Valfusket i det forna Sovjets nya diktaturer blir alltmer ogenerat. Det senaste exemplet är Tadzjikistan. Inför presidentvalet den 6 november har statstelevisionen, guvernörer, stadsdelsnämnder och rektorer drivit en katt- och råttalek med den främsta oppositionskandidaten Oinihol Bobonazarova som hindrat henne från att få ställa upp i valet.

Presidentkandidater kan i Tadzjikistan nomineras vid partikongresser av de partier som godkänts av statsmakten. Rätt att nominera har

Mansporträtt

Emomalii_Rahmon
(bildkälla: Wikipedia)

Kvinnoporträtt

Oinihol Bobonazarova (bildkälla: News.tj)

dessutom regionala parlamentariska församlingar, den fackliga centralorganisationen samt Tadzjikistans ungdomsförbund som leds av presidentens son. Efter nomineringen måste emellertid varje kandidat också inom högst 20 dagar samla ihop 210.000 namnunderskrifter vilket motsvarar fem procent av väljarna.

Bakom Bobonazarova står de två tunga oppositionspartierna, Socialdemokratiska partiet och Islamska förnyelsepartiet. Fem andra partier med mindre väljarstöd och därför ofarliga för president Emomalii Rahmon, som suttit vid makten sedan 1992, har fått sina namnlistor godkända. Att Bobonazarova hindrats från att samla in de 9.000 namn som saknades är därför uppenbart även om det inte är säkert att de fiktiva oppositionspartierna ens fått ihop de nödvändiga fem procenten.

När jag för ett par år sen intervjuade Akbar Turajonzoda berättade han villigt vad han visste om valfusk under åren 1998-2005 då han var Tadzjikistans förste vice premiärminister. Under Sovjetunionens sista år då landet leddes av Michail Gorbatjov var Turajonzoda både ledare för Tadzjikistans muslimer och parlamentsledamot. Han ville stärka islam i Tadzjikistan men att landet skulle förbli en sekulär stat. Han uttalade sig mot grundandet av ett religiöst parti. När den konservative Rahmon Nabiev, som Gorbatjov 1985 sparkat från posten som ledare för Tadzjikistans kommunistparti, gjorde come back 1991 drev han in alla oppositionspolitiker inklusive Turajonzoda i ett hörn vilket blev upptakten till inbördeskriget 1992-97. Som en del av fredsuppgörelsen efter kriget utsågs Turajonzoda till vice regeringschef i den regering som annars dominerades av Rahmons koalition. I praktiken isolerades Turajonzoda dock från mycket av regeringsarbetet.

När jag träffade Turajonzoda på kontoret i den bomullsfabrik som han numera leder berättade han om valen under de år han satt i regeringen. Han bedömde att inte mer än 30-35 procent av väljarna gått och röstat fastän det officiellt uppgavs att deltagandet vid parlamentsvalet 2005 varit 63 procent. Under de första valen efter inbördeskriget hade man använt sig av våld som påtryckningsmedel mot valförrättare och kandidater. Våldet ersattes emellertid senare med andra metoder. Nyckelpersoner var de regionala administrativa ledare som sedan 1999 utses direkt av Rahmon. Deras budskap till alla som arbetar för staten och de lokala valnämnderna var att “jag uppmanar er inte till valfusk men jag förväntar mig att resultatet i vårt distrikt blir så här”. Därmed visste alla att de riskerade sina anställningar om inte valresultatet blev det som förväntades av Rahmons apparat.

Interiör från moské

Valmöte i moské i norra Tadzjikistan 2010 (foto: Torgny Hinnemo)

Turajonzodas beskrivning har bekräftats för mig av ett antal valfunktionärer. Dessutom har både det Islamska förnyelsepartiets ledare Muhiddin Kabiri och socialdemokraternas Rahmatillo Zoirov berättat för mig om valdistrikt där deras partier inte fått en enda röst trots att deras partimedlemmar där bekräftat att de röstat. Vid presidentvalet 2010 bevittnade jag själv hur den regionala valkommissionen i Gharm inte lyckades få de inrapporterade resultaten från länet att stämma med direktiven. Eftersom man inte fick ordning på beräkningarna föreslog i stället kommissionens sekreterare  ett resultat som godtogs efter votering. Det islamska förnyelsepartiets medlem av kommissionen lämnade rummet i protest. Men när det blev bönetimme kom han tillbaka och ledde bönen där hela valkommissionen satt med utsträckta händer över bordet med de förfalskade siffrorna. Man gav dock alla oppositionspartierna, i synnerhet det Islamska förnyelsepartiet, fler procent av rösterna än planerat för att visa mig som var observatör sin goda vilja.

Den 65-åriga juristen Oinihol Bobonazarova tillhörde under en kort tid på 1990-talet Demokratiska partiet men har framför allt gjort sig känd som jurist och människorättsförkämpe. Hon har också varit chef för Soros Foundations verksamhet i Tadzjikistan. Att Islamska förnyelsepartiet och socialdemokraterna utsåg henne i stället för en av partiledarna hade förmodligen flera skäl. Ett var att Rahmon i år gått hårt fram mot prominenta personligheter inom oppositionen. I maj greps exempelvis Zaid Saidov som stod i spetsen för ett nytt parti som stöddes av flera affärsmän. Rättegången mot honom pågår bakom lykta dörrar. Även Islamska förnyelsepartiet, vars ledare till skillnad från socialdemokraternas brukat undvika frontalangrepp mot presidenten, har upplevt den statliga televisionens rapportering som så vinklad att man anmält stats-TV för förtal. Bobonazarova anses ha en bakgrund som skulle göra det svårt att utestänga henne på grund av något uppdiktat brott. I gengäld har många män i inlägg i diskussionsgrupper på Internet skrivit att de inte vill ha en kvinna på den högsta politiska posten i landet. Rahmon själv förefaller till en början ha blivit ställd inför Bobonazarovas oväntade kandidatur som nu har förhindrats.

Förutom Rahmon har ytterligare fem kandidater tillåtits ställa upp. Två av dem, agrarpartiet och Partiet för ekonomiska reformer är fiktiva oppositionspartier – deras kandidater brukar uppmana väljarna att stödja presidenten. När jag själv och en norsk kollega träffade en regional ledare för agrarpartiet för tre år sen viskade han genast några ord till vår tadzjikiske tolk när vi kom in i rummet. Tolken översatte: “Jag kan inte så mycket om politik. Vi kan väl göra så att jag rör på läpparna och ni säger till de där utlänningarna vad de vill höra.”

Kommunistpartiet, som också fått sin kandidat godkänd, har tidigare varit nära lierat med presidenten. Vid det senaste parlamentsvalet halverades deras mandat från fyra till två sedan partiet börjat föra en mer självständig politik. De andra två kandidaterna företräder två små partier, Socialistpartiet och Demokratiska partiet. Det tidigare oppositionella Socialistpartiet “kapades” 2004 genom att flera personer som inte var medlemmar blandade sig i partiarbetet – de tidigare medlemmarnas protester avvisades av domstolen. Demokratiska partiet är ett liberalt parti med begränsat stöd.

Två veckor före valet uttalade OSSE:s observatörer (där även en grupp svenskar ingår) kritik mot att de tadzjikiska medierna i stort sett bara uppmärksammar den sittande presidenten och nonchalerar övriga kandidater.

Man kan fråga sig varför ledarna i Tadzjikistan och några andra forna Sovjetrepubliker numera väljer att med öppna provokationer stänga ute sina främsta konkurrenter från valen i stället för att på traditionellt sätt bara smussla in extra valsedlar och fiffla med rösträkningsprotokollen.  Ett svar är kanske att valobservatörerna hittills lyckats genomskåda de traditionella metoderna så varför anstränga sig alls? Ett annat svar är att de presidenter som  lyckats förlänga sina mandat långt utöver vad konstitutionen ursprungligen föreskrev börjar känna att de har makten helt i sin hand. Ett tredje svar är att makten  stärkts genom att familjemedlemmar och förtrogna placerats på nyckelposter som också innebär kontroll över många lukrativa företag. Nu är det dags att ersätta valen, där oppositionspartier kan vinna sympatier genom att tala högt om korruption, med en modell som säkrar makten och pengarna åt den regerande dynastin.

I fallet Tadzjikistan finns ytterligare ett skäl. Det fattiga landet är beroende av många sorters kompetens och investeringar för att kunna utvecklas. För att balansera det inflytande Ryssland har med bland annat sin militärbas föredrar Tadzjikistan exempelvis hjälp från andra stater och EU och OSSE för att förstärka sin gränsbevakning mot Afghanistan. President Rahmon bryr sig inte längre om att OSSE:s observatörer genomskådar och kritiserar valen. Men eftersom han är angelägen att få annan hjälp från OSSE vill han inte i onödan reta organisationen och därför får observatörerna komma och göra sitt jobb.

 Lack of genuine choice and meaningful pluralism – Läs omdömet efter valdagen från OSSE-ODIHR:s internationella observatörer här.