I onsdags stadfästes resultatet av Moldovas parlamentsval 30 november av landets konstitutionsdomstol. Den snabba och rutinmässiga behandlingen väcker snarare misstankar än visshet om att det verkligen var den sittande regeringen som vann valet.
I Moldova liksom i Ukraina har många politiska partier levt i symbios med tunga affärsintressen. Därför har de flesta val utmynnat i proteströstning. När styrande gett sig själva ekonomiska privilegier i stället för att uppfylla löften till väljarna har de röstats bort. Korruptionen har dock förblivit densamma.
I staden Nisporeni fick bara styrande partiet PDM sätta upp valaffischer utanför kommunhuset. (foto: Torgny Hinnemo)
2001 satte väljarna sitt hopp till kommunisterna men för fem år sen hade de förverkat sitt förtroende. I deras ställe fick en koalition av EU-orienterade partier chansen. Mycket snart framgick emellertid att den nya premiärministern Vlad Filat, vars förmögenhet uppskattats till ca 30 milj dollar, och hans parti PLDM hade en privat agenda. Det hade också landets ende oligark, Vlad Plahotniuc, värd 1,7 mrd dollar. Plahotniuc förmodas ha sponsrat kommunistpartiet under dess glanstid men framträdde nu öppet som gudfader bakom PDM som blev det andra av regeringskoalitionens tre partier. Speciellt för honom skapades en ny post som förste vice talman.
På stan tävlade PDM med kommunisterna om att klistra över och riva ner socialisternas affischer. Det hjälpte inte, socialisterna vann flest röster. (foto: Torgny Hinnemo)
När regeringsposter och chefskap över olika statliga institutioner fördelades fick Filat kontroll över tullen och Plahotniuc över rättsväsendet. För knappt två år sen förlamades landet av en regeringskris som uppstod när Filat och Plahotniuc använde ”sina” statliga institutioner för att göra intrång i varandras ekonomiska revir. Att de till slut förlikades berodde på att de insåg att om andra partier kom till makten skulle deras privata ekonomiska imperier hotas. Men själva fick de lämna sina uppdrag i staten och nöja sig med att dra i trådarna via partierna som de fortfarande styrde.
Skadan var emellertid redan skedd. Deras rating bland väljarna var på väg neråt liksom stödet för samarbetsavtalet med EU som de ställt sig bakom. När jag besökte Moldova i maj förväntade sig alla ett smutsigt val – för Filat och Plahotniuc och kretsen kring dem skulle en valförlust innebära vinnarna konfiskerade stora delar av deras affärsimperier och att några av dem skulle ställas inför rätta. Ytterligare en förlust för kommunistpartiet innebar i sin tur en risk för att det skulle förlora sin ställning som landets starkaste parti.
Allt utspelades i skuggan av kriget i Ukraina. Det territorium som utgör dagens Moldova har traditionellt bebotts av både rumäner och ukrainare men också många andra etniska grupper. Diskussionen om det forna Bessarabien hör hemma i en rysk eller rumänsk (och därmed mera västlig) sfär kan man följa i böcker och tidningar redan från tiden innan det införlivades med Sovjetunionen under andra världskriget. Därför har många fruktat att Ryssland skulle lyckas tända en brand i någon av Moldovas Rysslandsvänligare regioner på samma sätt som gjordes i Donetsk och Luhansk i våras.
Under november följde jag valkampanjen i ett område i västra Moldova. Det flesta aktivister från de stora partierna som jag mötte där berättade att det var motigare än någonsin att knacka dörr. Folk säger oss rakt i ansiktet att de inte tycker om politiker, sa de.
Många moldovier kom till borgmästeriet i Hincesti för att rösta i grannstaten Rumäniens presidentval. (foto: Torgny Hinnemo)
Samtidigt, den 2 och 16 november, hölls presidentval i grannlandet Rumänien. Många människor i de distrikt där jag rörde mig har också skaffat rumänskt medborgarskap vid sidan av det moldoviska och röstade även i detta val. Min hyresvärdinna berättade med lysande ögon om att hon valt sin kandidat därför att han är beredd att göra något för sitt land. Vem hon röstade på i det moldoviska valet vet jag däremot inte. Under hela den månad jag bodde i hennes stuga grunnade hon och diskuterade med andra församlingsmedlemmar och pastorer om det fanns någon moral bland landets partier.
Stämningarna bekräftades av valprognoserna. Allt pekade på att Filats PLDM och Plahotniucs PDM och kommunisterna skulle krympa på bekostnad av tre nya utmanare.
En kallade sig ett reformistiskt kommunistparti och deras logotyp var påfallande lik kommunisternas. Namnet var valt så att det hamnade högre upp än kommunisterna på den alfabetiskt uppställda valsedeln. (Alla partier fanns på samma valsedel och man valde genom att markera en av dem med ett kryss.) Det fanns helt klart en risk att ett mindre antal väljare skulle kryssa för detta parti av misstag i stället för kommunisterna. I närmsta by med romsk befolkning berättade läraren att de som var analfabeter identifierade partierna genom deras logotyper. Men troligen fick de reformistiska kommunisterna också en del proteströster.
Kommunisterna gick till domstol och hävdade att reformisternas symbol innebar ett varumärkesintrång. Domstolen gav dem rätt. Den centrala valmyndigheten var alltså skyldig att avregistrera reformkommunisterna från valet såvida de inte snabbt skaffade sig en ny symbol. Men ingen reagerade. Så reformisterna fick fem procent av vänstersympatisörernas röster men inget mandat eftersom tröskeln till parlamentet ligger på sex procent.
Valaffisch för Renato Usatii (foto: Torgny Hinnemo)
Näste uppstickare kallades Patria fast oftare Renato Usatiis parti eftersom kampanjen var så förknippad med ledarens personlighet. Patria var ett Rysslandsvänligt rabulistiskt parti utan socialistiska attribut. Till Usatiis uttalade hot hörde att göra om amerikanska ambassaden till en karaokeklubb. Patria inledde sin kampanj redan i våras, långt innan den officiella kampanjperioden som begränsas av särskilda regler. Under en dryg månad före valet är det till exempel förbjudet för medierna att ge partierna rabatt på annonser. Patria förhandlade sig emellertid till förmånliga priser när man under våren och sommaren introducerade sig med helsidesartiklar där det längst ner framgick att de var finansierade av partiet. Samtidigt arrangerades vidlyftiga konserter med kända artister från Ryssland och Ukraina. När den officiella kampanjperioden inleddes gav opinionsmätningarna dem kring tio procent av väljarstödet.
I den offentliga debatten spekulerades det om hur den moldoviskfödde Usatii med huvuddelen av sina affärer i Ryssland fått sin kampanj finansierad. Direkt finansiellt stöd från utlandet är förbjudet. Den 19 november framträdde Usatii själv vid en presskonferens och berättade att Vlad Plahotniuc kommit över information som antagligen skulle leda till att Patria några dagar senare skulle förbjudas att delta i valet. Usatiis förutsägelse visade sig riktig men det moldoviska samhället fick otåligt vänta flera dagar på att det rättsliga maskineriet skulle ingripa. Först på förmiddagen dagen före valet kom beslutet i högsta rättsinstans. Därmed fanns inte någon tid för Usatiis sympatisörer att kalla samman till protester eller att sprida Usatiis budskap att väljarna trots allt skulle göra en markering för Patria på röstsedlarna. Ett stort antal ogiltigförklarade röster vore en mäktig manifestation för Patria.
Men om beslutet att utestänga Patria kommit tidigare hade det också öppnat för en debatt om andra partiers metoder och om rättssystemets beroende av Plahotniuc.
Det blev den tredje utmanaren, socialistpartiet, som till slut framstod som valets vinnare. Det blev största parti med 20,51 procent av rösterna och en fjärdedel av mandaten i parlamentet. Socialisterna är ett parti som i många år fört en slumrande tillvaro. Kort efter förra parlamentsvalet 2009 fick det nytt liv genom den nye ordföranden Igor Dodon och ytterligare ett par personer som redan satt på mandat i parlamentet där de valts in för kommunisterna. Socialisterna stöder till skillnad från kommunisterna oförbehållsamt Putins politik och absorberade många av Patrias sympatisörer när partiet förbjöds.
Konsekvensen av att Patria förbjöds men inte reformkommunisterna trots domstolens beslut blev att de tre EU-orienterade partierna tillärkändes 45,6 procent av rösterna och 55 mandat. Vänsteroppositionen fick 43 procent och 46 mandat. Eftersom Patria saknar en socialistisk profil kan vi dock utgå från att inte alla dess sympatisörer röstade för socialisterna. En del torde i stället ha röstat för något annat protestparti som inte nådde upp till sexprocentspärren eller inte ha röstat alls.
Med andra ord, om reformkommunisterna hade förbjudits att delta i enlighet med domstolens beslut och om Patria tillåtits att delta så att väljarnas vilja till fullo hade kommit till uttryck hade vänstern vunnit. Detta är hela det moldoviska samhället medvetet om. Det är en skugga som kommer att hänga länge över Moldova.
Senaste kommentarer