1. Michail Gorbatjovs  senaste memoarbok som nu finns på svenska förtjänar att läsas av många. Det är en omfångsrik men lättläst berättelse om hur supermakten Sovjetunionen kapsejsade författad av den som själv stod vid rodret. Vad som hände vet vi sen tidigare i stora drag men Gorbatjov kompletterar ändå med några nya detaljer. Boken tecknar också en bakgrund som behövs för att förstå det som händer i Ryssland just nu.

Den ryska originaltiteln Naedine s soboj (Ensam med mig själv) får oss att förstå att det är en annan slags bok än dem han skrivit tidigare. Den är tillägnad hans hustru Raisa som gick bort 1999. I skildringen av hans karriär finns hon hela tiden med och någon gång kommer han till och med in på intima detaljer.

Porträtt av Michail Gorbatjov i hattI Som jag minns det som memoarerna fått heta på svenska (översättning Staffan Skott, Fri Tanke förlag, 545 sidor) ger Gorbatjov samtidigt personliga omdömen om hans företrädare Nikita Chrusjtjov,  Leonid Brezjnev och Jurij Andropov som inte är ointressanta. Att Chrusjtjov bröt med Stalinkulten har räknats honom till godo men vi vet också att han själv undertecknat många brutala befallningar under Stalin. Och i sina memoarer framstår Chrusjtjov knappast som en demokrat. Men Gorbatjov menar att Chrusjtjov skulle ha gått längre i sina reformer om han inte avsatts av sina närmsta inom partiet som tyckte att han gick för långt. Att Brezjnev blev hans efterträdare berodde på att flera medlemmar av kommunistpartiets ledning som eftertraktat posten som generalsekreterare uppfattade Brezjnev som svag och därför en möjlig kompromisskandidat. Men Brezjnev spelade sina kort väl och kunde ibland framstå som sympatisk även om han förde in landet i stagnation. Andropov försökte ta itu med korruptionen och stödde Gorbatjov men var samtidigt engagerad i Sovjetunionens militära inmarscher i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Gorbatjov själv kom att formas av sina rötter i bondesamhället som hamnade i en ny livegenskap under Stalin. Samtidigt kom han ut i yrkeslivet lagom till att Chrusjtjov trädde till och gav hopp om förändring. Snart fann Gorbatjov att han bäst kunde ge sitt eget bidrag genom arbete i kommunistpartiet.

“Någon avsaknad av självkänsla har jag ärligt talat aldrig lidit av”, skriver han och ingen lär säga emot honom på den punkten. Således var han inte rädd för att gå i argumentation, alltid påläst så att han vid behov kunde hänvisa till partiprinciper, och det var en av de egenskaper som hjälpte honom att avancera. Vi var inte dissidenter utan revisionister, som han förklarar saken.

Tidigt ifrågasatte han bristen på flexibilitet i beslutsfattandet. För att bygga en toalett i hans hembygd Stavropol krävdes tillstånd från Sovjetunionens centrala institution för ekonomisk planering, Gosplan, konstaterar han. Liksom vi som bedrev Sovjetstudier i slutet av 1960-talet hoppades han på den diskussion om vissa marknadsekonomiska reformer som då fördes. Men av dem blev det inget. När jag några gånger under mitten av 1970-talet besökte sovjetiska företag förbluffades jag av direktörernas öppna kritik mot de uteblivna reformerna som hindrade dem från att driva sina företag rationellt. I boken ger deras generationskamrat Gorbatjov uttryck för samma frustration.

Så länge Gorbatjov arbetade i regionen såg han främst kvardröjande element från Stalintiden i den högsta ledningen som förklaring till trögheten. Men när han själv hamnade i partiapparaten i Moskva fick han känna på att motståndet fanns också ute i regionerna. “Det var ett land av fifflare och lobbyister, trots att man skulle ha kunnat tro att allt inom detta system med hård planering måste gå vettigt till.” Det låter inte så olikt Rysslands nu kanske ledande oppositionspolitiker Aleksej Navalnyj när han kallar det parti som fört Putin till makten för “Tjuvarnas och skojarnas parti”.

Teckning av liggande man i kostym

Karikatyr av Michail Gorbatjov i den sovjetiska satirtidningen Krokodil två år före upplösningen av Sovjetunionen.

Undan för undan inser Gorbatjov att det finns ett problem med själva systemet. Partiet har fått en överordnad ställning för att kunna driva på utvecklingen men det har i stället blivit så att partimedlemmar på alla nivåer är rädda för radikala reformer som kan hota deras egna karriärer och välbefinnande. Han erkänner att premiärminister Kosygin en gång sorgset frågat varför Gorbatjov en gång själv följt flocken och röstat emot en smärre ekonomisk reform. Det var när den insikten mognat fram som han i slutet av 1986 tog upp frågan om fria val och tidsbegränsade mandat för att begränsa kommunistpartiets skadliga inflytande. Men han  valde att stanna kvar som generalsekreterare ända tills flera inom partiets ledning försökte avsätta honom genom ett kuppförsök bara fyra månader innan Sovjetunionen upplöstes. Trots det tar han inte avstånd från den grundläggande ideologin även om hans syn på kommunismen har förändrats. Det var Stalin som skapade det sovjetiska monstret medan Lenin före sin död insett misstag som han inte hann rätta till, menar Gorbatjov.

Bland skälen till att allt så småningom gick över styr anger Gorbatjov att efter att utvecklingsplanen för 1986-90 antagits kom staten att tappa inkomster, bland annat därför att råoljepriset sjönk drastiskt. Vi borde då ha skjutit på en rad utlovade förbättringar för medborgarna och dragit ner på militärutgifterna men det vågade vi inte, skriver Gorbatjov.

De sista åren av Sovjetunionens existens och med Gorbatjov som statschef blev turbulenta. Den som hade tillfälle att då se honom i levande livet några gånger kunde inte annat än imponeras av hans envetenhet och styrka. Men även om hans syn på det som skedde mognat med åren begränsas hans analys av ett snävt personligt perspektiv. Att han inte lyckades få till stånd en uppgörelse om att ombilda större delen av Sovjetunionen till en modern federativ stat förklarar han med intriger och egna karriärintressen hos företrädare för flera delstater, inte minst Ukraina och Jeltsins Ryssland. Men även om det ligger en sanning i detta var upplösningstendenserna så omfattande att slutresultatet nog inte hade kunnat bli ett annat.

Tidskriftsomslag "Time"

1988 utsåg Time Magazine Gorbatjov till Man of the Year

Det är exempelvis skrämmande att läsa hur tafatt hela ledningen var efter Tjernobylkatastrofen 1986. Utsläppet av radioaktivitet registrerades först i Sverige. Den totala tystnaden i Sovjetunionen tolkades utomlands som det vanliga sovjetiska beteendet att hemlighålla katastrofer. Men Gorbatjov skriver att man inte kunde säga något eftersom inte ens den expertis från vetenskapsakademien som man kontaktade förstod hur allvarligt det var. Här kan skjutas in att jag 1991 efter långvarigt motstånd från sovjetiska myndigheter till slut fick besöka det område vid Uralbergen där den största likartade olyckan hade inträffat 1957. Sen dess hade ett särskilt institut följt upp konsekvenserna av det omfattande nedfallet i området. Forskningschefen berättade bittert för mig att de hade erbjudit sin hjälp efter Tjernobylolyckan men ingen i Moskva hade varit intresserad.

Gorbatjovs version av vad som hände den 13 januari 1991 i Vilnius är problematisk. Då dödades 13 obeväpnade demonstranter och omkring 140 skadades när de besköts av militär och kördes över av pansarfordon vid stadens  TV-center. Gorbatjov skriver helt kort att “enligt uppgift” var det chefen för garnisonen som gett order om beskjutningen. Mera utrymme ägnar han sin ilska över dem som han ansåg utnyttja tragedin för att “fläcka den sovjetiske presidentens rykte”. När exempelvis den ryske presidenten Boris Jeltsin manade den sovjetiska militären i Baltikum till återhållsamhet ser Gorbatjov det som en provokation och på ett ställe i boken talar han om en del av de baltiska nationalisterna som “extrema separatister”. Det rimmar illa med den hållning som Gorbatjov annars säger sig inta själv, nämligen att ta avstånd från våld.

Jag minns mycket väl när Gorbatjov julen 1990 framträdde inför folkkongressen i Moskva. Det var då som Gorbatjov utsåg  Gennadij Janajev, mannen som kom att leda kuppförsöket mot honom, till vicepresident. I protest mot bland annat detta lämnade utrikesminister Eduard Sjevardnadze sin post och förklarade från talarstolen att det var mörkmän som nu tog över styret av landet. Gorbatjov själv framträdde med ett direkt hot riktat mot de baltiska staterna och Moldova: Om de inte underkastade sig de sovjetiska styrande organen inom tre veckor skulle man ta till drastiska åtgärder. Och tre veckor senare var vi framme vid just den 13 januari.

Man som argumenterar i folkmängd

Gorbatjov i Vilnius 1990, ett år före dödsskjutningarna. Syftet med hans besök var att övertala i första hand det lokala kommunistpartiet att ändra politiken om Litauens utträde ur Sovjetunionen. (foto: Viktor Jurtjenko)

När jag gjorde en längre intervju med Gorbatjov två år senare frågade jag om just detta. Han sa att försvarsminister Jazov efteråt försäkrat att inga som helst order om beskjutningen hade utgått från Moskva. Men Gorbatjov mindes också att när han tidigare själv besökt garnisonen hade officerarna varit stressade av att kallas för ockupanter av balterna.

För övrigt råkade jag vid en presskonferens som hölls i Vilnius efter dödsskjutningarna hamna vid ena sidan av scenen. Där satt garnisonschefen medan ideologichefen för den gren av de litauiska kommunisterna som stannat kvar i det sovjetiska partiet talade. När kommunistledaren förklarade att det var partiet som beordrat militären att gripa in väste garnisonschefen till honom att “ni vet mycket väl att ni inte har rätt att ge oss såna order”.

Kort efter att Algirdas Brazauskas avgått som Litauens president 1998 träffades han och jag i Kiev med det enda syftet att jämföra våra informationer om vilka kunskaper Gorbatjov haft om incidenten. Brazauskas, som tidigare varit ledare för Litauens kommunister men tagit ställning för suveränitet, berättade att han flera gånger under dagarna före 13 januari sänt varningar till Gorbatjov om att den militära uppladdningen höll på att utvecklas i en farlig riktning.

Vi har ingen anledning att tro att Gorbatjov beordrat massakern. Men känslomässigt hade han mera till övers för dem som sköt och körde ihjäl människor än de fredliga demonstranter som kallade dem ockupanter. Det var ju trots allt bara några årtionden sen de baltiska staterna tvingats in i Sovjetunionen under hot om militärt våld.

Om vi till de mänskliga brister hos andra som Gorbatjov lyfter fram i boken lägger hans egna kan vi nog inte annat än konstatera att Sovjetunionen var dödsdömd.

Med detta sagt måste vi ändå konstatera att Gorbatjov är en av vår tids mest betydande politiker som har gjort mycket för att modernisera och demokratisera sitt land och skapa en bättre värld. “Resultaten i kärnvapensnedrustningen var de viktigaste händelserna under nittonhundratalets sista år”, skriver Gorbatjov. Till det kan vi tillägga att förtjänsten till stor del är hans.

1995 arbetade jag under en period som rådgivare till chefredaktören för en dagstidning i S:t Petersburg. En ung journalist hade fått i uppdrag att intervjua Gorbatjov som var på besök i stan. Journalisten hade som så många rekryterats direkt efter gymnasiet och saknade journalistisk utbildning och erfarenhet. Han blev sur och ville inte ta på sig något så ointressant som att prata med en gammal föredetting. Chefredaktören bad mig ta ett samtal med journalisten och förklara vilka frågor han skulle ta upp med Gorbatjov. Vid samtalet blev jag förbluffad över hur lite journalisten visste om mannen som varit hans president bara fyra år tidigare. Intervjun kom till stånd men blev inte särskilt bra.

De 15 nya stater som föddes när Sovjetunionen upphörde att finnas till ärvde en ekonomisk kris. Gorbatjov har rätt i att han på ett orättfärdigt sätt har utmålats som huvudansvarig för denna. Viktigast av allt är kanske att den här boken blir läst i Ryssland. Landet befinner sig i dag i en situation där mycket påminner om Gorbatjovs beskrivning av stagnationen under Brezjnev. Hans analys kan nog dammas av och med vissa anpassningar användas på nytt. Perestrojkan skulle enligt Gorbatjovs bedömning ha behövt 30 år för att föras till slut. Så nu väntar vi på att någon annan ska ta sig an de sista 25.

Innehållet i Gorbatjovs bok refereras närmare Under strecket i SvD av Örjan Berner.