Vår bild av Ryssland består till en del av begrepp som upprepas så ofta att vi sällan funderar över dem. När det nu börjar bli alltmer självklart att se Sovjetepoken som en del av Rysslands vidare historia kan det vara dags att definiera dem på nytt. Här och i några kommande inlägg kommer jag att diskutera kring ett antal sådana myter.

 

Att Ryssland är annorlunda är en klyscha av gammalt datum. Den har använts kärleksfullt i betydelsen att landet bär på en kultur med många bottnar som är värda att utforska. Men den har också blivit ett mantra för isolationister. För ultrakonservativa ryssar är det ett sätt att slippa tänka på omvärlden. I Västeuropa duger det som motivering för att reducera vår stora granne till en post i försvarsbudgeten.

En klassisk ordvits lyder ”Vad är det för skillnad på en elefant? – Den kan varken cykla.” Lika absurt är att ställa frågan ”Hur är Ryssland?” och nöja sig med ett avhugget ”Det är annorlunda” till svar. Det väcker ju omedelbart följdfrågor som jämfört med vem, på vilket sätt och varför är Ryssland annorlunda?

Att revolutionsåret 1917 fortfarande har en stark plats i vårt medvetande bekräftas av nättjänsten Googles statistik för de senaste 15 åren. Flitigast söker mexikanerna, vilka också upplevde en revolution 1917.  Närmast efter dem följer de ryskspråkiga befolkningarna i Kazakstan, Belarus, Ryssland och Ukraina. Under det gångna året har bolsjevikernas kupp mot dem som ville ersätta den störtade tsaren med en parlamentarisk församling dock uppmärksammats i fler sammanhang i väst än i Ryssland. Och det är kanske inte så konstigt eftersom Sovjetunionen inte blev någon succé utan kollapsade redan för mer än ett kvartssekel sedan.

Men även utanför Ryssland är det inte längre bara maktspelet i S:t Petersburg som tillmäts historisk betydelse. En förklaring är att det politiska händelseförloppet 1917 i stora drag är kartlagt sedan länge. Ungefär så hörde jag historieprofessorn Klas-Göran Karlsson svara på en publikfråga vid ett seminarium i Stockholm i höstas. Och jag noterar att engelsmannen Edward Hallett Carrs böcker från 1950-talet, som ett par decennier senare ingick i min kurslitteratur på universitetet, fortfarande står sig. Detsamma gäller översiktsverk som australiensiskan Sheila Fitzpatricks från 1980-talet (med uppdatering 2007) och amerikanen Richard Pipes från början av 1990-talet.

I stället riktas sökarljuset på det enorma territoriet bortom S:t Petersburg och Moskva. Inom ramen för forskningsprojekt som handlar om vad som händer i sönderfallande imperier har det börjat dyka upp rapporter om bönderna, den stora majoritet av Rysslands befolkning som även i omvärlden ofta framställts som en obildad och passiv massa. (Se t.ex. Jane Burbank: Russian Peasants Go to Court: Legal Culture in the Countryside, 1905–1917 (2004) och Aaron B. Retish: Russia’s Peasants in Revolution and Civil War: Citizenship, Identity, and the Creation of the Soviet State, 1914–1922 (2008).)

I de forna ryska kolonierna är det i stället just den koloniala relationen som kommit till uttryck i olika sammanhang. Detta har förstärkts av Rysslands annekteringar och krig i Ukraina som kostat omkring 11 000 människor livet under de senaste fyra åren. När Krim annekterats begärde president Putin en fullmakt från sitt överhus för att kunna sätta in ryska styrkor varhelst en rysk befolkning utanför Ryssland var hotad. Detta väckte oro särskilt i Lettland och Kazakstan som liksom Krim erövrats av Ryssland första gången på 1700-talet. Putin hävdar ju att Krim är ”ursprunglig rysk jord”.

Annorlunda i Ryssland:
Man kan köpa lemonad i lösvikt ur automater. (foto: Torgny Hinnemo)

Efter Rysslands erövring av Krim på 1780-talet flyttade en stor del av den tidigare majoritetsbefolkningen, tatarerna, till framförallt det osmanska riket eftersom den blivit fråntagen en stor del av sin jordbruksmark. Det följdes på 1860-talet av en renodlad etnisk rensning när hundratusentals invånare i Kaukasien, bland andra tjerkesser, abchazier och tjetjener, dog i strid eller av umbäranden eller deporterades till det osmanska riket av de ryska erövrarna.

1916 dog ytterligare 130 000 kirgizer i samband med en revolt mot den ryska kolonialmakten i Centralasien, de flesta män, kvinnor och barn som omkom av umbäranden under flykten genom bergspass mot Kina. Trots det skrev Kirgizistans förste president Askar Akajev så sent som 2003 i en bok försiktigtvis att ”det är värt att notera att den ryska kolonialismen var mycket mer liberal än den klassiska typ av kolonialism som fick fäste i Afrika och Asien under en lång tid”. Men nu är det slut med mumlandet trots att Kirgizistans nyligen avgångne president Almazbek Atambajev varit en pålitlig allierad till Ryssland. Under hans två sista år i ämbetet genomfördes en serie forskningsinsatser och kulturevenemang kring Urkun (Resningen) som katastrofen 1916 kom att kallas. Och sedan förra året har den helg i början av november då man förr firade årsdagen av oktoberrevolutionen omvandlats till en årlig minneshögtid över offren för Urkun.

Obelisk

Annorlunda Ryssland:
Landet är det största till ytan och omfattar delar av två världsdelar. Längs Uralbergens östra sluttningar har gränsen mellan Europa och Asien markerats med obelisker där de två världsdelarnas växttyper avlöser varandra. (foto: Torgny Hinnemo)

Merparten av det territorium som avknoppades som självständiga stater när Sovjet upplöstes för 26 år sedan hade erövrats av tsarernas Ryssland på samma sätt och i samma syfte som när stormakter som Storbritannien och Frankrike annekterade sina kolonier. Och liksom franska officerare inom ramen för OAS ingick en konspiration i syfte att 1962 mörda sin president de Gaulle för att behålla Algeriet placerade 1991 en junta bestående av bland andra försvars- och inrikesministrarna sin president Gorbatjov i husarrest för att förhindra upplösningen av Sovjetunionen. I ett avseende är dock Ryssland annorlunda än England och Frankrike: De västeuropeiska stormakterna hade de flesta av sina kolonier långt borta. Däremot var de själva grannar och har därmed genom historien utgjort både varandras säkerhetshot och välgörare i form av handelspartners. Ryssland och dess forna kolonier ligger däremot samlade i ett block och därmed förenas alla inte bara av den koloniala historien utan också av att de är varandras potentiella säkerhetshot och handelspartners. Allt oftare har Ryssland kommit att föra en politik mot forna kolonier/systerrepubliker där man samtidigt behandlar dem som handelspartners, säkerhetshot och zoner för sin egen dominans. Tydligast har det synts i Ukraina under de senaste fyra åren.

En annan utrikespolitisk faktor har sitt ursprung bland de människor i Turkiet och Syrien som härstammar från de muslimer som under 1800-talet tvångsutvisades från sina hemtrakter av de ryska kolonisatörerna. De utgör en lobby som påverkar turkisk utrikespolitik men har också i liten skala upprättat ekonomiska, kulturella och andra band till sina fränder i Kaukasien vilket skapat nervositet i Kreml.

Just det koloniala förflutna är också det som gör det interna styret av Ryssland annorlunda. Det lilla Schweiz är en förbundsstat där små regioner kallade kantoner sedan århundraden delegerar en del av sin makt till ett gemensamt styre. I Tyskland utgår den federala strukturen ifrån makt som överlåtits från en rad tidigare furstendömen. I USA bildades först delstaterna och det var dessa som i sin tur kom överens om hur mycket makt de skulle överlåta till den federala nivån. Ryssland har däremot inte expanderat till sitt nuvarande omfång genom frivilliga sammanslagningar utan genom kolonial expansion. Därför har det gamla imperiets regioner varit svaga utom där koloniserade folk har bevarat sina interna nätverk. Inte alla blev självständiga när Sovjet upplöstes men i synnerhet Tjetjenien demonstrerar i dag en arrogans mot federala organ på ett sätt som är generande för den ryska ledningen. Ett par decenniers försök från Kreml att kväsa den tjetjenska oligarkin har utmynnat i ett sätt att styra hela Ryssland som bromsat ekonomisk utveckling, bland annat genom att hålla tillbaka regional initiativrikedom.

Även om invånarna i Ryssland liksom de i Västeuropa har upplevt att spänningen mellan dem ökat under senare år och vill betona sin egenart har upprepade attitydundersökningar visat att en majoritet ändå vill bevara goda ekonomiska och kulturella relationer med väst. Ryssland är av geopolitiska skäl annorlunda än Västeuropa i vissa avseenden men har samtidigt mycket gemensamt med övriga Europa i fråga om historia, kultur och krav på samhället.