Jag tror inte att Reinfeldt är statsminister därför att svenskarna älskar honom. Han dyrkas inte som Zlatan eller Hasse Alfredsson. En gång hade många svenskar ett favoritparti precis som man kan ha ett favoritlag i fotboll. Flera har det inte längre. Svenskarna har blivit pragmatiker och gör nya taktiska val från gång till gång.

De flesta ryssar slutade att rösta på Partiet när Sovjet upplöstes och de fick rösta som de ville (även om resultaten förvanskas ibland). De blev också pragmatiker. Nyligen publicerade det ansedda sociologiska institutet Levada Center en undersökning där ryssarna svarat på frågor om varför de röstade som de gjorde i presidentvalet den  4 mars. 47 procent sa att de hade resonerat pragmatiskt. Avgörande för dem var inte i första hand kandidaternas program, deras agitation eller vandel. Det handlade om ett större sammanhang där kandidaten bara var en del. Ett undantag var de som röstat på Ziuganov. 69 procent av dem som stöttat honom gjorde det därför att han representerade kommunistpartiet och dess program.

Diagram


Hur ryssarna anser att Putin (orange) och Medvedev (blått) klarar sina jobb

Diagrammet ovan visar hur ryssarna tycker att Putin klarat sitt jobb under 2000‑talet. Den blå kurvan visar hur de tycker att Medvedev har skött sig. Notera att frågan som ställts årligen under det senaste decenniet inte gällde om man älskade de ryska ledarna eller skulle rösta på just dem om det vore val. Frågan gällde om de ansågs klara jobbet sedan de väl har fått det. Kurvorna har pekat ständigt nedåt under de senaste fyra åren.

De två följande färgglada cirkel- och stapeldiagrammen visar hur ryssarna svarade på två frågor inför dumavalet 2007. På frågan om de trodde att valet skulle bli hederligt svarade 66 procent Nej. På frågan vem det är som bestämmer vilka partier som får komma in i duman, d v s parlamentet, svarade hälften att det var Putin eller hans administration.

Cirkeldiagram

“Do you have confidence in the honesty of the elections in Russia?”

“Do you have confidence in the honesty of the elections in Russia?”

I många länder skulle en ledare som anses sköta sitt jobb allt sämre och manipulera valen snart bli utbytt. Att ryssarna låter Putin sitta kvar beror inte på att de tänker annorlunda. Men det finns ju ingen alternativ kandidat som är känd i hela Ryssland. Ett land kan inte fungera utan en statschef och en premiärminister.

Stapeldiagram

“On whom or what do you think it depends on which parties enter the Duma in the December 2007 elections?

40 procent eller fler av dem som i år röstade på någon annan än Putin eller Ziuganov hade lagt störst vikt vid hur de uppträtt under valkampanjen. Men dessa tre kandidater hade elitens välsignelse att ställa upp och utgjorde inget allvarligt hot. Om ryska medier mellan valen hade låtit andra politiker och opinionsbildare visa upp sig hade Putin däremot ställts mot helt andra alternativ.

I Ukraina gjorde valinstitutet IFES en intressant undersökning strax före presidentvalet för två år sedan. De tillfrågade fick ange om de hade en övervägande positiv eller negativ inställning till respektive kandidat. Det visade sig att alla kandidater hade minst hälften av väljarna emot sig. Av de tre kandidater som dominerat ukrainsk politik under de senaste sex åren var Viktor Janukovitj illa sedd av 55 procent av väljarna, Julia Timosjenko av 67 procent och den då sittande presidenten Viktor Jusjtjenko av 83 procent. Därför vann Janukovitj.

Bakom Putin står eliter som inte tävlar inför öppen ridå som i Ukraina. Men de tävlar. Putins egen röst väger inte längre lika tungt i de kretsarna när han förlorar i auktoritet. Han kan välja att försöka bygga nya allianser. Han kan försöka modifiera sin politik för att behålla allierade men riskerar då att tappa andra. Han kan samarbeta mera med de organ som kan skydda honom med auktoritära medel. Men därmed riskerar han också att det i de högre sfärerna sluts nya allianser mot honom. Rysk politik är väl så spännande mellan valen som när väljarna fattar pragmatiska beslut.