Är protestaktionen Electric Yerevan i Armenien en fortsättning på Euromajdan som drev Ukrainas president i landsflykt för mer än ett år sen?

Rosenrevolutionen i Georgien 2003, orangea revolutionen i Ukraina 2004, tulpanrevolutionen i Kirgizistan 2005 och andra så kallade färgrevolutioner uppfattades av många i omvärlden som en kedjereaktion. Auktoritära regimer i forna Sovjet påstod att de var iscensatta av väst.

Demonstranter med trumma i centrala Jerevan

Redan ett par veckor efter kulmen på Euromajdan trummade armeniska ungdomar ihop en demonstration som nu återuppstått som “Electric Yerevan” (foto: Torgny Hinnemo)

Den som regelbundet besöker de här länderna behöver dock inte leta efter externa förklaringar. De styrandes sätt att sköta sin privata företagsamhet står i bjärt kontrast till deras vilja och förmåga att hantera den offentliga ekonomin. I samhällen där medborgarna har tillgång till medier som någorlunda hederligt redovisar tillståndet i världen tröttnar de för eller senare på att sakna utsikter till arbete och bättre löner och pensioner.

Säkert har många demonstranter varit medvetna om de tidigare aktionerna i andra länder. Men redan en viss färgblindhet i historieskrivningen kring Ukraina visar att det här inte räcker som förklaring till att proteströrelser växer fram samtidigt i flera stater. Demonstrationerna mot valfusket i Ukraina 2004 blev kulmen på en reaktion mot den ogenerat öppna manipulationen av parlamentsvalet 2002. De organisationer som mobiliserade samhället använde svart och gult som signalfärger. Den orangea tillhörde Viktor Jusjtjenko som skördade frukterna av proteströrelsen mot manipulatörerna och därmed vann presidentvalet.

Redan några veckor efter att Euromajdan kulminerat i februari förra året gick samma ungdomar som nu ut på huvudstaden Jerevans gator och demonstrerade mot regeringens hantering av ekonomin. I flera dagar gick små grupper med trumslagare runt i centrum och uppmanade människor att delta i marschen. Den gången handlade det om en pensionsreform. Ungdomarna ville inte ha den för de var övertygade om att regeringen skulle försnilla deras pensionsinbetalningar. Det nu pågående Electric Yerevan är en protest mot att den stora Rysslandsägda eldistributören i Armenien höjer tarifferna med 17 procent.

Diagram Caucasus-Barometer-Armenien-Misstro-mot-regeringen

Redan ett par veckor efter kulmen på Euromajdan trummade armeniska ungdomar ihop en demonstration som nu återuppstått som “Electric Yerevan” (foto: Torgny Hinnemo)

Den största likheten mellan Euromajdan och Electric Yerevan är att båda aktionerna är resultatet av ett långvarigt missnöje med regeringarnas ekonomiska politik. Precis som i Ukraina har opinionsundersökningarna i många år visat att sysselsättning, låga pensioner och korruptionsbekämpning är viktigare för väljarna än språkfrågor (i Ukraina) och territoriella konflikter med grannstaterna (i Armenien). Även i Armenien har misstron mot regeringen vuxit stadigt under flera år och i dag säger sig två tredjedelar av befolkningen sakna förtroende för den.

En annan likhet mellan de armeniska och ukrainska samhällena är den i grunden positiva synen på Ryssland och ryska språket. Visserligen avskaffades ryskan som skolspråk i Armenien under den nationalistiska yran i början av 1990-talet men i dag anser nästan halva befolkningen att ryskan bör vara obligatorisk. Det är obetydligt färre än de som föredrar engelska.

Armenisk politik domineras liksom ukrainsk av oligarker som genom sina personkontakter gärna gör affärer med Ryssland. Större delen av Armeniens gränser löper dock längs Azerbajdzjan och Turkiet och är stängda för all passage. I stället måste all utrikeshandel gå via Iran eller Georgien från vars hamnar godset har nära till alla länder runt Svarta havet och längs Donau. Därför har de styrande i Armenien till skillnad från Janukovitj betraktat det som en ovänlig handling när Ryssland för två år sen pressade landet att avstå från det planerade associationsavtalet med EU och därmed undergrävde Armeniens ekonomi.

Jerevan har tidigare upplevt flera omfattande demonstrationer, bland annat 2008 då tio personer dödades under en protest mot valfusk. Den följdes av en ny aktion 2011 då regeringen backade och upphävde demonstrationsförbudet och släppte dem som fängslats efter 2008 års protester. Presidentvalet 2013 följdes av en tio månader lång manifestation mot valfusk, korruption och den ekonomiska politiken.

Gatubild från Jerevan

De ekonomiska kontrasterna syns även mitt i centrala Jerevan. (foto: Torgny Hinnemo)

Den nu pågående manifestationen möttes i förra veckan av vattenkanoner och 237 av de tusentals demonstranterna greps för störande av den allmänna ordningen. Demonstranterna har rört sig längs Baghramyanavenyn där parlamentet, presidentens kontor och konstitutionsdomstolen ligger. För att lätta på spänningen retirerade de i helgen dock till torget och planteringarna kring operan. Samtidigt har sympatidemonstrationer genomförts på flera platser i landet.

President Serzj Sargsian har i sin tur försiktigtvis skjutit upp prishöjningen i väntan på en utredning som ska granska skäligheten i det ryska elmonopolets krav. Även i Moskva tycks man vara nervösa över utvecklingen och försöker blidka både Sargsian och den allmänna opinionen. För tre månader sen stärkte president Sargsian sitt grepp genom att tvinga Armeniens rikaste man, Gagik Tsarukian, att lämna ordförandeposten i det parti han själv skapat. Det ligger knappast i Rysslands intresse att nu underminera presidentens position.

Regeringen har fått en rysk kredit för att köpa krigsmateriel vilken kan balansera Moskvas leveranser till Azerbajdzjan som Armenien fortfarande befinner sig i krig med. För att förbättra sitt anseende i det armeniska samhället har Ryssland nu också accepterat att en soldat från den ryska militärbasen vid landets näst största stad Gyumri ställs inför rätta i Armenien. I januari sköt soldaten ihjäl en hel familj om sju personer i närheten av basen. Länge insisterade de ryska myndigheterna på att de skulle reda ut incidenten själva. Det väckte dock en folkstorm i Armenien. Oavsett den i huvudsak positiva inställningen till ryssar och rysk kultur känner de flesta armenier någon landsman som behandlats nedlåtande i Ryssland på grund av sitt “kaukasiska utseende”. Till det kommer att för två veckor sen begick ytterligare en rysk soldat ett mord i Gyumri, den här gången mot en av sina kollegor.

Även om Ryssland i dag oftast uppträder arrogant i sina utrikesrelationer förefaller man inse att man har gått för långt i behandlingen av sin armeniske allierade. Trots allt är förtroendet för EU i dag lägre i Armenien än i Ukraina och det vill Vladimir Putin inte ändra på.

Exteriör brandytillverkaren Ararat i Jerevan

Ryssland äger mycket av Armeniens infrastruktur men EU är en större handelspartner. Fabriken som tillverkar den armeniska brandyn Ararat ägs nu av samma franska företag som tagit över varumärket Absolut. (foto: Torgny Hinnemo)

I måndags uttalade initiativtagarna till Electric Yerevan att det var dags att avbryta demonstrationen i den mer än 30-gradiga värmen. De sa sig dock vilja fortsätta kampanjen på annat sätt. En ny kärngrupp har emellertid uppstått och flera hundra demonstranter har stannat kvar på gatan.

En viktig skillnad mellan Ukraina och Armenien är att Ukraina fram till Euromajdan varit förskonat från krigsartade konfrontationer. Armenien plågades i början av 1990-talet av väpnade maffior samtidigt som kriget pågick med grannstaten Azerbajdzjan. 1999 mördades premiärministern, talmannen, två vice talmän och ytterligare en minister och tre deputerade inne i parlamentet.

I Armenien är därför fler människor beredda att huka sig inför orättvisor för att undvika blodsspillan. Det finns också en viss acceptans för censur så länge kriget med Azerbajdzjan inte är avslutat. Armeniens demonstranter tror knappast att de kan vinna en seger på gatan. Men de ger inte upp. Och det räcker för att den styrande eliten ska känna sig hotad.