Den som inte gjort sin läxa blir lurad

Omfattande studie pekar ut tre viktiga luckor i vad svenskarna fått lära sig om Ryssland och dess grannar under de senaste hundra åren.


Hur dum får man vara? Ibland ljuger människor för att inte såra någon eller för att slippa pinsamheter. Förbrytare ljuger för att inte bli avslöjade. För bedragare är lögnen en del av brottet. Är det bara deras fel att de inser att det går att lura oss och utnyttjar det?
Bokomslag "Ryssland utan vodka"

Dagens Nyheters andreredaktör Anton Karlgren hann med flera fackböcker om Ryssland och blev så småningom professor i slavisk litteratur.

Inom juridiken finns ett begrepp som heter ond tro och som innebär att man i vissa situationer borde ha förstått hur det stod till och inte kan försvara sig med att man blev lurad. Dilemmat uppstår även när vi utsätts för lobbying och accepterar osanna påståenden som sanna.

Sedan annekteringen av Krim och inledningen av kriget i östra Ukraina 2014 har det förts en debatt om desinformation. I takt med att allt fler metoder avslöjats har det riktats ilska mot Ryssland som haft desinformatörer på sin sida. Det har också ställts krav på att det svenska samhället ska kunna skydda sig mot masspridning av osanna uppgifter.

Det är inte orimligt att koppla samman denna debatt med en annan som förs till och från, nämligen vad vi behöver lära oss i skolan utöver yrkesfärdigheter för att kunna ta vara på våra medborgerliga rättigheter. Det finns en gedigen studie som heter Den ryska revolutionen och det sovjetiska samhället i debatten och skolans läroböcker – Värderingarnas och undervisningsmetodernas växlingar under hundra år (Årsböcker i svensk undervisningshistoria, volym 201, utgiven 2004). Skriften på närmare 200 sidor inleds med en genomgång av svensk facklitteratur och kulturdebatt om Ryssland och Sovjetunionen fram till 1970-talet. Den följs av en redogörelse för hur mycket av detta som återspeglades i läroböcker i historia och styrdokument för den svenska skolan från slutet av 1800-talet och fram till början av 2000-talet. Författaren Sven-Åke Johansson hade en utomordentlig bakgrund för uppgiften. Efter att ha varit lärare i främst historia fortsatte han att arbeta med skolutveckling bland annat som utredare och var före sin pensionering skoldirektör i Stockholm.

Teckning av män på Moskvakrog

Moskoviter utgiven 1924 är en bok fylld av Albert Engströms teckningar av präster, droskkuskar och tiggare.

Enligt Johansson formades bilden av Ryssland i Sverige under början av 1900-talet i hög grad av rysk skönlitteratur i översättning. Men det fanns också en rik flora av engagerade reportage och betraktelser. Till de mest inflytelserika författarna räknar han upptäcktsresanden och akademiledamoten Sven Hedin, som såg Ryssland som ett hot mot Sverige och Europa, och historieprofessorn, tillika akademiledamoten Harald Hjärne, som var mindre alarmistisk.

Teckning av man i halvfigur

Engström fick företräde för många ledande politiker, här Georgij Tjitjerin som efterträdde Trotskij som utrikesminister…

Ännu fram till andra världskriget fick tre fjärdedelar av Sveriges befolkning dock ingen utbildning utöver folkskolan där Ryssland gavs ett minimalt utrymme i historieböckerna. Här måste jag dock skjuta in att jag själv för många år sen granskade allt som skrivits om Ryssland i alla läroböcker i geografi för folkskolan från dess tillkomst 1842 fram till 1914. Texterna var visserligen extremt korta och avslutades på den tiden med en beskrivning av ”nationalkaraktären” hos alla folk. Beskrivningen var grovhuggen men gav samtidigt uttryck för samma medkänsla med det fattiga och förtryckta folket i Ryssland som man ser hos de etablerade reseskildrarna. Och jag vet genom samtal att de som var skolbarn på den tiden lade det på minnet.

Tecknat mansporträtt

… och Lev Kamenev, medlem av bolsjevikernas centralkommitté.

Genom 1960-talets skolreformer som slog fullt ut under 1970-talet fick alla elever ta del av en mera omfattande historieundervisning som också gav dem tillfälle att lära sig mera om Ryssland och Sovjetunionen. 1994 års läroplan för de frivilliga skolformerna innebar en tillbakagång för historieämnet och i synnerhet många pojkar utnyttjade möjligheten att läsa mera av andra ämnen. Sedan 2011 (alltså efter publiceringen av Johanssons rapport) är historia dock ett obligatoriskt ämne i alla skolformer.

Även om samhället har styrmedel för undervisningens innehåll har de aldrig specificerat vad svenska barn ska lära sig om Ryssland eller Sovjetunionen. Vad eleverna fått lära sig om landet har avgjorts av lärarna och läroboksförfattarna. Och det har uppenbarligen kunnat variera.

Bokomslag med Stalin

Gustaf Hellström, senare ledamot av Svenska akademien, skrev 1937 i sin reseskildring Vägen till paradiset om Stalin: ”I kampen mellan härskare och ämbetsman kan den förre enligt gammal god rysk tradition, i det längsta räkna på massans sympati. Stalin är ingen demagog som Mussolini och Hitler, han är en tyrann”.

Fram till andra världskriget prioriterades den konstitutionella utvecklingen i läroböckerna medan facklitteraturen var ideologiskt splittrad. Mängden fackböcker om Sovjetunionen som fanns tillgängliga i Sverige ökade snabbt efter det tyska nederlaget vid Stalingrad 1942–43, konstaterade Johansson: ”De läroböcker vars objektivitet jag haft anledning att ifrågasätta är nästan uteslutande utkomna just under 1950- och 1960-talen. Då började visserligen det kalla kriget. Men då fanns också med rätta en stark beundran i vida kretsar för Rysslands insatser i kampen mot nazismen… Den påtagliga tendens som präglar den stora majoriteten av läroböcker, är emellertid inte något förtigande av de tekniska framstegen eller av fattigdornen på landsbygden utan… tystnaden vid 1900-talets mitt om terrorns omfattning och om den målmedvetna utrotningen av miljoner människor: bönder, bourgeoisie, kosacker. Och omvänt, kosackernas, de ukrainska böndernas och den vita armens ofta framgångsrika strävan att utrota judarna i Sydrysslands och Ukrainas städer.”

I dag har inlärningen av årtal och regenter fått lämna plats för beskrivningar av ekonomiska och sociala förhållanden, läroböckerna har fått en hjälpande layout och kompletterats med flera bredvidläsningsböcker. Böckerna behöver inte längre nödvändigtvis behandla hela historien i kronologisk ordning och land för land utan kan också ha andra infallsvinklar. Studien nämner som exempel en lärobok för grundskolan som ägnar tio sidor åt terrorism under olika tidsåldrar från seloterna före Kristus till Tjetjenien idag. Samtidigt ställer lärarna själva samman diskussionsunderlag från tidningar och Internet.

Bokomslag "Rysslands ekonomiska framtid"

Stellan Bohm imponerades av Sovjetunionens militära framgångar. I sin bok från 1945 skrev han ”Det är numera uppenbart, att den ryska ekonomin icke kan ha varit sådan den vanligen framställts av västeuropeiska kritiker. I så fall skulle det ha varit omöjligt för sovjetstaten att genomleva kriget.”

Den nuvarande läroplanen för svenska gymnasier styr innehållet i undervisningen med övergripande formuleringar som att eleverna ska få ”kunskaper som redskap för att kritiskt granska och värdera påståenden och förhållanden” och kunna ”bedöma skeenden ur svenskt, nordiskt, europeiskt och globalt perspektiv”. Den frihet som skolorna själva har att lägga upp sin undervisning innebär formellt att inget hindrar en skola att helt bortse från kunskaper om vårt närområde i Östeuropa när man i den problembaserade undervisningen preciserar vad eleverna på just den skolan skall lära sig. De senaste åren har dock visat att begränsade kunskaper om det forna ryska imperiet gjort oss till ett tacksamt mål för desinformatörer.

Johansson pekade i sin studie på ett par företeelser som han anser ha fått för lite utrymme i svensk debatt och undervisning om Ryssland. En är de oppositions- och terrorgrupper som existerade under årtiondena före februarirevolutionen och oktoberkuppen 1917. Han menade att det följande inbördeskriget och statsterrorn under Stalin bara kan förstås i ljuset av händelseutvecklingen under de sista tsarerna.

Bokomslag "Jag jobbade i Sovjet"

En betydligt dystrare bild gav Ragnar Rudfalk 1951 i sin minnesbok Jag jobbade i Sovjet där han berättar om sin tid i och utanför arbetsläger.

En annan iakttagelse är att historieböckerna länge behandlade de utomeuropeiska folkens historia nästan enbart i samband med deras kontakter med européerna. ”Är det denna inställning som ligger bakom att Sovjetunionens alla kaukasiska, turkmenska (förmodligen åsyftade Johansson här uzbeker, azerier och andra turkspråkiga folk. Förf. anm.) och sibiriska folks öden aldrig nämns?” undrade Johansson. ”De västeuropeiska imperiernas sammanbrott i samband med avkoloniseringen vid 1900-talets mitt hade inte heller skärpt uppmärksamheten på nationalismen. Det är därför kanske snarare vårt sentida perspektiv från tiden efter 1991, då Sovjetunionen splittrades i olika självständiga stater, av vilka många är multietniska, som aktualiserar den frågeställningen.”

Här berör Johansson en fråga som är central för förståelsen av den industri av falsk information som accelererat under de senaste åren. När Ryssland på trehundra år mångfaldigade sitt territorium lade man under sig folk med annorlunda språk och kulturer. En del av dem hade burit upp egna stater långt innan den ryska identiteten hade uppstått. Detta var en direkt parallell till andra europeiska stormakters annekteringar på andra kontinenter. När Kaukasien erövrades av Ryssland under andra halvan av 1800-talet decimerades den muslimska befolkningen med hundratusentals människor som dödades eller deporterades till nuvarande Turkiet eller Syrien. Året före revolutionsåret 1917 dog mer än hundratusen kirgizer och kazaker på flykt undan ryska trupper och kosacker som jagade dem som vedergällning för ett uppror. Kirgizistan har bestämt att från och med i år ska minnet av dessa människor hedras den 7 november, den dag då man i Sovjetunionen brukade fira årsdagen av oktoberrevolutionen.

Ändå beskrevs många av de här territorierna i sovjetiska resehandböcker som gammalt ryskt land och det är i hög grad det påståendet som förts vidare av dagens Internettroll. Frånvaron av de icke-ryska folkens historia i vårt medvetande har noterats och utnyttjats av desinformatörerna. Vi borde kanske, utöver att bli arga på dem som lurar oss, också se till att framtidens elever i Sverige erbjuds de grundläggande kunskaper om hela det forna ryska imperiet som vi själva borde ha fått?

1 kommentar

  1. Irina Makridova, av Kammarkollegiet auktoriserad tolk (svenska-ryska)

    28 november, 2017 kl 17:48

    Ja, Torny, du har så rätt i ditt konstaterande att “de icke-ryska folkens historia”… lyser av sin… “frånvaro i vårt medvetande”. Jag ser det dagligen i mitt arbete som tolk i ryska (men även ukrainska).
    Det som gör mig lite ledsen är att jag får så många tolkningsuppdrag i ukrainska efter att Ukraina fick i somras “bezviz” dvs möjlighet att resa till EU inkl Sverige utan visum. Och varför är jag ledsen då? För det första kommer dessa tolkningsuppdrag oftast från polisen, gränspolisen, förvar och häkte men det är en annan historia. För det andra så verkar det som om svenskar utgår ifrån att man kan ukrainska och endast ukrainska så fort man ser ett ukrainskt pass.
    Jag blev själv förvånad flera gånger över att 1) alla de jag (hittils) tolkat för talar jättebra ryska, även folk som kommer från Västra Ukraina, 2) de flesta faktiskt föredrar tala ryska och det gäller igen även de som kommer från exv Ivano-Frankivsk, Kolomyja m fl västukrainska områden 3) inte en enda gång har någon vägrat tala ryska på grund av politiska skäl. Vilket jag ifs hade kunnat förvänta mig efter allt man läser och varit mentalt förberedd på. Men icke. Så svenska myndigheter kan lugnt fråga om folk som kommer från Ukraina kan även ryska och på det sättet skaffa tolkar snabbare. För att det är många fler tolkar i ryska än i ukrainska i Sverige.
    Ibland får jag tolkningsuppdrag där det står under “språk”: tjetjeniska eller ryska, georgiska eller ryska, turkmeniska eller ryska. Och det är bra för att då har man ett val. Ett val för icke-ryssar men ryskspråkiga personer som bor i Sverige. Det finns mig veterligen inga tolkar mellan tjetjeniska och svenska och det kan ta många år innan man får av Kammarkollegiet auktoriserade tolkar i många andra språk för “de icke-ryska folken” som levde på det sovjetiska territorium. Så visst vore det bra om man bli lite mer medveten om dessa folks historia, traditioner och inte minst religion och språk.

Kommentarer inaktiverade.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng