Det finns säkert flera tankar bakom att Georgiens förre president Micheil Saakasjvili utsågs till guvernör i Ukraina i lördags. Ett av dem är att Saakasjvili är ett känt namn i väst. Därmed hoppas Ukrainas president Porosjenko stärka stödet från USA och EU men också att behålla Ukraina på mediekartan.

Sedan Sovjet upplöstes för drygt 23 år sen har Ukraina ständigt hamnat i skuggan av Ryssland i västmediernas rapportering. Ett undantag blev perioden från slutet av november 2013, då stora skaror av demonstranter samlades på det torg i Kiev som populärt kallas Majdan, fram till slutet av februari 2014 då president Janukovitj flydde från landet. Under dessa tre månader fick vi berättat för oss om den gigantiska korruptionen och decenniers misskötsel av landets styre.

Porträtt av Micheil Saakasjvili

Micheil Saakasjvili har blivit den ukrainske presidentens trouble shooter. (bildkälla Tabula.ge)

Rysslands annektering av Krim och krig i östra Ukraina flyttade dock snabbt fokus till Ryssland igen. Sedan dess har Ukrainarapporteringen mycket varit en reaktion på Rysslands militära beteende och officiella utspel.

Det är sant att den militära utvecklingen är av vital betydelse för Ukraina. Men landets grundläggande problem är fortfarande de som utlöste Euromajdan, det vill säga korruptionen och oligarkernas kontroll över politiken. Att vi inte fått höra mycket om den inre utvecklingen beror på att alltför lite har hänt. I december förra året svarade t ex nästan 80 procent av de tillfrågade i en undersökning att korruptionen låg på samma nivå som före Euromajdan eller att den till och med ökat.

Samtidigt finns det anledning att med tanke på utgångsläget se ödmjukt på försöken att komma tillrätta med problemen. Oligarkerna har med sina ekonomiska resurser kontrollerat parlamentet, rättssystemet och medierna på ett sätt som gjort det svårt för alternativa organisationer att växa sig starka. För att kunna styra Ukraina krävs att dess ledare både lyckas med den svåra konsten att få konkurrerande krafter att kompromissa och att desarmera de delar av oligarkin som fortsätter som förut.

Citat av MargvelashviliEtt exempel var när den ultranationalistiska Högra sektorns ledare, parlamentsledamoten Dmytro Jarosj, nyligen utsågs till rådgivare i försvarsdepartementet. Högra sektorns förband hör till de bästa i Ukraina och har bidragit till landets försvar. Samtidigt är det oacceptabelt med en politisk privatarmé. Så för att tvinga in detta förband i armédisciplinen smorde Porosjenko dess ledare genom att sparka honom snett uppåt så att han förhoppningsvis inte ska kunna ställa till mera ofog.

Ett annat exempel är den färska lagen som förbjuder symboler för både kommunism och nazism. Samma lag gör det möjligt att straffa personer som förnekar den “kriminella karaktären” hos det kommunistiska styret över Ukraina 1917-1991. Lagen har fått kritik från omvärlden men också ukrainska intellektuella som menar att historia ska skrivas av forskare och inte av lagstiftare. Presidenten valde att skriva under lagen som den antagits av parlamentet men sa samtidigt att han är öppen för att revidera den i framtiden. I grannlandet Moldova antogs en liknande lag för några år sen men den upphävdes så småningom av landets konstitutionsdomstol. Sannolikt fann president Porosjenko det oklokt att ta strid med sitt parlament i den här frågan när han söker dess stöd i andra.

Saakasjvili behöver Porosjenko däremot där han inte vill kompromissa. Oligarken Ihor Kolomoyskyi har genom sin affärsverksamhet framförallt kontrollerat Odesa (där Saakasjvili nu placeras) och Dnipropetrovsk där Kolomoyskyi var guvernör till i mars. Då fick han sparken av Porosjenko eftersom han på ett iögonfallande sätt utnyttjat ämbetet för sina egna affärer.

Den förre georgiske presidenten läste till sin universitetsexamen i Kiev där han lärde känna Porosjenko och en del andra politiker. Han har alltså goda kunskaper om landet och problemen och egna kontakter som kommer att vara honom till nytta. Samtidigt visade han under sin tid som president i Georgien att han har hårda nypor på gott och ont. Han lyckades driva igenom reformer i en tuff politisk miljö. Samtidigt har Transparency International i en rapport hårt kritiserat omfördelningen av ägarskapet i viktiga företag i Georgien under hans tid vid makten. Inför kriget mellan Georgien och Ryssland 2008 förekom också desinformation i statligt kontrollerade georgiska medier.

Saakasjvili är inte den ende georgiske politiker som fått ett tungt uppdrag i Ukraina. Bland dem finns också den nuvarande hälsoministern, en vice inrikesminister och en biträdande statsåklagare. Alla har beviljats ukrainskt medborgarskap i skyndsam ordning. Därutöver har Porosjenko lyckats locka hem ukrainare ur förskingringen, exempelvis finansminister Natalie Jaresko.

Att politiker hämtas utanför landets gränser beror på att det varit svårt för seriösa ukrainare att utan stöd från oligarkernas medier bygga upp en auktoritet bland allmänheten. En viktig del av en ny politik måste vara att låta kompetenta medborgare skaffa sig erfarenhet och avancera.

Ukraina har förlorat två viktiga decennier som kunnat användas till reformer. President Janukovitj och hans gelikar blåste upp motsättningarna mellan öster och väster i valtider för att slippa stå till svars för sin ekonomiska politik. I dag pågår faktiskt ett antal processer som initierats från hög nivå för att reducera korruptionen och begränsa oligarkernas politiska monopol.

Det vore naivt att tro att detta kommer att gå fort. Det är dock en framgång om processen lyckas hålla styrfart. Här har också omvärldens behandling av landet betydelse.