Etikett: Azerbajdzjan

Karabach – konflikten bortom Ukraina som hotar Europa

16 juni, 2014 /

För drygt 20 år sen levde 40 000 människor i staden Agdam i Azerbajdzjan. Det motsvarar en tredjedel av antalet invånare i Slovjansk i Ukraina innan vårens strider tvingade många att fly.

När jag i dag står vid kanten av Agdam når ruinerna så långt jag kan se till höger och vänster och bort mot horisonten. Av några hus återstår bara grunden eftersom stenblock från murarna återanvänds för nybyggen på annat håll. Mellan murresterna har gräset tagit över. Det ser ut som Pompeji så när som på att några enstaka hus är i flera våningar och av betong. Och diket vid mina fötter, som grävdes för att stoppa stridsvagnar, vittnar om att det var människor och inte en naturkatastrof som låg bakom förintelsen.

Vy över stad i ruiner


Ruinstaden Agdam. Här bodde 40.000 människor till för drygt 20 år sen. (foto: Torgny Hinnemo)

Resan hit planerade jag redan innan protesterna på Kievs Majdan inleddes i november. Då betraktades den frysta konflikten kring Höga Karabach i utkanten av Kaukasus som den största risken för ett nytt stort krig nära Europa.

Höga Karabach blev den första av en serie territorier som genom krig bröt sig loss från någon av de tidigare Sovjetrepublikerna. Det av armenier dominerade Karabach utropade sig som självständigt från Azerbajdzjan, Abchazien från Georgien och Transnistrien från Moldova. Var och en av konflikterna har sin egen historia men överallt förekom sovjetiska vapen och krigare från Ryssland, en del rätt och slätt frivilliga medan andra utbildats av ryska säkerhetsorgan för subversiva ändamål. Fortsätt läsa

Nu vet vi var Centralasiens muslimer står

8 maj, 2013 /

Islam i Centralasien och Azerbajdzjan är inte som i andra muslimska länder. Den som trott något annat rekommenderas att ta del av en färsk intervjuundersökning från USA-baserade PEW Research Center om värderingar och åsikter bland muslimer i 39 länder där islam av tradition har en stark ställning.

Exempelvis vill betydligt färre muslimer i forna Sovjetunionen ha sharia som officiell lag än i Afghanistan, Pakistan, Irak, Palestina, Egypten, Tunisien, Marocko, Niger, Nigeria, Thailand, Malaysia och många andra länder.

Källa: The PEW Forum

Källa: The PEW Forum

I det forna Sovjet är stödet för sharia starkast i Kirgizistan där en tredjedel av muslimerna vill se den integrerad med den officiella lagstiftningen. Förmodligen är stödet lika stort i Uzbekistan (många av Kirgizistans muslimer är etniska uzbeker) där dock intervjuarna inte tillåtits ställa en rad politiskt känsliga frågor. I Tadzjikistan uttalar sig 27 procent av de troende för sharia, i Kazakstan 10 och i Azerbajdzjan 8 procent. I Ryssland vill hela 42 procent av de tillfrågade muslimerna att sharia blir officiell lag. (Gissningsvis är stödet för sharia ojämnt fördelat i Ryssland med det starkaste stödet i Kaukasien men svagare i exempelvis Tatarstan.) Fortsätt läsa

Diktaturens psykologi

24 januari, 2013 /

Om Nikita Chrusjtjov blev jag medveten i 6‑7-årsåldern. Hans namn nämndes då och då i radions kvällsnyheter som mina föräldrar lyssnade på. Jag minns ett tillfälle hemma i köket i Lund då jag antagligen hade frågat något om Chrusjtjov. Min mor sa att han var diktator i landet Sovjetunionen. Naturligtvis undrade jag då vad en diktator var. Min mor svarade att det är en man som bestämmer allt i sitt land och att de som säger emot får hårda straff.

Av det som då rörde sig i mitt huvud lyckades jag inte formulera en följdfråga. Men jag kände mig inte nöjd med svaret. Jag menar, som barn måste jag naturligtvis lyda mina föräldrar men jag var inte rädd för dem för det. Inte ens trots att jag inte alltid gjorde som jag blev tillsagd och någon gång blivit straffad för det. Hur kunde då en hel vuxen befolkning darra av skräck inför en enda lymmel? De kunde väl unisont be honom dra till ett ställe vars namn jag inte fick ta i min mun?

Kvinna med blommor innanför galler

Xenia Sobtjak i en fångtransportbil på väg till häktet efter en demonstartion i Moskva. Bilden togs och lades ut på Twitter av Ilja Jasjin den 15 december 2012.

Den obesvarade frågan fanns kvar i huvudet när jag kom till Moskva första gången 1969 och under de närmast följande resorna i Sovjetunionen. Jag frågade någon gång människor som jag kom i lite närmare kontakt med. De svarade inte utan talade i stället om något annat. Det berodde säkert på att det inte var ofarligt att kritisera regimen inför utländska besökare. Fast det fanns nog andra förklaringar också. En kan ha varit att de själva inte hade ett enkelt svar. En annan var att jag ställde mina frågor på ett kantigt sätt, som om jag anlänt från en annan värld och såg på Moskvaborna som utomjordingar.

Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng