Bakom det armeniska presidentvalets kulisser

Ett val där utgången är given är inte spännande. Därför är det lätt att avfärda presidentvalet i Armenien den 18 februari med en axelryckning. Att den sittande presidenten Serzh Sarkisian förklarades som segrare med 59 procent av de avgivna rösterna kom inte som någon överraskning.

I ett halvöppet samhälle som Armenien ger ett val trots det en möjlighet att läsa av en del trender i samhällsutvecklingen. En minskande förekomst av politiskt våld är en av dem.

Man vid mikrofon

Serzh Sarkisian (källa: Wikipedia)

När Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov 1990 inledde en operation för att beslagta illegala vapen hade han i första hand Armenien i tankarna. Det var inte bara militanta nationalister som bröt sig in i militärförråden för att beväpna sig i kriget med grannrepubliken Azerbajdzjan om regionen Höga Karabach. De fick sällskap av Armeniens bankrånare som blev de bäst beväpnade i Sovjetunionen och av figurer som försökte påverka inrikespolitiken med hjälp av anställda gorillor som även genomförde mord. Till och med landets då nyvalde president Levon Ter-Petrosyan råkade ut för att hans bil prejades av fyra beväpnade män som misshandlade hans hustru, son och livvakt.

Sedan dess har våldet till och från funnits med i armenisk politik. I oktober 1999 drabbades landet av en nationell katastrof när premiärministern, talmannen, två vice talmän och ytterligare en minister och tre deputerade mördades inne i parlamentet. De våldsamma ingripandena mot tusentals människor som protesterade mot fusk i det föregående presidentvalet 2008 ledde till också till tio dödsoffer.

Vid årets presidentval blev en av kandidaterna, Paruir Airikyan, skottskadad i axeln vid vad som förmodligen var ett mordförsök. Eftersom Airikyan inte kan räknas som en tung kandidat är det inte troligt att någon i kretsen kring presidenten låg bakom attentatet. Tack vare att han överlevde får valet trots allt räknas till de mindre våldsamma i Armeniens historia.

Till ljusglimtarna hör också att Armeniens medier gett en mer balanserad bild av valrörelsen än vad journalisterna i grannstaterna Georgien och Azerbajdzjan haft möjlighet till under sina val de senaste åren. Visserligen skulle de armeniska väljarna varit betjänta av att medierna fördjupat sig ännu mera i valfrågorna men oberoende mätningar visar att valets tvåa, den förre utrikesministern Raffi Hovanessian som tillerkändes 37 procent av rösterna, också fick en hel del publicitet.

Röstskillnaden mellan Sarkisian och Hovanessian blev så stor att ordningsföljden mellan dem knappast hade ändrats även om företrädare för Sarkisians republikanska parti inte hade lagt sig i arbetet ute i vallokalerna. Enligt internationella observatörer hade oegentligheter av den här typen dock halverats jämfört med förra årets parlamentsval och ännu mer i förhållande till föregående presidentval.

När man bedömer det senaste valet måste man emellertid också fråga sig varför vissa kandidater inte ställde upp. OSSE-ODIHRs observatörer (där också flera svenskar ingår) kritiserar i sitt utlåtande att man måste ha bott i och varit medborgare i Armenien i minst tio år för att få kandidera. Regeln är avsedd att hindra de många ur den armeniska diasporan som flyttat till Armenien från att ta del i politiken.

Man som vinkar

Levon Ter-Petrosyan (källa Wikipedia)

Två tunga politiker som saknades i startfältet var partiledarna Gagik Tsarukyan och Levon Ter-Petrosyan (som var president under de första åren efter upplösningen av Sovjetunionen). När Tsarukyan, som förmodligen är landets rikaste man, grundade sitt parti Blomstrande Armenien 2005 förklarade han att det liksom Republikanska partiet ställde sig bakom presidenten. Det blev snabbt näst största parti i parlamentet men när det efter förra årets parlamentsval lämnade regeringssamarbetet spekulerades det om att Tsarukyan tänkte låta någon från sitt parti utmana Sarkisian om presidentposten. I stället avstod Blomstrande Armenien från att över huvud taget nominera en kandidat. Anledningen anses allmänt vara att Sarkisian och Tsarukyan slutit en kompromiss i tysthet. Om Tsarukyan själv eller någon i hans parti hade ställt upp och förlorat i presidentvalet hade han riskerat att vinnaren Sarkisian hade hämnats på traditionellt sätt genom att med politiska medel underminera hans affärer.

Samtidigt visar opinionsmätningar att både Blomstrande Armenien och Levon Ter-Petrosyans block av samarbetande partier, Armeniska nationalkongressen, förlorat en del av sitt väljarstöd genom att inte ställa upp kandidater i valet. Vid förra valet hamnade Armeniska nationalkongressen på tredje plats med blott sju av de 131 mandaten i parlamentet. Och vid föregående presidentval tillerkändes Ter-Petrosyan själv 22 procent av rösterna.

Den gången ställde Ter-Petrosyan upp med stor tvekan efter att länge ha bearbetats av en grupp liberala politiker och människorättsaktivister. Ett av skälen till hans tvekan var säkert att en politiker som förlorar mer än ett val snabbt får en stämpel som förlorare. Och även om det är troligt att han i verkligheten fick betydligt fler röster i presidentvalet 2008 är det få som såg honom som den verklige segraren. Så för att inte ta risken att än en gång framstå som förlorare avstod han från att kandidera i årets presidentval. I stället meddelades i början av månaden att Armeniska nationalkongressen fyra dagar efter presidentvalet samlas den 22 februari för att ombildas till ett enda parti med Ter-Petrosyan som en av frontfigurerna.

De krafter som för fem år sen lyckades övertala Ter-Petrosyan att återvända till politiken gjorde det bland annat därför att han ansågs ha större förutsättningar än någon annan att nå en förhandlingslösning med Azerbajdzjan. Konflikten om Höga Karabach har förgiftat relationerna med grannlandet från första början eftersom konflikten uppstod redan under Sovjetperioden innan staterna blev suveräna. De senaste årens kraftiga militära upprustning i Azerbajdzjan har dock gjort fredskompromisser till en ickefråga i armenisk politik.

Utrikespolitiskt söker Armenien närma sig EU i fråga om handel och avvisar förslag om att gå med i den Rysslandsledda tullunionen, bland annat därför att Armenien inte gränsar direkt till Ryssland. Däremot har man ansett sig nödsakade att delta i det Rysslandsledda försvarssamarbetet på grund av det spända förhållandet till Azerbajdzjan som i sin tur har en beskyddare i Natolandet Turkiet. Ingen stat har intresse av att 1990-talets krig mellan Armenien och Azerbajdzjan bryter ut på nytt. Däremot finns de som menar att exempelvis Ryssland inte bryr sig om någon snabb lösning av konflikten eftersom man därmed behåller ett säkerhetspolitiskt inflytande i området. Inom det utrikespolitiska etablissemanget i Armenien finns många som om konflikten löstes och förhållandet till Turkiet förbättrades gärna skulle se Armenien som en alliansfri stat (det vill säga utan de Nato-aspirationer som finns i grannlandet Georgien).

Med andra ord har omvärldens förmåga – eller oförmåga – att bidra till en lösning av Karabachkonflikten en viss betydelse också för den fortsatta inrikespolitiska utvecklingen i Armenien.

1 kommentar

  1. Intressant Torgny! Jag har ganska oplanerat twittrat mig in i händelseförloppet efter valet och enligt Twitter har Raffi lyckats mobilisera en ganska stor mängd supportrar i Jerevan för att protestera mot valresultatet. Lite oklart dock vad man vill med protesten. Bild här: http://twitpic.com/c5duvo

Kommentarer inaktiverade.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng