Sovjetstaten föddes för hundra år sedan och upplöstes sjuttiofem år senare.
I dag har alla stater som trädde i dess ställe utom Kazakstan bytt ledare minst en gång. Därmed kan vi identifiera en ny politisk kultur som förmodligen kommer att bli bestående under en längre tid framöver.
I flera av de nya staterna används den politiska makten för att med stor hänsynslöshet ta över de mest värdefulla företagen medan samhällsekonomin som helhet försummas.
Det här året inleddes med 25-årsdagen av Sovjetunionens upplösning och snart infaller hundraårsdagen av oktoberrevolutionen. Under det gångna kvartsseklet har omvärldens intresse fångats av händelser som kriget i Donbass och enskilda personer som Rysslands Vladimir Putin och Ukrainas korrupte president Viktor Janukovitj. Ett annat exempel är den uzbekiska presidentdottern Gulnara Karimova som medan hon var diplomat och sångerska blåste TeliaSonera på miljardbelopp. Nu har det publicerats ett par lättfattliga översikter som gör det omöjligt att blunda för korruptionens centrala roll för politiken i det forna Sovjet och hur institutioner i våra egna samhällen håller den vid liv.
En är den ryske journalisten Michail Zygars uppmärksammade bok Männen i Kreml som porträtterar spelarna om makten i Ryssland. En annan – vars titel kanske inte lika självklart lockar svenska läsare – är A Dance With The Cobra – Confronting Grand Corruption in Uzbekistan författad av tre brittiska forskare inom kriminologi, juridik och säkerhetspolitik. Forskarna refererar flera gånger till Uppdrag gransknings avslöjande för fem år sen om TeliaSoneras mutor. Den hundrasidiga studien är emellertid intressant också därför att politik och korruption hänger ihop på samma sätt i andra forna Sovjetrepubliker, låt vara att mekanismerna framstår som särskilt renodlade i Uzbekistan där många av de sovjetiska institutionerna bevarats fast under nya namn.
Författarna har minutiöst utnyttjat dokumentation som bland annat rättsväsendena i flera länder genererat om affärerna kring TeliaSonera och ytterligare två telekommunikationsföretag samt Coca Cola. De har kompletterat med egna intervjuer med insiders. Med hjälp av avancerade analysverktyg har de åstadkommit en lättförståelig grafik som visar hur hela den uzbekiska statsapparaten medverkat i affärerna. Samtidigt står det klart att de blivit möjliga tack vare utbetalare av mutor och banker i länder som Storbritannien, USA, Nederländerna, Lettland, Ryssland, Schweiz, Förenade Arabemiraten, Sverige och Kina.
Som dotter till presidenten omgav sig Gulnara Karimova med rådgivare och funktionärer med access till nyckelpersoner inom ministerier, säkerhetstjänst och domstolar. En av dem, finansspecialisten Farhod Inogambaev, lämnade hennes exmake i USA och började arbeta för henne i Uzbekistan, av allt att döma därför att säkerhetstjänsten tagit hans bror som gisslan. Utländska företag fick efter att ha öppnat verksamhet i Uzbekistan i samarbete med bolag som kontrollerades av Karimova sin personal trakasserad av säkerhetstjänsten och utsattes för expropriation.
De brittiska forskarna konstaterar att vid slutet av 2004 borde det ha stått klart för alla telekommunikationsföretag att det var mycket riskabelt att ge sig in på den uzbekistanska marknaden. Det året noterade Moscow Times att det ryska företaget MTS köpt teleoperatören Uzdunrobita för 33 gånger mer än den värderats till två år tidigare. Bonusen inkasserades av Karimovas bolag. Efter några år gick Vimpelcom (ägd av norska Telenor och ryska Alfa Group) och TeliaSonera villigt i samma fälla.
Karimovas metoder var inte unika. Tvärtom var det just så de klaner som hennes pappa presidenten stödde sig på skötte Uzbekistans affärer. Landets egna entreprenörer stod helt utan skydd när maktens medlöpare fick ögonen på deras företag. Även ägare av enstaka framgångsrika restauranger och butiker plundrades. När de sökte asyl utomlands godtogs skälen inte av bland andra Sverige eftersom det ansågs att brotten de utsatts för inte hade att göra med politik.
Även om regimens affärsmetoder var kända bland forskare, journalister och diplomater som följde utvecklingen i landet och utländska företag som valt att lämna det (däribland svenska Oriflame) såg de styrande till att mörklägga det mesta. 2002 ersattes den gamla sovjetiska förhandscensuren med en hemligstämplad lista över förbjudna ämnen som bara meddelades muntligen till landets chefredaktörer. Det var exempelvis förbjudet att ta reda vem som registrerats som ägare av ett företag. Och just 2004 bannlystes TV-serien Jarayon (Rätten) där uzbekiska jurister lärde medborgarna att de kunde gå till domstol för att skydda sina rättigheter som konsumenter och innehavare av egendom.
Det som blev Karimovas fall var att hon blev alltför girig och kom att ses som ett hot bland inflytelserika grupperingar, i synnerhet som hon nämndes som en möjlig efterträdare till sin redan skröplige pappa Islam Karimov. För tre år sedan placerades hon i husarrest på initiativ av bland andra chefen för säkerhetstjänsten. I dag sitter både hon och många av hennes medarbetare i fängelse. Samtidigt som en ny rättegång nu förbereds i Uzbekistan försöker landets riksåklagare i tävlan med Nederländernas och USA:s rättsväsenden att beslagta hennes tillgångar utomlands.
Den brittiska rapporten publiceras vid en tidpunkt då både invånarna i Uzbekistan och omvärlden försöker tolka signaler om en liberalare politik. Det har gått ett år sedan Islam Karimov, som blev landets ledare redan under Sovjetperioden, gick bort. Han efterträddes av sin premiärminister Sjavkat Mirzijajev medan chefen för säkerhetstjänsten Rustam Inoyatov, som tillhör en annan finansgrupp, fortsätter att ha ett tungt inflytande. I mitten av augusti utsågs Ruslanbek Davletov till justitieminister efter sedan början av året ha samordnat omprövningar av en mängd rättsliga beslut som fattats under Karimovs tid vid makten. Bland annat har en mängd personer, av allt att döma flera tusen, som satts under övervakning på grund av sin religiösa tro rentvåtts från misstankar om terroristsympatier. En handfull politiska fångar har också släppts fria efter påtryckningar från omvärlden, dock långtifrån alla. Dessutom framträdde guvernören i Namangan nyligen i en TV-utfrågning och erkände att bland andra läkare och lärare tvingats delta i den årliga bomullsskörden trots att de behövts bättre på sina ordinarie arbetsplatser. Från början av 2019 slopas kravet på att uzbeker ska söka tillstånd för att resa ur landet (i dag kan man endast besöka andra forna sovjetrepubliker utan uzbekiskt utresevisum). Lättnader för dem som vill köpa utländska valutor har fått svartabörskursen på uzbekiska sum att falla.
Ändå måste man, bland annat mot bakgrund av den brittiska rapporten, fråga sig hur djupgående förändringarna är. Både Sjavkat Mirzijajev och Rustam Inoyatov har varit delaktiga i Islam Karimovs politik. Uzbekistan har ända sedan självständigheten för 25 år sedan växelvis gått Ryssland, USA, EU och Kina till mötes för att förbättra sina affärsrelationer och samtidigt minimera effekten av olika typer av sanktioner. För närvarande är den ekonomiska utvecklingen svag i Ryssland och bland flera av Uzbekistans viktigaste handelspartners i Asien. Landet har därför ett starkt intresse av att locka till sig investerare från väst. En del av de pålagor som nu ser ut att försvinna borde dessutom framstå som irrationella även för dem som vill behålla makten i Uzbekistan. Vidare har Mirzijajev stärkt statens kontroll över landets egna medier.
Att i grunden förändra de mäktiga ekonomiska klaner som behärskar politiken är däremot något helt annat. I april fick Rustan Azimov, som under Karimovs ledning setts som den tredje starke mannen vid sidan av Mirzijajev och Inoyatov, lämna regeringen. Den man som i hans ställe ska försöka locka utländska investerare till Uzbekistan är Sodiq Safoyev som under sin tid som vice utrikesminister gick Gulnara Karimovas ärenden. Att det uzbekistanska rättssystemet intar samma position mot Gulnara Karimova som de amerikanska och nederländska behöver inte nödvändigtvis betyda att den övergripande ordningen i landet har rubbats.
För västliga beslutsfattare som måste ta ställning till de nya signalerna från Uzbekistan blir därför de avslutande rekommendationerna i den brittiska rapporten särskilt intressanta. Här talas om transformativ (omvandlande) rättvisa, ett begrepp som började användas på 1980-talet. Tanken är att inte rikta all kraft på att bestraffa enskilda brottslingar som hamnar i fokus om det betyder att det kriminella systemet förblir intakt. Mutor och andra olagliga intäkter som förverkas genom domstolsbeslut ska enligt FN:s konvention mot korruption (UNCAC) i första hand överlämnas till de rättmätiga ägarna, i andra hand användas för att gottgöra offren, till exempel personer som utsatts för hot eller misshandel eller tvingats i exil. Det är inte alltid möjligt om en repressiv regim ställer sig i vägen men man bör söka en dialog.
Vad som däremot är möjligt, säger de brittiska forskarna med eftertryck, är att i samarbete mellan myndigheter och privat sektor i omvärlden se till att inga institutioner i deras länder spelar med i den här sortens politik. De korrupta regimerna behöver finansinstitutionerna i väst eftersom de medvetet har urholkat sina egna. Om banker och investeringsobjekt i väst ställer upp bidrar de aktivt till stagnation och förtryck i de korrupta staterna men också till att smittan sprider sig i de fungerande marknadsekonomierna. Det ligger med andra ord i vårt eget samhälles intresse att vi tar itu med vår egen korruption och därmed får andra stater att inse egennyttan av att öppna upp sina samhällen.
Senaste kommentarer