I takt med att allt mer av makten samlats hos Putin själv har bland annat den ekonomiska kompetensen och ett dynamiskt bollande av idéer försvunnit ur rysk politik. I ett försök att entusiasmera väljarna har kretsen runt Putin försökt damma av en gammal förrevolutionär mantra om att Ryssland är utvalt för att gå en alldeles egen ideologisk väg.
Idén om att Ryssland måste gå en egen väg som skiljer sig från Västeuropas är av gammalt datum. Den har getts olika skepnad av intellektuella som 1800-talsförfattaren Fjodor Dostojevskij och de många anhängarna av slavofilismen. Ofta har grundtanken förknippats med autoritära idéer och stöd för ortodoxa traditioner.
Det väckte en viss uppmärksamhet när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju i Dagens Nyheter i april 2016 sa att ”Om västs syn på mänskliga rättigheter utvecklas mot allmän lössläppthet, så bortser de ifrån att det strider mot de fundamentala grunderna i vår kultur, som är baserad på ortodox religion – kristendomen.” Han gjorde det när han värjde sig mot kritiken av Rysslands agerande i Ukraina och den tilltagande repressionen mot regimkritiker i hans eget land. ”Vi kommer inte längre att acceptera att de ekonomiska förbindelserna (med EU) blir offer för ideologi eller geopolitiska överväganden”, fortsatte han med anspelning på västs sanktioner.
Därmed hade Lavrov signalerat att den särskilda vägen nu blivit Rysslands officiella politik. Det kommenterades kort efteråt av den ryske filosofen och akademiledamoten Aleksandr Rubtsov i Forbes Magazine. Rubtsov påpekade att en av Rysslands högsta jurister, Alexander Bastrykin som leder en brottsutredningsmyndighet direkt under Putin, nästan samtidigt hade publicerat en artikel där han diskuterat en annan sida av samma politik. Bastrykin hävdade att Ryssland och andra stater sedan ett årtionde var utsatta för ett hybridkrig från USA och dess allierade i Nato.
Enligt Bastrykin låg USA:s agitation och finansiering av politisk opposition bakom nationalismen i Ukraina, Lettland, Litauen, Estland och Georgien i samband med Sovjets kollaps. Han hävdar också att detta medvetna mullvadsarbete låg bakom de etniska konflikterna i Höga Karabach, Georgien, moldoviska Transnistrien och ryska Ingusjien.
Sedan dess har diskussionen om Rysslands särskilda väg fortsatt. Sergej Neverov, gruppledare i duman för Putins stödparti Enade Ryssland, deklarerade i somras att Ryssland hade hittat ”en särskild väg” i form av Putins ”unika” politik.
”Regeringen påminner, Gud vet för vilken gång i ordningen, om Rysslands ’speciella väg’ men förklarar inte vad slags ’delikatess’ det är fråga om”, suckade den ryska dagstidningen Kommersants kommentator.
Och visst har den särskilda vägen funnits på dagordningen länge. När opinionsinstitutet Levada Center frågat ryssarna vilket sorts samhälle de vill ha har En stat med högst speciell struktur och särskilda utvecklingsmetoder varit ett av de stående alternativen. För ett år sedan ville 16 procent av ryssarna ha just det. Fram till 2015 hade stödet för den här modellen vuxit successivt till en fjärdedel av befolkningen men sedan den fått uppbackning av Bastrykin lockar den alltså betydligt färre. Man kan undra varför.
Mera stabil har under de senaste tio åren varit den andel av befolkningen som vill ha ”marknadsekonomi, demokratiskt styre, respekt för mänskliga rättigheter – ungefär som i väst fast med egna nyanser”. Den utgör en tredjedel, ungefär lika många som säger sig inte bry sig om vad man har för politiskt system så länge man lever gott. Det där med ”egna nyanser” innebär att man inte vill ha tillbaka den rövarekonomi som uppstod direkt efter Sovjetunionens kollaps.
Demonstranter som stöder oppositionspolitiker drivs i Ryssland regelmässigt bort av polis i kravallutrustning. Det här videoklippet från S:t Petersburg 2007 visar människor som stödde den förre vice premiärministern Boris Nemtsov. Han mördades 2015. (foto: Torgny Hinnemo)
Den ursprungliga idén om en särskild väg för Ryssland framstår som begriplig för oss om vi tänker på begrepp i vårt eget land som ”svenska värderingar” eller ”den svenska modellen”. Det förra används ofta av människor som förknippar negativa företeelser i samhället med inflytande från främmande kulturer. ”Den svenska modellen” står för en idé om stabilitet i en orolig tid. På liknande sätt minns de 15 procent av Rysslands befolkning som officiellt lever under fattigdomsgränsen att i Sovjetunionen garanterades alla en minimistandard – om än låg.
En nostalgisk dröm eller rädsla för omvärlden är däremot ingen konkret väg mot välstånd, som Kommersants kommentator framhåller.
Som jag påpekade i mitt förra inlägg har ryssarna under senare år uppfattat Putin som mest handlingskraftig när Ryssland fört krig i Georgien och Ukraina (och även i Syrien). Trots det är det inte mer än 40 procent som anser att Ryssland bör ge stöd till separatisterna i östra Ukraina. Även ryssar känner obehag över att konflikten hittills krävt 11 000 dödsoffer.
Ryssland för kriget med legoknektar (som inte alltid kommer överens sinsemellan) i frontlinjen och egna militära insatser i bakgrunden (vilket Putin själv bekräftade för första gången under en presskonferens i december). Om Ryssland haft för avsikt att annektera Donbass hade man rimligtvis redan från början gjort en massiv militär insats. Då var det ukrainska försvaret svagare än i dag. Dessutom hade förstörelsen kunnat bli mindre och det hade varit lättare att få igång samhällsfunktionerna igen.
Det vi i stället ser sedan fyra år är en successiv förstörelse. Hem och arbetsplatser slås sönder. Relationer mellan forna grannar trasas sönder. Metoden är densamma som när en separatiströrelse ser att den inte kan vinna och i stället övergår till att försvaga motståndaren genom terror. Det skapar sår som inte läks även om man lyckas nå en politisk uppgörelse i framtiden.
Bastrykins påstående att det var illvilja från väst som fick Sovjet att kollapsa kan förefalla så absurt att det uppfattas som ett medvetet försök till desinformation. Men han är inte den ende i Ryssland som hävdar att det var så det gick till.
I en intervju som kampanjsajten ”Antimajdan” publicerade i mitten av januari hävdar Igor Borisov, som sedan snart 20 år är den ryska statens främste juridiske expert i frågor om allmänna val, att utländska observatörer inte kommer till Ryssland för att observera valen utan för att påverka det ryska systemet. Redan vid en konferens i Moskva 2005 hävdade han att bland annat FN:s regelverk i själva verket ofta sätter statens rättigheter före individens. I alla stater försöker makthavarna skapa valsystem som försvårar systemförändringar och även Ryssland har rätt att skydda sin särskilda väg mot attacker.
För några år sen när jag befann mig i en vallokal i det forna Sovjet slog sig en främmande man sig ner intill mig. Han ställde frågor om mina uppgifter som observatör. Efter en stund presenterade han sig som en av de högsta funktionärerna i den organisation som samordnar valobservatörerna från de flesta av de stater som ersatt Sovjetunionen. Jag förklarade för honom hur vi observatörer från mellanstatliga OSSE arbetar. Jag kunde senare verifiera att han var den han utgav sig för att vara. På kvällen råkade hans sällskap befinna sig på samma restaurang som jag. Han slog sig ner en stund vid mitt bord och vi förde ett öppenhjärtigt samtal. Jag unnar er den demokrati ni har och tycker att ni ska fortsätta med den, sa han. Men du måste förstå, tillade han, att stater som våra bara kan styras med hårdare tag.
Förmodligen uttryckte han därmed innehållet i den särskilda vägen i den nuvarande ryska ledningens tappning. Den vet att den använder fula tricks men anser sig ha moralisk rätt till det eftersom den annars skulle utsättas för samma sak av någon annan.
Senaste kommentarer