Det bästa med den finske regissören Rauni Mollbergs film Rätt bra för att vara människa är titeln. Den handlar om 1920-talets Finland men sentensen har ofta kommit för mig vid möten med människor i Sovjetunionen eller de nya stater som ersatt den. Nyligen mötte jag i Moldovas näst största stad Bălți (uttalas ungefär Bältsi) en man som vill bygga ett äreminne över Sovjetmänniskan.

” Mitt monument får absolut inte uppfattas som en politisk handling”, säger Moisej Milgram när han visar mig sina skisser. “Inom Sovjetunionens gränser uppstod ett folk med sina egna kännetecken. Själv är jag en jude som inte kan mitt eget språk men jag tillhörde tillsammans med de många andra nationaliteterna också det stora sovjetiska folket.”

Stiliserad bild av man med gitarr

Moisej Milgrams vision av Sovjetmänniskan Vysotskij

Han menar att det över hela det forna Sovjet finns en mängd utomordentliga människor som i dag inte kan göra sig hörda också därför att de inte längre kan korsbefrukta varandras idéer. Tillsammans utgör de dock en viktig brygga till nästa generation. Bara genom att inte ignorera dem som arbetar med kultur kan de forna Sovjetrepublikerna utvecklas.

“Vi kan inte med säkerhet säga att det inte har fötts någon Mozart i Bălți. Kulturen avspeglar de utvecklingsmöjligheter som finns i hela det omgivande samhället. Men man måste också lära sig att göra sig själv intressant för andra.”

Till yrket är Milgram konstruktör men han talar som de konstnärer, cirkusartister, författare, musiker och producenter jag mötte under Sovjetåren och för vilka det var en självklarhet att resa kors och tvärs över kontinenten. Den Sovjetmänniska han vill påminna oss om är alltså inte en leninist utan en individ som trots alla svårigheter gjorde något meningsfullt av sitt liv tillsammans med och inspirerade av andra.

Milgram visar mig några utkast till monumentet, bland annat ett som med hjälp av röd granit skapar ett litet rum som kan placeras i nästan vilken existerande parkgång som helst. Det centrala som förblir oförändrat i alla utkast är bilden av skådespelaren Vladimir Vysotskij som dog 1980 vid 42 års ålder. Tiotusentals människor kantade Moskvas gator vid begravningen och många trubadurer har sen dess försökt efterhärma hans röst. Vysotskij var den mest kände företrädaren för sin tids människa, menar han.

Man med mobiltelefon

Moisej Milgram (foto: Torgny Hinnemo)

“Jag vill inte kalla Vysotskij för geni för den som tar ett sånt ord i sin mun försöker säga att han själv är ett geni som förstår honom. Han var inget ideal. Han var en vanlig människa som ibland drack för mycket. Men han var samtidigt en stark personlighet som förmådde att samla människor omkring sig”, säger Milgram.

I hans figur smälter Vysotskijs kropp samman med gitarren och själva gitarrlådan övergår i tre hästhuvuden som symboliserar en av de sånger som blev trubadurens attribut, Koni Priveredlivye (Nyckfulla hästar):

På min ena sida avgrunden, på min andra sida stupet

och jag piskar mina hästar längs med branten, längs med djupet.

Jag kan inte andas längre, dricker vind och äter dimma

och jag vet med farlig glädje: detta är min sista timma.

Trava sakta, mina hästar trava saktare i natt.

Lyd inte min piska, håll ut!

Åh ni vrenskas, mina hästar ni går som ni själva vill.

Vad fick jag gjort? Ingenting. Vad var min sång? Ingenting.

Men jag hetsar mitt spann, men jag sjunger min sång.

Jag har bara skådat stupet. Än är allt inte slut.

 

…. (Hela Ola & Carsten Palmærs översättning finns här)

Var monumentet uppförs, i Moldova eller Ryssland, är oviktigt för Milgram. Det får den som vill betala för uppförandet bestämma. Han har nyligen kommit i kontakt med en rysk affärsman som är intresserad men ännu är inget avgjort.

Neonskylt "Drongo"

Skyltarna över klubben Chanson Drongo är det enda ljus som syns längs gatan.
(foto: Torgny Hinnemo)

Moisej Milgram har själv en brokig bakgrund. Hans far var en fransman som tog sig över till Spanien och efter tjänstgöring i den brittiska armén under andra världskriget hamnade i Andijan i Uzbekistan där han gifte sig. Moisej kom genom sitt arbete så småningom till Bălți men brukade besöka Moskva en gång i veckan där han bland annat var en flitig besökare på biblioteken. Franska språket som han ärvt av sin far har han kunnat utnyttja när han efter Sovjets fall fått tillfälle att besöka Frankrike.

Bland de idéer som Milgram fått tillfälle att realisera finns formgivningen av klubben Şanson Drongo (Chanson Drongo). Det är en enkel lokal bortom järnvägen i förhållande till centrum där man brukar hitta de mest påvra förorterna i det forna Sovjet. Vi färdas dit längs mörklagda gator och när vi kommer fram till spåret är bommarna fällda. Banvakten kommer ut på sin balkong och tittar till en blomma innan tåget passerar och han kan släppa fram oss.

Klubbens innehavare Anatolij Belousov har själv arbetat vid järnvägen efter sin karriär som idrottsman. Den lilla baren är hans sysselsättning som pensionär. En gång tog han dit en sångare för att få publik men kom sen på att det skulle bli billigare om han sjöng själv. Så bredvid bardisken finns nu ett minimalt podium där Anatolij slår sig ner bakom ett bord när han vill sjunga. Han bläddrar fram en sångtext ur traven av papper på bordet och knappar sen fram en musikbakgrund ur playbackarkivet i datorn bakom ryggen. Sen lyfter han mikrofonen och sjunger med mäktig om än skrovlig stämma. Två par ungdomar som utgör gästerna när jag tittar in dansar till tryckaren.

Anatolijs sånger representerar på många sätt den Sovjetmänniska som Milgram vill påminna oss om. Någon text har Anatolij skrivit själv till andras musik, en av Milgram har tonsatts av någon annan, en del material är covers. Författaren till en sångtext bor numera i USA och kompositören till en annan låt i Tyskland.

Chanson är en begriplig del av namnet på en sångklubb men varifrån kommer namnet på den anspråkslösa svarta tättingen Drongo? Det är bara en liten fågel som är fri som jag, säger Anatolij.

– – – – –

Fotnot: Ett intressant inlägg om Sovjetmänniskan finns också på bloggen Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina

Man vid sångmikrofon

Anatolij vid mikrofonen bredvid sin bardisk (foto: Torgny Hinnemo)