TaggKazakstan

Putins krig markerar slutet för det ryska imperiet?

De intensifierade striderna kring Donetsk och Donetskrepublikens raketattack i lördags mot civila i hamnstaden Mariupol bekräftar att Ryssland (som jag förutspådde i ett inlägg i april förra året) har bestämt sig för ett långdraget utnötningskrig.

Tänkbara orsaker till den senaste upptrappningen är att Vladimir Putin vill ge sin egen befolkning annat att tänka på än den bedrövliga ekonomiska situationen på hemmaplan och att flytta fram positionerna inför en eventuell ny (förmodligen övergående) uppgörelse om eldupphör. Kanske vill man också skynda på innan antalet observatörer från OSSE inom de närmaste veckorna ökar från 400 till 500.

Den 16 minuter långa videon ovan visar Mariupol strax efter raketattacken den 24 januari 2015. Varning för mycket obehagliga scener.

Förutom den ökade pressen på Ukraina måste omvärlden vara beredd på att den ökade spänningen kan leda till andra farliga incidenter. Nedskjutningen i juli förra året av ett malaysiskt plan med 298 personer ombord var ett sånt exempel. Det finns också en uppenbar risk för att OSSE:s obeväpnade observatörer kan hamna under beskjutning på samma sätt som civilbefolkningen i Mariupol.

Samtidigt som det internationella samhället under lång tid framöver kommer att försöka begränsa kriget till östra Ukraina måste det också hålla beredskap för att den geopolitiska kartan kan förändras snabbt den dag som Putin av en eller annan anledning lämnar makten. Fortsätt läsa

Putins fortsättningskrig efter Krim

Det är lätt att glömma.

Den rysk-ukrainska gränsen är en av många i världen som löper genom ett språkligt övergångsområde. Det är inte bara det att det bor många ryssar på den ukrainska sidan och ett par hundra tusen ukrainare på den ryska. I den här delen av Ryssland talas en dialekt som har vissa fonetiska inslag gemensamma med ukrainskan. Ungefär som vi skåningar har diftonger och tungrots‑r gemensamt med danskarna.

Stuga

Kosckhus i Zaporizjzja (foto: Torgny Hinnemo)

När sociologer i mitten av 1990-talet frågade invånare i miljonstaden Donetsk om deras nationella identitet svarade två av fem att de var Sovjetmedborgare. De var varken ryssar eller ukrainare. För drygt tio år sen var det en av fem. Under de senaste åren hade var tionde invånare längst i öster gärna hamnat på den ryska sidan gränsen. Men de flesta har oavsett modersmål blivit ukrainare.

Till det bidrog inte så lite att de som bodde på den ukrainska sidan slapp skicka sina söner till kriget i Tjetjenien. Fast bortsett från det var de inte så mycket för gränsformaliteter. Fortsätt läsa

Centralasiatisk litteratur på svenska

Centralasien är en av de platser på jorden som man kan lära sig en hel del om utan att lämna hängmattan. Visserligen saknas viktiga delar av den centralasiatiska litteraturen som poesin på svenska. Långt fler centralasiater än svenskar kan både deklamera sina klassiker utantill och skriva poesi själva. I gengäld har de få böcker som översatts valts ut just därför att de lätt tar oss främlingar in i den värld där Centralasiens människor lever.

Staty

Tjingiz Ajtmatovs staty i Kirgizistans huvudstad Bisjkek (foto: Torgny Hinnemo)

I höst publiceras två romaner av den i dag 89-årige kazaken Äbdi-Jämil Nurpejisov på svenska. Därmed har åtminstone någon författare från var och en av de fem stater som tillsammans kallas för Centralasien fått svensk språkdräkt under det senaste halvseklet. Först ut var kirgizen Tjingiz Ajtmatov (1928-2008) vars böcker från 1960- och 1970-talen kom ut på svenska med några års fördröjning. Den under Sovjetperioden uppburne Nurpejisovs “Blod och svett” som ges ut hos oss i höst i Bengt Samuelsons översättning är från samma period och förmedlar liksom Ajtmatov traditioner och de ofta hårda livsbetingelserna för stäppernas och bergens nomader. Dessutom utges en av Nurpejisovs senare böcker,  “Den yttersta plikten” från  2000 som handlar om katastrofen  för människorna längs Aralsjön när den torrlades. Fortsätt läsa

Nu vet vi var Centralasiens muslimer står

Islam i Centralasien och Azerbajdzjan är inte som i andra muslimska länder. Den som trott något annat rekommenderas att ta del av en färsk intervjuundersökning från USA-baserade PEW Research Center om värderingar och åsikter bland muslimer i 39 länder där islam av tradition har en stark ställning.

Exempelvis vill betydligt färre muslimer i forna Sovjetunionen ha sharia som officiell lag än i Afghanistan, Pakistan, Irak, Palestina, Egypten, Tunisien, Marocko, Niger, Nigeria, Thailand, Malaysia och många andra länder.

Källa: The PEW Forum

Källa: The PEW Forum

I det forna Sovjet är stödet för sharia starkast i Kirgizistan där en tredjedel av muslimerna vill se den integrerad med den officiella lagstiftningen. Förmodligen är stödet lika stort i Uzbekistan (många av Kirgizistans muslimer är etniska uzbeker) där dock intervjuarna inte tillåtits ställa en rad politiskt känsliga frågor. I Tadzjikistan uttalar sig 27 procent av de troende för sharia, i Kazakstan 10 och i Azerbajdzjan 8 procent. I Ryssland vill hela 42 procent av de tillfrågade muslimerna att sharia blir officiell lag. (Gissningsvis är stödet för sharia ojämnt fördelat i Ryssland med det starkaste stödet i Kaukasien men svagare i exempelvis Tatarstan.) Fortsätt läsa

Diktaturens psykologi

Om Nikita Chrusjtjov blev jag medveten i 6‑7-årsåldern. Hans namn nämndes då och då i radions kvällsnyheter som mina föräldrar lyssnade på. Jag minns ett tillfälle hemma i köket i Lund då jag antagligen hade frågat något om Chrusjtjov. Min mor sa att han var diktator i landet Sovjetunionen. Naturligtvis undrade jag då vad en diktator var. Min mor svarade att det är en man som bestämmer allt i sitt land och att de som säger emot får hårda straff.

Av det som då rörde sig i mitt huvud lyckades jag inte formulera en följdfråga. Men jag kände mig inte nöjd med svaret. Jag menar, som barn måste jag naturligtvis lyda mina föräldrar men jag var inte rädd för dem för det. Inte ens trots att jag inte alltid gjorde som jag blev tillsagd och någon gång blivit straffad för det. Hur kunde då en hel vuxen befolkning darra av skräck inför en enda lymmel? De kunde väl unisont be honom dra till ett ställe vars namn jag inte fick ta i min mun?

Kvinna med blommor innanför galler

Xenia Sobtjak i en fångtransportbil på väg till häktet efter en demonstartion i Moskva. Bilden togs och lades ut på Twitter av Ilja Jasjin den 15 december 2012.

Den obesvarade frågan fanns kvar i huvudet när jag kom till Moskva första gången 1969 och under de närmast följande resorna i Sovjetunionen. Jag frågade någon gång människor som jag kom i lite närmare kontakt med. De svarade inte utan talade i stället om något annat. Det berodde säkert på att det inte var ofarligt att kritisera regimen inför utländska besökare. Fast det fanns nog andra förklaringar också. En kan ha varit att de själva inte hade ett enkelt svar. En annan var att jag ställde mina frågor på ett kantigt sätt, som om jag anlänt från en annan värld och såg på Moskvaborna som utomjordingar.

Fortsätt läsa

Kommer talibanerna till Samarkand?

Våra medier rapporterar ibland från Ryssland. Därför vet vi att landet gradvis har förändrats under de 21 år som gått sedan Sovjetunionens upplösning. Annorlunda är det med de stater som samtidigt uppstod i Centralasien. För många framstod de till en början som en vit fläck på kartan. Enstaka nyhetshändelser har med åren påmint om deras existens men det är först när vi upptäckt dem på allvar som vi förmår se att också Centralasien är en värld i förvandling.

Natos avsikt att ta hem alla trupper från Afghanistan före utgången av 2014 tvingar världen att inse vad som faktiskt har hänt i de forna sovjetrepublikerna under de gångna 21 åren. En insikt borde vara att Rysslands, Kinas och Storbritanniens kontroll av olika delar av Centralasien under de senaste århundradena har utplånat de historiska staterna utan att för den skull ha raderat ut de ekonomiska och kulturella realiteter som låg bakom dem.

Karta över tidigare Sovjetrepubliker

Dagens politiska karta visas i färg. De streckade områdena visar ungefärliga utbredningar av stater i Centralasien fram till den ryska kolonisationen. Mellan dem fungerade öknar och berg som breda naturliga gränser. (karta: Torgny Hinnemo)

Det var de baltiska staterna som tillsammans med de kaukasiska hårdast drev kravet på suveränitet och därmed sprängde Sovjetunionen, i synnerhet som de fick god hjälp av folkfronterna i övriga europeiska Sovjetrepubliker. Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng