Om ett par månader ställer Vladimir Putin upp i sitt fjärde presidentval.  Det sägs ofta att han är populär men stämmer det?

Betydligt färre ryssar än tidigare säger att de tänker gå till vallokalerna. I ett samhälle med hårt styrda medier är utgången given. Men trots allt är människor uttråkade över att inte ha något alternativ att rösta på.

Senast hölls val i Ryssland i september 2016. Då var knappt en fjärdedel av väljarna övertygade om att inget fusk skulle förekomma. Det innebar att tilltron till valprocessen hade ökat jämfört med tidigare val. Men fortfarande saknade en tredjedel av befolkningen förtroende för valmyndigheterna. Uppgifterna kommer från Rysslands mest ansedda opinionsinstitut, Levada Center.

Den gången röstade man fram ett parlament. Den 18 mars i år är det presidentval i Ryssland. Det är inte säkert att förväntningarna är lika låga den här gången. Fast vid samtliga tidigare presidentval har internationella valobservatörer konstaterat att de ryska funktionärerna inte följt sin egen regelbok, särskilt inte under rösträkningen. År 2000 gjorde man det inte i hälften av vallokalerna därför att man tyckte att reglerna var för krångliga. Slarvet ansågs dock inte påverka valresultatet. 2004 noterade observatörerna från organisationen för europeisk säkerhet OSSE både förfalskade röstlängder och att resultaten av rösträkningen hade manipulerats i ett antal lokaler. Både 2008 och 2012 hade röstsammanräkningen i 30 procent av de lokaler som besökts av observatörer genomförts på ett sätt så att det inte gått att kontrollera att allt gått rätt till.

Anslagstavla

När Putin valdes till president första gången år 2000 var det förbjudet att sätta upp valaffischer utomhus utom på ett fåtal anslagstavlor som den här i Rostov vid Don (foto: Torgny Hinnemo)

Inget talar för att heller det här förändrade valutgången. Däremot finns misstankar om att antalet röstande var något lägre än som angavs officiellt och att segermarginalen överdrivits en aning.

Liksom när Vladimir Putin kandiderade till presidentposten 2000, 2004 och 2012 är det i dag ingen som tvekar om att han kommer att få ojämförligt flest röster. Kanske är det därför som bara en fjärdedel av ryssarna vid den senaste mätningen från Levada Center svarade att de säkert kommer att lämna en röst i mars. Om man jämför med tidigare mönster talar det för att lite drygt hälften av väljarna dyker upp på valdagen i år. Förra gången kom 65 procent och när Dmitrij Medvedev valdes 2008 kom 70 procent.

Ett högt valdeltagande är av prestigeskäl viktigt för Putin. Den 15 januari uppgav det statliga institutet VTsIOM  att 67 procent av väljarkåren redan bestämt sig för att rösta. Dagen efter förklarade Levada Center att man inte vågar publicera några fler prognoser före valet. Anledningen är att centret redan förra året pekades ut som en så kallad utländsk agent av myndigheterna och därför kan stängas ner när som helst om man publicerar information som misshagar de styrande.

Av dem som enligt Levada Center redan bestämt sig för att rösta har 61 procent Putin som favorit. Därutöver var det bara en av de hittills kända kandidaterna som har mer än en procent av väljarna bakom sig. Det är populistveteranen Vladimir Zjirinovskij som knappast kan betraktas som en oppositionspolitiker och som stöds av åtta procent.Vid motsvarande tidpunkt före förra presidentvalet var stödet för Zjirinovskij ungefär lika stort. Men lika stor uppbackning hade den gången också kommunistledaren Gennadij Ziuganov  och ytterligare två kandidater hade stöd från mer än två procent. Kommunistpartiet har nu sent omsider nominerat en annan kandidat, Pavel Grudinin, som enligt VTsIOM nu stöds av drygt drygt sju procent.)

Innanför butikernas skyltfönster var det däremot fritt fram. De flesta, som den här vodkabutiken, följde myndigheternas rekommendation och hängde bara upp reklam för Putin (foto: Torgny Hinnemo)

Också de som genomför såna här opinionsundersökningar tar dem med en nypa salt. Kanske svarar människor ibland på ett visst sätt därför att de tror att det förväntas av dem? Levada Center gjorde ett experiment i sin väljarundersökning i augusti förra året. Bland frågorna smög man in en extra som handlade om en påhittad kandidat vid namn Andrej Semjonov. Frågan löd: Har ni hört att Vladimir Putin i förra veckan uttryckte sitt stöd för Andrej Semjonov som kandidat vid presidentvalet 2018? Om ja, skulle ni själv rösta på Semjonov vid nästa presidentval?

Tre procent svarade att de kände till Semjonov och tänkte rösta på honom. Åtta procent sa sig känna till Semjonov men tänkte inte rösta på honom. Femton procent hade inte hört talas om Semjonov men skulle när hans namn nu kom på tal kunna tänka sig att rösta på honom. 63 procent hade inte hört talas om Semjonov och tänkte inte heller rösta på honom. Övriga visste inte hur de skulle svara.

När frågan om den påhittade kandidaten ställdes hade Putin ännu inte bekräftat att han själv skulle kandidera också den här gången. Så någras villighet att rösta för Semjonov skulle kunna tolkas som ett stöd för en politik i Putins anda. Men svaren bekräftar ändå att valbarometrarna är ett trubbigt mätinstrument.

När människor i Ryssland ombeds nämna upp till sex politiker (inte bara presidentkandidater) som de har för förtroende för pekar 60 procent ut Putin som en av dem. På andraplatsen hamnar försvarsminister Sergej Sjojgu med 20 procent och på tredje utrikesminister Sergej Lavrov med 19 procent. De, liksom de följande fyra som nämns av minst fem procent av de tillfrågade, har gemensamt att de funnits med i politiken redan sedan 1990-talet när det var möjligt att bli uppmärksammad av medierna på annat än Putins villkor. Som chef för räddningsverket gjorde Sjojgu redan under de första svåra åren efter Sovjets upplösning sig en profil som en allmänt hygglig person. Andra populära politiker ur samma generation har fallit i onåd om de utmanat Putin och hans närmsta krets även om de inte företrätt några radikala alternativ.

Därför är det en bedrift av den oppositionelle Aleksej Navalnyj (som inte tillåts kandidera i presidentvalet) att alls ha blivit omnämnd av åtminstone en procent.

Som stöd för påståendet att Putin är populär används ofta ett diagram som ligger fast placerat i vänsterkrysset på Levada Centers hemsida. Kurvan beskriver hur bra ryssarna tycker att Putin har skött sina jobb som premiärminister och president sedan augusti 1999. Hans första två mandatperioder som president sammanföll med ett högt pris på Rysslands viktigaste exportprodukt oljan. Det följdes under ett par år av en svacka under Dmitrij Medvedevs presidentperiod 2008–12. När Putin återvände till presidentposten var oljepriset på väg upp igen men störtdök ungefär samtidigt som Ryssland 2014 annekterade Krim och såg till att det blossade upp ett krig i östra Ukraina.

Oavsett variationer över tiden och vad som ibland kan framstå som motstridiga idéer är det en tydlig trend att en stor del av Rysslands befolkning sätter materiellt välstånd främst. De som ännu sörjer upplösningen av Sovjetunionen gör det därför att de anser att en fungerande ekonomi som garanterade alla en minimistandard ersatts av kaos. En tredjedel säger att det är dem likgiltigt vad landet har för politiskt system så länge familjen har sin ekonomi tryggad. Aldrig har så många invånare som i dag betraktat det postsovjetiska Ryssland som en stormakt – och med stormakt säger sig två tredjedelar mena ett land med välstånd.

Fast när man detaljstuderar Putins popularitetskurva sammanfaller inte någon av de allra högsta topparna med någon ekonomisk händelse. Den första inföll när Putin valdes till president i början av 2000 efter en valkampanj där han inte behövt göra mycket själv. Desto mera hade gjorts av företrädaren Boris Jeltsin som avgått i förtid för att Putin skulle kunna möta väljarna som tillförordnad statschef, av de oligarker som ägde de stora Tv-bolagen och försvarsmakten som inledde ett krig med löfte om att under Putins vingar tvinga Tjetjenien till underkastelse. Den andra sammanfaller med valet 2003 när parlamentet för första gången fick en majoritet som inte stod i opposition till presidenten. Därmed hoppades folk att det skulle bli ett slut på skyttegravskriget mellan statschef och parlamentariker och därmed ordning och reda i landet. Valet fick dock hård kritik av OSSE:s observatörer. Bland mycket annat noterade de att antalet personer i vallokalernas röstlängder ökade med i genomsnitt sex procent under valdagen – utan att det upprättades några protokoll om hur det gått till när så många nya väljare tillkommit. Den tredje toppen inföll när Ryssland 2008 förde ett kort krig mot Georgien som strävade mot att bli ännu en Natomedlem med direkt gräns mot Ryssland. Den fjärde branta uppgången inleddes med annekteringen av Krim 2014 och nådde kulmen ett år senare med överenskommelsen om vapenstillestånd i östra Ukraina (som till stora delar ännu inte förverkligats).

Enligt återkommande undersökningar av Levada Center anser en majoritet av befolkningen att Ryssland behöver en opposition, framförallt för att sätta gränser för makthavarna men också för att erbjuda politiska alternativ och därmed större inflytande för befolkningen. Elitens kontroll över medierna, som hjälpte Putin till makten för 18 år sen, är emellertid i dag så effektiv att verkliga utmanare inte lyckas bygga nätverk med sympatisörer mer än regionalt. Men där biter de sig fast: Vid valen till stadsdelsfullmäktige i Moskva i höstas vann Jabloko, ett liberalt oppositionsparti som varit aktivt ända sedan 1993 nästan en femtedel av mandaten.

Putins popularitet är således bara styrkt i förhållande till dem som han tillåter sig att jämföras med.