Michail Gorbatjovs  senaste memoarbok som nu finns på svenska förtjänar att läsas av många. Det är en omfångsrik men lättläst berättelse om hur supermakten Sovjetunionen kapsejsade författad av den som själv stod vid rodret. Vad som hände vet vi sen tidigare i stora drag men Gorbatjov kompletterar ändå med några nya detaljer. Boken tecknar också en bakgrund som behövs för att förstå det som händer i Ryssland just nu.

Den ryska originaltiteln Naedine s soboj (Ensam med mig själv) får oss att förstå att det är en annan slags bok än dem han skrivit tidigare. Den är tillägnad hans hustru Raisa som gick bort 1999. I skildringen av hans karriär finns hon hela tiden med och någon gång kommer han till och med in på intima detaljer.

I Som jag minns det som memoarerna fått heta på svenska (översättning Staffan Skott, Fri Tanke förlag, 545 sidor) ger Gorbatjov samtidigt personliga omdömen om hans företrädare Nikita Chrusjtjov,  Leonid Brezjnev och Jurij Andropov som inte är ointressanta. Att Chrusjtjov bröt med Stalinkulten har räknats honom till godo men vi vet också att han själv undertecknat många brutala befallningar under Stalin. Och i sina memoarer framstår Chrusjtjov knappast som en demokrat. Men Gorbatjov menar att Chrusjtjov skulle ha gått längre i sina reformer om han inte avsatts av sina närmsta inom partiet som tyckte att han gick för långt. Att Brezjnev blev hans efterträdare berodde på att flera medlemmar av kommunistpartiets ledning som eftertraktat posten som generalsekreterare uppfattade Brezjnev som svag och därför en möjlig kompromisskandidat. Men Brezjnev spelade sina kort väl och kunde ibland framstå som sympatisk även om han förde in landet i stagnation. Andropov försökte ta itu med korruptionen och stödde Gorbatjov men var Fortsätt läsa