När fartyget som jag väntade på fördröjdes på redden utanför Constanta insåg jag att det fanns tid att förverkliga en gammal dröm. På svartvit TV:s tid hade jag sett en dokumentär om Donaudeltat. Jag har för mig att speakerrösten var Lasse Holmqvists. Nu satt jag bara ett tiotal mil söder om deltat och hade plötsligt fått ett par lediga dagar.

Vattendrag omgivet av vass

Donaudeltat vid Sulina (foto: Torgny Hinnemo)

Jag berättade om TV-dokumentären för mannen som skjutsade mig upp till Tulcea. Han hade nyss nämnt att han överlever på småskalig smuggling av cigaretter. Han kastade en misstrogen blick åt mitt håll när jag berättade om det paradis som beskrevs i filmen. När var det, frågade han. På 60-talet, svarade jag. Aha, ja då hade Ceaușescu bara börjat, ja då fanns det ännu inte många människor där, sa han.

Under Ceaușescus tid torrlades delar av deltat, några kanaler fördjupades för att underlätta för större fartyg att ta sig in i Donau och kaveldun skördades för industriellt bruk. I dag restaureras skadorna på ekosystemet delvis med medel från EU. Deltat vid Donaus mynning är Europas näst största och trots allt bättre bevarat än Volgas som är störst.

Ryttlande blå fågel

Kungsfiskare

Den dagliga turen med bärplansbåt från Tulcea till Sulina tar knappt två timmar. Under resan hinner jag se några hägrar och en skedstork. Staden Sulina ligger på båda sidor av en av Donaus grenar där den mynnar vid Svarta havet. Det finns ingen bro. Vill man ta sig över vinkar man till sig en av de båtar med aktersnurra som far upp och ner längs floden. Huvudgatan löper längs kajen på den sida där de flesta av bostäderna och affärslivet finns. Man tar sig fram till fots så när som på skeppsagenten som far av och an på cykel.

Bland människorna rör sig de herrelösa hundarna som börjar skälla åt varandra över vattnet i skymningen. När jag äter min middag på kajen följer en brun släthårig tik varje tugga med längtansfull blick. Då och då gläfser hon irriterat åt en lurvig hanhund som penetrerar henne under nästan hela måltiden. Båda verkar svultna, var och en på sitt sätt.

Snok på näckrosblad

Snokar vilar på näckrosbladen

Tidigt på förmiddagen bär tre man upp morgonens fångst från en båt med aktersnurra till fiskbutiken ett kvarter från kajen. Mitt i strömmen flyter en tom blå balja. Från mottagningsstationen för de riktigt stora fiskarna tvärsöver floden ljuder Scorpions Wind of change. Så dyker äntligen den lilla gröna båt som jag själv väntat på upp vid kajen.

Karta över floddelta

The “M&B” natural reservations of the Danube delta (red: in Ukraine; yellow: in Romania)  KÄLLA: Wikipedia

Det tar inte många minuter innan vi är inne i vassen. Under de timmar vi rör oss där ser jag hela tiden hur vattnet strömmar kring de flera meter höga stråna. De naturliga kanalerna har utvidgats på några ställen för att underlätta transporter. Sällan är det djupare än en meter. Här och var där det finns fast mark sticker en nyfiken kossa ut huvudet bland vegetationen.

Minst skygga bland fåglarna är hägrarna vars skrud också ger det bästa kamouflaget. Storkarna lyfter däremot när vi närmar oss. Kanalerna förefaller annars som ett smörgåsbord som dukats just för dem. På bladen kring de vita och gula näckrosorna sitter hundratals grodor och där solar sig också de snokar som inte tar en simtur för tillfället. Mest bländas jag av en blå kungsfiskare som ryttlar intill kaveldunen.

Båt vid vassrugg

Så flyttar man en ö
(foto: Torgny Hinnemo)
Klicka för att se video

Här och var kommer en liten ö med tre-fyra meter hög vegetation flytande. På ett ställe tar kanalen helt plötsligt slut. Tror vi. Båtföraren sänker farten och tar sikte mot det ena hörnet av vegetationen vid kanalens slut. Effekten blir som att skjuta upp en tung port. Sakta vrider sig landmassan åt sidan och vi kan fortsätta resan. Med andra ord är det mesta som omger oss inte fast land utan flytande sammanflätade rotsystem som på ytan täckts av vissnade växtdelar som delvis förvandlats till humus.

Vår ciceron talar bara rumänska och berättar livligt för de övriga fyra passagerarna i båten. Av mannen som hjälpte mig att hitta honom har jag fått veta att han växte upp här men numera bor på en större ort en bit inåt deltat. Varje sommar återvänder han dock hit för att få berätta för besökare om livet i de vassruggar och kanaler som han känner utan och innan. Ändå har deltat berövat både hans far och bror livet. Det var en gång när åskan slog ner medan de befann sig i våtmarken utan möjlighet att söka skydd.

Vi avslutar utflykten med att styra vår lilla farkost ut på  Svarta havet. Motorn snärjs in i den vegetationen som osynlig flyter strax under ytan. Vi känner oss lite oroliga innan propellern blivit rensad och motorn kan surra på nytt. Här och var passerar vi rester av en flytande ö. Ungefär så här såg det antagligen ut för tusen år sen i de inre delarna av det nuvarande deltat. Om tusen år har kaveldunet kanske fått fäste också här när sediment har grundat upp havet. Här simmar svanar i hundratal och ett sträck gäss lyfter i en gigantisk rotel för vidare färd mot söder. Strax över oss cirklar två pelikaner.

Sulina överflödas av naturälskare och mygg om sommaren och är ljuvligt kring månadsskiftet september-oktober. Men är rått och kallt om vintern, säger skeppsagenten när han vid niotiden på kvällen klivit av cykeln och möts av fru och barn.

Vy från kommandobrygga i flodens färdriktning

Sulina (foto: Torgny Hinnemo)