Lönnkriget i Ukraina går in i fas 2

Putins lönnkrig i Ukraina är långtifrån över. Striderna hur nu blossat upp efter ett halvhjärtat eld upphör. Och på tisdagen höll presidenten ett tal där han bland annat rättfärdigade annekteringen av Krim. Men efter fyra månader är den första etappen avslutad och kan summeras.

Halvön Krim har annekterats. Enligt FN:s bedömningar har omkring 450 människor dödats i de östligaste länen och mer än 54 000 blivit internflyktingar i Ukraina. Enligt en sammanställning från BBC har ytterligare 800 rebeller stupat. Av de 110 000 ukrainare som enligt ryska uppgifter samtidigt sökt sig till Ryssland har knappt 10 000 sökt flyktingstatus. Av cirka 400 rapporterade kidnappningar hade FN i mitten av juni kunnat verifiera 222 inklusive fyra personer som dödats, 137 som frigivits och 81 som fortfarande befann sig i fångenskap.

Porträtt av Vladimir Putin

I sitt tal 1 juli hävdade Putin att oron i Ukraina skapats av ukrainarna själva och att den underblåsts av väst. (Bildkälla Rossija24)

Att kriget nu går in i ett nytt skede markeras av att den lag, som gav Putin rätt att sätta in ryska trupper i Ukraina, återkallades i slutet av juni. Putin tog initiativ till lagen den 1 mars, en vecka efter att Ryssland skickat specialstyrkor till Krim och två dagar innan de öppet tog kontroll över en rad strategiska byggnader där. Lagen kom alltså till i efterhand och har enbart haft en psykologisk funktion. Den har under den första etappen utgjort ett hot om att Ryssland skulle sätta in de 40 000 man som hållits i beredskap utmed den ukrainska gränsen. Därmed skulle Ukraina skrämmas från att försvara sig mot de betydligt mindre styrkor som Ryssland sänt in eller understödde i Ukraina.

Tillräckligt många av dem som strider för att Donetsk och Luhansk ska bli en del av Ryssland har identifierats och i en del fall uttalat sig för pressen för att ge oss en bild av vem de är. Många tillhör en generation som i kaoset kring Sovjets upplösning frivilligt engagerat sig för olika krigsherrar. Det var män ur samma generation som på 1990-talet förde inbördeskrig i bland annat Tjetjenien. När Ryssland sände sina värnpliktiga att kväsa upproret i Tjetjenien växte en proteströrelse fram bland deras mödrar. De som nu anser sig slåss för sitt Ryssland i Ukraina saknas däremot inte av några soldatmödrar och det politiska priset för Putin att offra dem är lågt.

I mitten av juni uppskattade det polska Centre for Eastern Studies att det fanns omkring 3000 beväpnade och väl utbildade män från Ryssland i Ukrainas östligaste län. Senare har officiella företrädare för Ukraina talat om dubbelt så många. Därtill har avancerade vapen förts in från Ryssland. Chef för milisen i den så kallade Folkrepubliken Donetsk är en rysk medborgare som hämtats från Moskva. Det är den pensionerade översten Igor ”Strelkov” Girkin, som kan bindas till några av de senaste månadernas bestialiska dåd i Ukraina. Han har en tidigare ”meritlista” från Tjetjenien, Transnistrien och Bosnien. Till premiärminister för separatisterna ha utsetts en annan rysk medborgare från Moskva, Aleksandr Borodaj. Han har i många år varit redaktör hos den välkände rödbrune ryssen Aleksandr Prochanov, det vill säga att han inte är ett dugg mindre fascist än de rörelser från västra Ukraina som Putin och Lavrov säger sig vilja bekämpa.

Till det speciella med Lönnkriget hör just presidentens och utrikesministerns centrala roller i krigföringen. En sak är att man inte kan räkna med att ledningen för en krigförande nation ska avslöja sin militära planering. Men nu har Putin och Lavrov haft det främsta ansvaret för att lägga ut dimridåer kring operationerna, inte minst genom att i kritiska skeden förneka rysk inblandning. Först när Krim var annekterat tackade presidenten offentligt de ryska militärer som genomfört det hela.

Det kommer rimligtvis att få långtgående konsekvenser oavsett när och hur Lönnkriget i Ukraina slutar någon gång i framtiden. Putin och Lavrov har genom sin roll som en del av den militära desinformationsapparaten förlorat trovärdighet som politiska förhandlare. Det är tveksamt om någon härefter någonsin kommer att tro på en uppgörelse som någon av dem har satt sitt namn under. Det kommer att innebära en begränsning i Rysslands relationer med EU och USA under de – kanske många – år som Putin ännu kommer att styra landet.

Det är viktigt att hålla isär en allmän trend i rysk utrikespolitik från Putins sätt att hantera den. Fram till första världskriget byggde Ryssland liksom andra stater i Europa upp ett kolonialt imperium. Sovjets förste ledare Vladimir Lenin insåg sprängkraften i den idé om nationalstaten som då fick många folk att utropa sig som suveräna. För att tämja denna kraft gjorde han om tsarernas Ryssland till Sovjetunionen, en fiktiv federation av nationalstater. För snart 25 år sen rämnade unionen på samma sätt som Västeuropas koloniala imperier gjort några årtionden tidigare.

På 1930-talet, 40 år efter att Spanien förlorat sina kolonier i Sydamerika, drabbades landet av inbördeskrig. I början av 1960-talet planerade en grupp franska officerare att mörda sitt lands president, Charles de Gaulle, sedan han accepterat den forna kolonin Algeriets självständighet. I samband med upplösningen av Sovjetunionen utspelades några regionala krig under slutet av 1980- och början av 1990-talen. I väntan på en fredsuppgörelse har Ryssland fortfarande kvar trupper som skyddar den ena parten i tre av dessa konflikter. Det är i Transnistrien som bröt sig ur Moldova, Abchazien som bröt sig ur Georgien och Armenien som hjälpte armenierna i Höga Karabach att bryta loss sitt territorium från Azerbajdzjan. Därmed har Ryssland i praktiken också fått ett påtryckningsmedel mot den andra parten i konflikterna.

Vladimir Putin har nu vridit klockan tillbaka drygt 20 år i tiden genom att ha upprepat samma scenario i Ukraina. Skillnaden är att de tidigare krigen uppstod ur lokala motsättningar och att Rysslands roll där formats efter hand. I det självständiga Ukraina har däremot mer än 20 års fredlig samlevnad mellan ukrainare och ryssar visat att de kan leva sida vid sida trots många brister i den unga staten. Våldet exploderade den dag som våldsverkare anlände från Ryssland.

Flicka på sjukbår

27 maj 2014 publicerade den ryska TV-kanalen LifeNews bilden med uppgiften att den visar ett barn som skjutits vid flygplatsen i Donetsk. Bilden är dock tagen i den syriska staden Aleppo April 2013. Detta har bl a påtalats av FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter.

Putin har exploaterat en förlorad nationell stolthet som för en tid skakat om alla forna kolonialmakter före Ryssland. Men hemlighetsmakeriet och skenmanövrerna är i hög grad ett uttryck för Putins egen personlighet. Redan innan han blev president för 14 år sen beskrev en person som förhandlat med honom i S:t Petersburg i början 1990-talet honom för mig. Putin har ett pokerface och spelar alltid med korten nära bröstet, sa han. Putins taktik var redan då att vinna motpartens förtroende medan hans underlydande förde ett spel som han låtsades inte känna till. Därtill tog Putin när han blev president omedelbart ett starkt grepp om de ryska medierna. I dag pumpar de, ofta med hjälp av förfalskningar, ut en bild av det som händer i Ukraina som är främmande för oss. (Hur lätt det är att manipulera med hjälp av medier framgår av ett experiment som gjordes av Facebook.)

Lönnkriget kommer att fortsätta med syftet att tvinga centralmakten i Kiev till en uppgörelse där den tappar den fulla kontrollen över östra Ukraina. De som tagit makten där med våld kommer i sin tur att vara beroende av Moskva för att behålla sin position. Moskva kan säkert tänka sig olika lösningar som uppfyller dessa kriterier. Men sakinnehållet kan man gissa sig till genom att läsa en passus i ett utkast till statsstruktur för Ukrainas grannstat Moldova som Ryssland presenterade den 17 november 2003 (den så kallade Kozakplanen som förkastades av Moldova): “§ 3.1 Den federala republiken Moldova … är en demokratisk, oavhängig, federal stat … Federationen är en neutral, demilitariserad stat.” Där Rysslands herravälde tar slut vill man skapa en “brandgata” mellan sig och Nato.

Putins tidigare uttalanden om Rysslands rätt att skydda ryssar i andra länder tolkas av flera forna Sovjetrepubliker som att det handlar också om dem och inte bara Ukraina. Därför utspelas Lönnkriget också där, om för dagen enbart mentalt.

Trots att västs ekonomiska sanktioner hittills varit begränsade har Rysslands ekonomi under den senaste tiden visat svaghetstecken. Landet har försummat att diversifiera sin ekonomi under de gångna 20 åren och är därför beroende av ett högt världsmarknadspris på olja, något som uppstår exempelvis när det som nu förs krig i Mellanöstern. Av Rysslands totala export som 2013 uppgick till 526,4 miljarder dollar kom 57,9 procent från mineralbränslen inklusive olja. Ytterligare 15,7 miljarder kom från vapenförsäljning. Med den ryska ekonomins nuvarande snäva inriktning kan de som nu tycks dominera ryskt utrikespolitiskt tänkande alltså uppfatta fortsatta spända relationer till omvärlden som något positivt.

Därför ligger det trots allt i västs intresse att försöka stödja en utveckling av andra sektorer av rysk ekonomi än export av olja, gas och vapen.

1 kommentar

  1. Lars Sjögren

    13 juli, 2014 at 15:04

    Mycket intressant och välskriven artikel.

Kommentarer inaktiverade.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng