De intensifierade striderna kring Donetsk och Donetskrepublikens raketattack i lördags mot civila i hamnstaden Mariupol bekräftar att Ryssland (som jag förutspådde i ett inlägg i april förra året) har bestämt sig för ett långdraget utnötningskrig.

Tänkbara orsaker till den senaste upptrappningen är att Vladimir Putin vill ge sin egen befolkning annat att tänka på än den bedrövliga ekonomiska situationen på hemmaplan och att flytta fram positionerna inför en eventuell ny (förmodligen övergående) uppgörelse om eldupphör. Kanske vill man också skynda på innan antalet observatörer från OSSE inom de närmaste veckorna ökar från 400 till 500.

Den 16 minuter långa videon ovan visar Mariupol strax efter raketattacken den 24 januari 2015. Varning för mycket obehagliga scener.

Förutom den ökade pressen på Ukraina måste omvärlden vara beredd på att den ökade spänningen kan leda till andra farliga incidenter. Nedskjutningen i juli förra året av ett malaysiskt plan med 298 personer ombord var ett sånt exempel. Det finns också en uppenbar risk för att OSSE:s obeväpnade observatörer kan hamna under beskjutning på samma sätt som civilbefolkningen i Mariupol.

Samtidigt som det internationella samhället under lång tid framöver kommer att försöka begränsa kriget till östra Ukraina måste det också hålla beredskap för att den geopolitiska kartan kan förändras snabbt den dag som Putin av en eller annan anledning lämnar makten.

När Michail Gorbatjov kom till makten som siste ledare för Sovjetunionen var aldrig hans tanke att upplösa imperiet. Han ville reformera kommunistpartiet och med hjälp av det öppna för marknadsekonomi och yttrandefrihet. Men partiet gick inte att reformera och därmed tappade Gorbatjov det mesta av sin auktoritet. Det fanns inte längre någon kraft som kunde hålla samman unionen och makten hamnade i stället i de femton delstater som snart blev suveräna.

Sedan dess har Gorbatjov åtskilliga gånger anklagats av imperienostalgiker för att vara den som raserat den forna koloniala stormakten. Efter Rysslands annektering av Krim förra året var de dags igen. Fem dumaledamöter vände sig till riksåklagaren med en begäran om att Gorbatjov skulle åtalas för förräderi. En av initiativtagarna, Jevgenij Fjodorov från Putins stödparti Förenade Ryssland, menade att en förundersökning borde klarlägga om Gorbatjov arbetat på uppdrag av USA.

Det mesta talar dock för att det är Vladimir Putin som av historien kommer att pekas ut som mannen som satte punkt för det ryska imperiet.

Vy från gågata

Leder Putins politik till att Ryssland på sikt…

Under sina första åtta år som president manövrerade Putin mellan eliter med olika uppfattningar om hur landet kunde stärkas genom ekonomiska reformer och/eller repression. Därefter konsoliderade han sin makt under fyra år som premiärminister. Då han återvände till presidentposten 2012 hade han rensat i agendan och lanserade repressiva lagar, subtila hot och propagandaprojekt i ett så högt tempo att omvärlden ofta först efteråt såg sammanhangen.

Med annekteringen av Krim förra året och det krig som kostat mer än 5.000 liv i östra Ukraina fördes politiken också utanför Rysslands gränser. Vladimir Putin har mer än en gång uttalat att Ryssland har rätt att ingripa militärt i andra stater med ryskspråkig befolkning. Detta har uppfattats som ett hot i alla forna Sovjetrepubliker men särskilt i Kazakstan och Belarus. Det obehag man känner där har kommit till uttryck i många former: Bara Belarus och Armenien, de två av staterna som har minst att sätta emot, stödde Ryssland när FN:s generalförsamling den 27 mars röstade om annekteringen av Krim. Irritation och nervositet har kommit till uttryck i försiktiga officiella uttalanden. När Ryssland besvarar omvärldens sanktioner med egna obstruerar de stater som är medlemmar av den ryska tullunionen. Tydligast framgår oviljan mot den ryska herrefolkspolitiken i samtal mellan fyra ögon med företrädare för andra forna Sovjetrepubliker.

När Sovjetunionen upplöstes för 23 år sedan anslöt sig de flesta av de forna Sovjetrepublikerna till Oberoende Staters Samvälde (OSS), en paraplyorganisation för en serie avtal som skulle underlätta fortsatt samarbete inom utbildning, samfärdsel och många andra områden. En del ekonomiska kontakter levde vidare genom de nätverk av exekutives som överlevt från det forna sovjetiska kommunistpartiet. En del av dessa nätverk frodades inom den ljusskygga sektor som exempelvis band den förre ukrainske presidenten Janukovitj till Ryssland. Denna typ av nätverk tunnas dock ut av naturliga skäl när en generation utan Sovjeterfarenhet tar över.

Fästningsmur

… helt förlorar kontrollen över sina forna kolonier…

Ryssland har haft svårt att övertala de flesta forna Sovjetrepubliker att gå med i ett ekonomiskt samarbete med en gemensam tullmur. Många har velat bevara den handel som fanns men samtidigt lämna öppet för diversifiering genom att söka nya partners.

Ryssland har lockat med lägre priser på gas och olja men många av staterna har hamnat i en skuldfälla där man tvingats betala för sin tidigare energikonsumtion med egen infrastruktur eller som Ukraina med uthyrning av de militärbaser som Ryssland för ett år sen använde för att annektera Krim. Därför har Ryssland under det drygt senaste året skärpt påtryckningarna för att få fler att ansluta sig till den Eurasiska ekonomiska unionen med Kazakstan och Belarus som från årsskiftet också omfattar Armenien och från maj även Kirgizistan.

Att Azerbajdzjan för drygt ett år sen avtalade med Ryssland om inköp av tanks, robotvapen och annan krigsmateriel för tre miljarder dollar uppfattas i Armenien som en politisk utpressning från rysk sida. Armenien befinner sig sedan ett kvartssekel formellt i krig med Azerbajdzjan om bland annat regionen Höga Karabach. Därför vågade Armenien inte avsluta ett associationsavtal med EU utan anslöt sig vid årsskiftet till den Rysslandsledda tullunionen. Trots det diskuterar Armenien nu ändå en mindre omfattande överenskommelse med EU.

För Tadzjikistan är den svaga punkten de gästarbetare som står för halva landets BNP genom de inkomster som de skickar hem från främst Ryssland. Nu drabbas gästarbetare från stater som inte är med i tullunionen av tunga pålagor i Ryssland.

Den ekonomiska krisen i Ryssland har emellertid slagit hårt mot valutorna också hos landets samarbetspartners. I Kirgizistan innebär anpassningen till tullunionen minskad handel med grannen Kina.

Rysslands ogenerade kränkning i Ukraina av de gränser man enades om vid upplösningen av Sovjetunionen i kombination med oförmågan att ge ekonomisk draghjälp gör att stater som under bilan anslutit sig till tullunionen kommer att utnyttja varje tillfälle i framtiden att lösgöra sig ur greppet.

… och Nordkaukasien går sin egen väg? (foton: Torgny Hinnemo)

Ett sånt tillfälle kan vara den dag då Putin lämnar makten och den politiska plattform han byggt upp kollapsar. Vladimir Putins grepp om Ryssland beror bland annat på att han inte tillåtit någon utmanare att komma fram i rampljuset. Den dag han försvinner finns ingen annan som kan träda fram för hela det ryska folket och säga: “Ni vet alla vem jag är. Lita på mig!” Däremot finns det politiker med regional förankring. Ett möjligt scenario är därför att Putins efterträdare utmanas av regionerna precis som Gorbatjov en gång av Sovjetrepublikerna.

En sån utveckling kan både leda till en äkta federalisering av Ryssland och att enskilda regioner som Tjetjenien bryter sig loss. Under alla omständigheter torde den inre turbulensen försvaga både intresset för och förmågan att upprätthålla imperiet.

Kanske öppnar det på sikt för ett Ryssland som kan koncentrera sig på att bygga upp ett eget välstånd i samspel med andra stater. Men runtomkring kommer delar av det forna imperiet att sakta tunna ut det ryska arvet och sugas mot andra sfärer. En sån utveckling kan bidra till att spänningar som finns i dag lättar men också nya omvälvningar och konfrontationer som är omöjliga att i detalj förutse i dag.