldupphör för tre år sen. Om en FN-styrka ska kunna få slut på våldet måste den ges mandat att ingripa mot dem som bryter mot eldupphöröverenskommelsen. För det krävs, menar de som verkar för en FN-mission, att styrkan ges tillträde till hela krigszonen och rätt att med vapen skydda sig själv och andra med uppdrag enligt eldupphöravtalet. För det behövs ett mandat från FN och en konstellation av trupper med starkt europeiskt inslag som förmår att agera fast – oavsett påtryckningar från enstaka stater.

Att just Sverige av många ses som en självklar deltagare beror säkert på att landet har en lång erfarenhet av FN-uppdrag och dessutom för närvarande har en plats i säkerhetsrådet. Mera tveksamt är om Sveriges historia som alliansfri stat skulle ses som en merit av Ryssland. Sovjetunionen styrdes av en stor politbyrå med kapacitet att föra en varierad utrikespolitik. Den hade en särskild linje för alliansfria stater, vilket både var ett sätt få dem mindre intresserade av Nato-samarbete och att dra nytta av dem i besvärliga situationer. Putins utrikespolitik är långtifrån lika sofistikerad. Han vill respekteras som en jämlike av andra stormakter medan han i grund och botten är ointresserad av stater som han ser som svaga. En rad ryska medier har nyligen som så ofta citerat den högerextrema österrikiska tidskriften Contra Magazin (grundad några månader före Rysslands annektering av Krim) som hävdar att ett hysteriskt Sverige rustar upp för att gå i krig med Ryssland. Så om Ryssland föredrar en FN-styrka med ett starkt svenskt inslag framför bidrag från Nato-länder är det kanske för att Sverige förväntas huka sig om Ryssland inte respekterar FN-mandatet fullt ut.

Vad är det då som får administrationer i Västeuropa och USA att just nu se en möjlighet att uppnå en genuin uppgörelse med Putin? Först och främst nådde Ryssland 2014 snabbt sitt mål att ta kontroll över flottbasen på Krim, som man på nåder fått arrendera av Ukraina efter Sovjets upplösning. Däremot är de flesta bedömare överens om att syftet med kriget i Donbass varit att destabilisera Ukraina utan att för den skull sätta ett exakt mål för hur det skulle avslutas. Den orangea revolutionen 2004 och de EU-vänliga demonstrationerna i Kiev tio år senare har varit skakande upplevelser för Kreml. I början av året publicerade USA:s finansdepartement en lista över drygt 200 högre befattningshavare och oligarker i Ryssland som skulle kunna bli mål för ytterligare sanktioner. Detta skulle möjligen kunna ha fått Putin att inta en mjukare hållning och acceptera att diskutera en FN-ledd fredsbevarande styrka, har det hävdats på sina håll. Men vi är ännu långtifrån där.

Om en sådan mission verkligen kommer till stånd handlar den ”bara” om att få slut på de direkta våldshandlingarna och se till att alla tunga vapen förs ut ur krigszonen enligt det tre år gamla avtalet. Men för att människorna i Donbass ska kunna återgå till ett normalt liv måste också resten av vapenstilleståndsavtalet förverkligas på något sätt. Det är ett avtal med många svagheter som kan resultera i nya konflikter och som kan göra det önskvärt att förlänga FN-mandatet och därmed i praktiken bidra till att tvinga fram justeringar av avtalet.

Särskilt känsligt är det som stipuleras om visst självbestämmande där till exempel de lokala administrationerna ska få utse domare och åklagare utan inblandning från den ukrainska staten. Donbass skulle alltså med stöd av ett eget politiskt tillsatt rättsväsende kunna utmana den ukrainska staten på snart sagt vilket område som helst. Därmed skulle en konflikt lätt kunna underblåsas på nytt efter att en FN-kontingent dragits tillbaka och inget utesluter då en rysk inblandning på nytt.

Föreställningar om autonomi bygger i det forna Sovjet ofta på de så kallade autonoma republiker som garanterade ursprungsfolken rätt till undervisning och kulturutbud på sina egna språk. Inför upplösningen av Sovjetunionen utropade sig de flesta autonoma republiker som suveräna för att förbättra sina positioner när en ny konstitution förhandlades fram. En del vanliga län följde deras exempel. I Ryssland blev resultatet på 1990-talet en konstitution där regionernas privilegier varierade beroende på styrkan hos deras affärseliter. När Putin kom till makten städade han undan alla såna privilegier i Ryssland men underblåser dem alltså i Ukraina, väl medveten om hur förödande de kan vara för statens stabilitet.

Till saken hör att innan kriget bröt ut i Donbass hade ingen undersökning som gjorts med erkänt vetenskapliga metoder visat på att mer än en tiondel av invånarna där skulle föredra att regionen blev en del av Ryssland (Razumkov Centre 2012). En annan intressant studie som publicerats av ekonomen Yuri Zhukov i Journal of Comparative Economics visar på att detta stöd i första hand finns på orter där industriproduktionen främst går till Ryssland. Enligt samma undersökning betydde det inte lika mycket om man hade ryska eller ukrainska som modersmål.

Man ska också komma ihåg att Ryssland haft ett avgörande inflytande över vilka som suttit i ledningarna för de separatistiska Donetsk- och Luhanskrepublikerna. För ett år sedan publicerade Andrej Pintjuk sedan han återvänt till Moskva en memoarbok där han berättade om sin tid som säkerhetsminister i Donetskrepubliken och om andra utsända ryska funktionärer. Publiceringen följdes av en debatt på ryska chattar där lokala separatister speciellt uppehöll sig vid att Moskva egentligen alltid bara lyssnade till den ryske polisofficeren Vladimir Antiufejev. Efter att i många år ha varit chef säkerhetstjänsten i separatistregionen Transnistrien i Moldova placerades denne 2014 som vice premiärminister i Donetsk.

Presschefen Peskovs kommentar att separatisterna har sista ordet oavsett vad Putin sagt är därför värd att ha i minnet. Vems talan de för kan man fundera över…