Nyligen lät Ryssland preja några mindre ukrainska fartyg på väg till hemmahamn norr om Svarta havet. Ett drygt 20-tal besättningsmän fängslades. Sex av dem hade skadats vid beskjutningen. President Putins kommentar till det inträffade ger både Ukraina och omvärlden anledning till oro. Den ryske presidenten beskriver utan omsvep det inträffade som en del av ett krig mellan Ryssland och Ukraina på två fronter.
Den väpnade konflikten i östra Ukraina har pågått i nästan fem år. Tills nyligen har Ryssland förnekat sin utslagsgivande roll som krigförande part. Nu, när antalet ryska militärer i Donbass kanske är det lägsta under hela perioden, har Vladimir Putin dock utan förbehåll konstaterat att Ukraina och Ryssland befinner sig i krig. Han gjorde det vid en presskonferens 1 december direkt efter G20-mötet i Buenos Aires. Den ryske presidenten svarade då på frågor om de tre ukrainska fartyg som besköts i Kertjsundet den 25 november.
Putin lade hela skulden på den ukrainska statens nuvarande ledning när han sa att ”så länge de har makten… kommer kriget att fortsätta”. Eldgivning mot ett par patrullbåtar vid ett enstaka tillfälle är inget krig. När Putin tog ordet i sin mun kopplade han ihop Kertjincidenten med kriget i Donbass.
Därmed bör alla tvivel vara undanröjda om att Ryssland driver konflikten och i vilket syfte. Efter annekteringen av Krim 2014 följde en explosion av våld som kostat mer än 11 000 människor livet. Den har inte kunnat äga rum utan avsevärda ryska insatser. Dessutom tog ryska lastbilskonvojer redan under de första månaderna kontroll över krigsmateriel som fanns i separatistzonen. Utrustning från patronfabriken i Luhansk och andra lokala företag togs till Ryssland eller förstördes.
Mycket av den mediala uppmärksamheten efter incidenten vid Kertj har handlat om att hantera Rysslands juridiska finter, det vill säga utreda ryska påståenden om att de ukrainska farkosterna skulle ha kränkt ryskt territorium så som Ryssland definierar det efter annekteringen av Krim.
Det är dock viktigt att inte förlora sig i detaljer varje gång Ryssland gör ett överrumplande utspel mot Ukraina. Det femåriga utnötningskriget har redan fått långsiktiga konsekvenser för Ukraina utöver de militära förlusterna. Annekteringen av Krim inleddes bara någon dag efter den ukrainske presidenten Viktor Janukovytjs flykt undan protesterna på Majdan 2014. Kort därefter fick Donetsk en separatistregering bestående av kända ryska aktörer från konflikter i Moldova och Georgien. Att det följde så snabbt tyder på att det måste ha varit förberett. Och vad gäller annekteringen av Krim har det ju också bekräftats genom den ryska dokumentärfilm där Putin själv medverkade ett år senare.
Vid presskonferensen i Buenos Aires hävdade Putin att Ukrainas ledare utnyttjar kriget för att kunna behålla makten efter presidentvalet 31 mars. I själva verket har kriget förändrat balansen i ukrainsk inrikespolitik, fast inte på det sätt som Putin påstår. Under många år visade opinionsundersökningar att den fråga som ukrainska väljare prioriterade högst var korruptionsbekämpning, Det ledde till massprotesterna på Majdan 2004 och 2013–14. De första hindrade den korrupte president Kutjma från att få sin kronprins Janukovitj vald till president, De senare tvingade Janukovitj att avgå när han sent omsider blivit statschef. I dag sätter väljarna förutom korruptionsbekämpning i första rummet också försvar av fosterlandet.
Petro Porosjenko, som valdes till president efter Janukovitjs flykt, är själv oligark. Väljarna har vid det här laget tappat tron på att han har allvarliga ambitioner att få bort korruptionen och därmed många av oligarkernas privilegier. För bara några månader sen låg opinionsstödet för honom på under sju procent. Det var mindre än den i Ukraina populäre och i Ryssland portförbjudne komikern Volodimir Zelenskij och bara hälften så mycket som Porosjenkos gamla antagonist, oligarken Julia Tymosjenko.* Ännu värre ur Porosjenkos perspektiv var emellertid den så kallade ”antirejting” som numera är en del av många väljarundersökningar. Porosjenko hade hälften av alla väljare emot sig och därmed betydligt sämre chanser än någon annan att locka till sig dem som ännu inte valt hur de ska rösta.
Sedan dess har Porosjenko dock dragit igång en helt ny valkampanj med nyckelorden ”Armén, Språket, Tron”. I dag har Porosjenko knappat in på Tymosjenko och ligger på en klar andraplats. Över lag har det spända säkerhetsläget gynnat oligarker ur olika politiska läger samt den självsvåldige populisten Oleh Ljasjko. Det mesta tyder på att väljarna litar mera på att det gamla gardet kan stå pall mot Rysslands militära angrepp än på liberala reformatörer och korruptionsbekämpare.
Naturligtvis kan det framstå som en ödets ironi att ukrainarna ger sitt stöd åt den politiska ledning som Putin säger sig vilja bekämpa med militära medel. Men man får inte glömma att Putin hyser ännu större motvilja mot de politiker som han associerar med protesterna på Majdan. Det faktum att Porosjenko inte längre är ur räkningen innebär inte heller att hans position är stark. Kriget fryser den politiska splittringen i landet och försvårar en ekonomisk integration med EU. Det är ett av de ryska motiven bakom det femåriga utnötningskriget.
Den 25 november sköt ryska patrullfartyg med finkalibrig ammunition mot de utrymmen där besättningen befann sig på den artilleribestyckade patrullbåten Berdjansk. Sex personer skadades. Det får snarast betraktas som tur att ingen dödades. Berdjansk och ytterligare en patrullbåt som togs i beslag är av en typ som först utvecklades och byggdes i Ukraina för Uzbekistan, som använder dem för bevakning av gränsfloden mot Afghanistan. Att Ukraina ville placera ett par flodbåtar i sina egna hamnar vid den grunda Azovska sjön utgjorde inget hot mot Ryssland. Det grova våldet hade inte behövts om Ryssland bara ensidigt ville hävda sin nya egenmäktiga tolkning av territorialgränser. Våldet hade först och främst till syfte att skrämma Ukraina från att uppträda militärt i närheten av alla territorier som Ryssland nu konsoliderar som sina.
Här finns en parallell till när ryska förband gick in i Georgien 2008, skar av kommunikationerna mellan landets västra och östra del och förstörde militära installationer. Bakgrunden var att den georgiska regeringen efter ett inbördeskrig i början av 1990-talet förlorat kontrollen över regionerna Abchazien och Sydossetien. Ryssland förhandlade fram ett avtal om eldupphör men med tiden kom de ryska fredsbevarande förbanden att spela en alltmer partisk roll. 2008 stod ryska förband beredda när Georgien lät sig provoceras att rycka in med militär i Sydossetien. Därefter erkände Ryssland Abchazien och Sydossetien som självständiga och har själv upprättat reguljära baser på bådas territorier. Efter kriget har Ryssland nonchalerat de stilleståndslinjer som överenskoms efter medling under den franske presidenten Nicolas Sarkozy.
I det lilla Sydossetien med bara några tiotusental invånare torde det främst – liksom i fråga om Krim – vara det strategiska läget som lockat Ryssland. Till skillnad från Abchazien ligger Sydossetien som ett brohuvud söder om den väldiga bergskedjan Stora Kaukasus och förstärker Rysslands position i regionen gentemot Turkiet och Iran.
Som rysk säkerhetsrådgivare i Sydossetien och Abchazien 2008 fungerade polischefen Vladimir ”Sjevtsov” Antiufejev. Efter det misslyckade kuppförsöket mot den siste sovjetiske presidenten Gorbatjov i augusti 1991 hade han flytt till Transnistrien. Antiufejev spelade en aktiv roll när denna region följande år bröt sig loss från den moldoviska statens kontroll. Han hade också en roll som koordinatör av hjälpstyrkor vid annekteringen av Krim. När Donetsk tog till vapen mot centralmakten i Ukraina 2014 blev Antiufejev vice premiärminister där. Från Transnistrien kom också Andrej Pintjuk som förra året publicerade en memoarbok om sin tid som säkerhetsminister i Donetsk. Boken har följts av en öppen debatt på sociala medier där flera av de inblandade öppet redovisar sina relationer sinsemellan och till Ryssland.
Liksom i Georgien för tio år sen omdefinierar Ryssland lite i taget sin militära närvaro på ukrainskt territorium. Den avancerade ryska krigsmateriel som finns i östra Ukraina betjänas i dag inte av reguljära ryska förband. Däremot deltar rysk militär i stridsledningen via avancerad video- och annan kommunikation och ryska förband finns som en påminnelse inte långt från den ukrainska gränsen.
Beskjutningen och beslaget av de ukrainska fartygen skulle kunna uppfattas som en varning om att Ryssland kan komma att åberopa något som man väljer att kalla en ukrainsk provokation för att antingen öppet stärka sitt militära grepp om Donbass eller ta kontroll över landremsan längs Svarta havet mellan Krim och Ryssland. De båda hamnarna här, Berdjansk och Mariupil, är utsatta för ett starkt tryck genom Rysslands störningar av handelssjöfarten. Redan ökad nervositet utgör i sig ett riskmoment. Och trycket kommer av allt att döma att öka och vara länge.
Senaste kommentarer