Om Nikita Chrusjtjov blev jag medveten i 6‑7-årsåldern. Hans namn nämndes då och då i radions kvällsnyheter som mina föräldrar lyssnade på. Jag minns ett tillfälle hemma i köket i Lund då jag antagligen hade frågat något om Chrusjtjov. Min mor sa att han var diktator i landet Sovjetunionen. Naturligtvis undrade jag då vad en diktator var. Min mor svarade att det är en man som bestämmer allt i sitt land och att de som säger emot får hårda straff.

Av det som då rörde sig i mitt huvud lyckades jag inte formulera en följdfråga. Men jag kände mig inte nöjd med svaret. Jag menar, som barn måste jag naturligtvis lyda mina föräldrar men jag var inte rädd för dem för det. Inte ens trots att jag inte alltid gjorde som jag blev tillsagd och någon gång blivit straffad för det. Hur kunde då en hel vuxen befolkning darra av skräck inför en enda lymmel? De kunde väl unisont be honom dra till ett ställe vars namn jag inte fick ta i min mun?

Kvinna med blommor innanför galler

Xenia Sobtjak i en fångtransportbil på väg till häktet efter en demonstartion i Moskva. Bilden togs och lades ut på Twitter av Ilja Jasjin den 15 december 2012.

Den obesvarade frågan fanns kvar i huvudet när jag kom till Moskva första gången 1969 och under de närmast följande resorna i Sovjetunionen. Jag frågade någon gång människor som jag kom i lite närmare kontakt med. De svarade inte utan talade i stället om något annat. Det berodde säkert på att det inte var ofarligt att kritisera regimen inför utländska besökare. Fast det fanns nog andra förklaringar också. En kan ha varit att de själva inte hade ett enkelt svar. En annan var att jag ställde mina frågor på ett kantigt sätt, som om jag anlänt från en annan värld och såg på Moskvaborna som utomjordingar.

Först några resor senare började jag komma diktaturens psykologi på spåren. Det var när jag hemma i Sverige kände igen samma beteenden som jag sett i Sovjetunionen, hos funktionärer som trakasserat både människor jag träffat där och mig själv. Diktatorer förekommer överallt där en starkare part frestas att utnyttja en svagare som är beroende av honom. Man hittar dem hos oss i privata relationer mellan människor, inom utbildningen och på arbetsplatser. Skillnaden mellan en diktator som härskar över ett land och en liten svensk diktator är att den senares revir begränsar sig till en familj, en grupp människor vars karriärer han har sin hand eller en annan delmängd av samhället.  När jag återvände till Sovjet med den insikten bemöttes jag inte längre som en främling utan många var beredda att dela med sig av sina tankar kring diktaturen.

Att frigöra sig från en diktatur är inte alltid lätt ens i Sverige. Den som inte får använda sin potential på grund av en självsvåldig chef kan inte alltid omedelbart hitta ett annat arbete, i synnerhet inte om det är svårt för resten av familjen att flytta. Och i dessa dagar måste man kanske slå vakt om att alls ha ett arbete vad det än må vara. De som lever utanför diktaturen, familj och vänner, blir då ännu viktigare för den drabbades mentala överlevnad. I den kretsen får han leva åtminstone en del av sitt liv på ett värdigt sätt och får ett erkännande för sina kvalitéer. I bästa fall kan han där hämta styrka att bryta sig ur – och i sällsynta fall bryta ner – diktaturen.

TidningsurklippDäremot kan man sällan räkna med andra människors hjälp att direkt sätta sig emot den man terroriseras av. Det är inte olagligt när en dålig chef diskriminerar människor som inte kryper för honom. Lagen säger inget om att man i olika sammanhang ska behandla sina medmänniskor med respekt. Bara de mest extrema kränkningarna hamnar inom domstolarnas kompetens. Vid konflikter tar den närmsta omgivningen ofta inte öppen ställning. Ibland är det för att det är svårt att avgöra vem som har rätt men också därför att man inte själv vill drabbas av diktatorns missnöje. Det sägs ofta om människor i dagens Ryssland att de är nöjda så länge de får konsumera allt mer och vänder misshandlade demonstranter ryggen. Men vi är inte helt annorlunda i Sverige. Tröskeln för vad vi accepterar innan vi reagerar som kollektiv är lägre därför att vi har uppfostrats så men psykologin är densamma.

Flera av de forna Sovjetrepublikerna utvecklas i en alltmer autoritär riktning. I de slaviska har det ännu inte gått så långt att man inte kan diskutera problemet mellan fyra ögon med till och med personer i uppsatt ställning. En medlem av Rysslands nuvarande regering skojade en gång om “kung” Putin med referens till hans sätt att styra landet. Vid ett tillfälle lutade sig en anställd på OSS-staternas (OSSOberoende Staters Samvälde – omfattar alla forna Sovjetrepubliker utom de baltiska och Georgien) kansli för valobservationer förtroligt fram mot mig och sa: “Jag har inget emot era demokratier. Men du måste förstå att våra samhällen bara kan styras med mer robusta metoder.”

De här personerna tycker möjligen att de gör rätt. Kanske är det därför som de vid personliga möten hellre försvarar att de i den offentliga retoriken förfalskar verkligheten än förnekar att de gör det. Upprörda officiella bemötanden av utländsk kritik är oftast inte en del av samtalet med de politiker och medier hos oss som är insatta i vad som händer i det forna Sovjet. De riktar sig till den del av vår opinion som gärna backar även när en liten  diktator på hemmaplan får ett utbrott.

Säkert finns bland diktatorerna och deras medlöpare de som inte ens inser dubbelheten  i det de gör. De hyser ett genuint förakt för smarta människor med egna idéer. En sån figur är Igor Cholmanskich. Han blev rikskändis när han i december 2011 som en av flera “vanliga” ryssar via länk fick ställa en fråga under en TV-utfrågning av Putin. Förmannen Cholmanskich erbjöd sig att komma med sina fabriksarbetare till Moskva för att ta itu med dem som demonstrerar mot Putin. När denne förra året blev president på nytt  utsåg han som belöning Cholmanskich till sin representant i Ural. Samma förakt för dem som inte underkastar sig har Putin själv uttryckt flera gånger.

När vi diskuterar hur vi ska förhålla oss till diktaturer i andra länder kan erfarenheter från vårt eget samhälle vara till hjälp. Att nämna förtryck vid dess rätta namn är en självklarhet – det kan vi som lever långt borta göra ostraffat. Men diktaturernas invånare vill samtidigt själva bli sedda som vanliga människor, på samma sätt som de hos oss som lever i autoritära ministrukturer. De är ofta stolta över sin kultur och historia som bidragit till vårt gemensamma arv men som lätt hamnar i skuggan av den dagsaktuella politiska rapporteringen. Och de är stolta över sina artister och idrottsmän som vi kan få se både på deras egna arenor och utomlands.

Självklart är personliga möten viktiga för dem liksom för oss. Ibland kan vi som lever utanför diktaturen vara de som bekräftar en människas värde när hon bäst behöver det. Men vi behöver också själva visa upp oss för att inte framstå som rymdvarelser. Som en partiledare i Tadzjikistan sa till mig en gång efter Sovjetunionens fall:  “Förr trodde jag på allvar på propagandan om att ni i väst var djävlar. Det är fantastiskt att du och jag nu kan sitta och talas vid så här.”

Under det gångna året har vi haft mediedebatter om huruvida vi som publik ska delta i stora evenemang eller om våra företag ska verka i diktaturer. Det är lättare att ta ställning om vi funderar över vår relation till dem i vår bekantskapskrets som hamnat i svenska minidiktaturer. Vi vänder inte dem ryggen. Och vi ställer inte upp på att de ” bara kan styras med mer robusta metoder.”