Finns Ukraina på riktigt?

Ukraina är en instabil stat. Det har även de som inte tidigare känt till landet lärt sig av det senaste halvårets händelser.

President Janukovitj saknade förankring i både verkligheten och bland sina medborgare. De har inte heller så mycket till övers för många andra i den affärselit som blivit politiker för att gynna sig själva. Och även om politikerna har det sämsta anseendet (enligt en opinionsundersökning från Razumkov Centre anser 44 procent av ukrainarna att politiker är genomkorrupta och ytterligare 40 procent att korruptionen bland dem är omfattande) så följer inte långt efter tjänstemän i statsförvaltningen (42 resp 40 procent), domare (40 resp 38 procent) och poliser (37 resp 42 procent).

Tidningsurklipp

Fler dödas varje månad i konflikter i Ryssland än i Ukraina.

Utan ledare och institutioner med auktoritet har ukrainarna försökt lösa sina vardagsproblem lokalt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg identifierar de sig oftare med sin region eller hemort än som en del av nationen. Den late betraktaren accepterar då lätt den av ryska nationalister omhuldade tesen att ukrainare egentligen är ett slags ryssar fastän de inte förstår det – och därför bör styras från Moskva. I Ryssland har Putins popularitet, som länge dalat, nu gått i topp eftersom hans maktspråk fått människor där att tro att det ryska samhället är starkare än det ukrainska.

Mot det kan dock ställas följande: I ryska Dagestan och Tjetjenien har under april betydligt fler människor skjutits ihjäl av ryska styrkor än det totala antalet offer för konflikten i östra Ukraina. Sedan Sovjetunionens upplösning har antalet mord i förhållande till folkmängden varit 2-4 gånger så hög i Ryssland som i Ukraina. Dessutom dödades kanske ett par hundratusen människor under de två krig som förts i Tjetjenien under de senaste tjugo åren (bedömningarna går isär – det finns uppgifter om både färre och betydligt fler offer). När jag besökte Luhansk i östra Ukraina i början av 1990-talet var de ryssar jag mötte där belåtna just med att slippa skicka sina söner till Tjetjenien. Trots att Ryssland sen dess visat muskler med både tungt utrustad kravallpolis och militär har statsmakterna där förmått skydda sina medborgare sämre än i Ukraina. I Ukraina är de tragiska konfrontationer med dödlig utgång som utspelats på Majdan och nu i öster med uppmuntran från Rysslands ledare unika – det är därför vi reagerar så starkt.

Inte bara i Ryssland finns människor som söker revansch för en förlorad ställning bland världens stater. I många forna Sovjetrepubliker vill man återge de nationella språken en position som försvagats under Moskvas överhöghet. Det är ett rimligt mål. Samtidigt söker nationalistiska ytterlighetsgrupper revansch även i Ukraina genom att inte respektera talare av sina minoritetsspråk inklusive ryska. Ukraina har en språklag för att hantera problemet och om den inte fungerar bra går den att revidera.

Argumenten för att göra om Ukraina till en federation har däremot hittills inte varit särskilt väl artikulerade. Under de senaste 15 åren har jag stannat till ett par – tre dagar i 22 ukrainska städer för att intervjua allt från landshövdingar och borgmästare till domare, poliser, affärsmän och journalister. Överallt har man vid olika tidpunkter känt sig överkörda av statsledningen av olika skäl. I Kirovohrad blev ordföranden i länets valmyndighet slagen sönder och samman därför att han inte lyckades hindra att Julia Timosjenkos kandidat blev vald till borgmästare. I Lutsk i väster och några andra residensstäder klagade man på länsstyrelserna över att deras beslut nonchalerades av företag som ägdes av någon i kretsen kring presidenten. Problemet var ofta inte att regionerna saknade formell makt utan att den inte respekterades.

Ensam man framför kiosker

Höjd pension är viktigare än regionalt självstyre anser många ukrainare
(foto: Torgny Hinnemo)

Ett vanligt klagomål var också att vinnaren tar allt efter ett val i Ukraina. Inte bara ledande poster besätts med representanter för de vinnande partierna utan även tjänstemän i stat och kommuner byts ut. Därmed förlorar administrationen kompetens och kontinuitet. För att få behålla jobbet faller inte så få för frestelsen att hjälpa till med valfusk.

Eftersom korruptionen är utbredd på alla nivåer talar inget för att de styrande skulle bli mera laglydiga om Ukraina görs om till en federation. Erfarenheten från andra forna Sovjetrepubliker är att autonomi framförallt utnyttjas av den lokala eliten på samma sätt som Ukrainas oligarker styrt landet utifrån sina privata affärsintressen.

År efter år, även under den nu pågående krisen, har opinionsundersökningarna visat att decentralisering inte står högst på önskelistan, inte ens på Krim eller i östra Ukraina. Främst begär väljarna överallt krafttag mot korruptionen. Därnäst vill man i öster och söder ha satsningar på den stagnerande industrin medan de centrala och västra delarna prioriterar försvaret. I öster är de låga pensionerna en brännande fråga. Över hela landet engagerar hälsovården väljarna något mer än lokalt självstyre. Allt det här är problem som kräver en tydlig statlig politik som Ukraina har saknat ända sedan självständigheten.

Med andra ord borde en resolut ekonomisk politik i kombination med korruptionsbekämpning vara bästa sättet att ena landet. Ukraina har förlorat mer än tjugo dyrbara år då detta arbete borde ha inletts. Frågan är om och hur landet på något mirakulöst sätt ska få fram en regim som både har kompetens och integritet och dessutom inte blockeras av regionala vapenfetischister från första början. Svaret är att det bara är möjligt om ett antal politiker som fortfarande har brett stöd, en del av civilsamhället och oberoende expertis förmår inleda ett samarbete och hålla fast vid det oavsett yttre tryck.

Porträtt

Stödet för Petro Porosjenko är nu så starkt att han kan vinna presidentvalet redan i första valomgången.
(bildkälla Wikipedia)

Förutsättningarna finns. Sedan länge pekar opinionsundersökningarna på att presidentvalet den 25 maj kommer att vinnas av finansmannen Petro Porosjenko. Enligt en färsk undersökning  från opinionsinstitutet Socis skulle han få nästan hälften av rösterna om det vore val i dag. Porosjenko har både samarbetat med och vågat gå emot landets tidigare politiska centralfigurer Jusjtjenko, Timosjenko och Janukovitj. Godis som tillverkas i hans fabriker är populär i Ryssland men har varit belagd med importförbud, dvs han förstår ryssars smak utan att gå i ledband. Civilsamhällets organisationer har generellt högre förtroende än andra institutioner i det ukrainska samhället. Förutom i de baltiska staterna är det i Ukraina, Moldova, Georgien och Armenien som fristående rörelser och organisationer lyckats påverka samhällsutvecklingen i olika grad. Den regering som tillsattes i samband med att president Janukovitj lämnade landet har redan bjudit in expertis att forma en ny ekonomisk politik.

Ytterligare inspiration bör ukrainarna ha fått av den intervju med Michail Chodorkovskij som häromdagen sändes i en ukrainsk TV-kanal. Efter att under 1990-talet ha lett ett av Rysslands mest framgångsrika företag, oljebolaget Yukos, hamnade han efter 2000 i politisk konflikt med Rysslands nye president Putin och satt fängslad 2003-2013. Nu förklarade han med sin auktoritet som finansman, energiexpert och f d politisk fånge på ett pedagogiskt sätt hur Ukraina kan vända sin ekonomiska utveckling på fem år. Därmed formulerade han ett politiskt program som hittills ingen ukrainsk ledare vågat stå för. Han sa dessutom att ett ukrainskt ekonomiskt under mer än något annat skulle kunna vända utvecklingen också i Ryssland. Det borde ha ingjutit nya krafter hos många som förlorat modet efter förlusten av Krim och av att beväpnade män uppträder i östra Ukraina, klädda märkligt likt de terrorister som orsakade hundratals människors död vid ockupationerna av Dubrovkateatern i Moskva 2002 och skolan i Beslan 2004.

Samtidigt fortsätter de självutnämnda härskarna i rånarluvor att besätta administrativa byggnader och nu senast en regional radio- och TV-station i Donetsk. Att säkerheten kring dem inte skärpts är ett av tecknen på den ukrainska statens svaghet. Det blir det svårt att engagera östra Ukraina i en ny politik så länge politiker och företrädare för civilsamhället där som skulle kunna engagera sig i en försoningspolitik utsätts för fysiskt hot. Separatisterna skulle – om än med knot – lägga ner sina vapen om det officiella Ryssland bad dem. Men rysk uppfattning om en stark stat är i dag förknippad med våld.

2 kommentarer

  1. Lars Sjögren

    28 april, 2014 kl. 00:01

    Hej!
    Är det en korrekt uppfattning, att det pågår ett lågintensivt inbördeskrig i södra Ryssland – Kaukasus? Finns det uppgifter på dödade ryska soldater i Dagestan och Tjetjenien? Jag har inte sett någon notis överhuvud, i svensk press ang. detta.
    Med vänlig hälsning
    Lars Sjögren

    • De flesta telegram om terrorattacker och jakt på terrorister i Kaukasien publiceras inte i svenska medier pga utrymmesbrist. Senast fick det större uppmärksamhet i slutet av förra dådet då två självmordsbombningar i Volgograd väckte oro inför vinter-OS i Sotji. När antalet terrordåd ökade kraftigt i Dagestan 2010 fick det också uppmärksamhet i svenska medier. Men ett varierande antal militärer, poliser, terrorister och civila har dödats varje år sedan Tjetjenienkrigen.

Kommentarer inaktiverade.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng