Det senaste årets ryska uppträdande på Krim och i östra Ukraina kallas ibland hybridkrigföring. I analogi med det skulle Putins direktsända svar på det ryska folkets frågor i TV i torsdags kunna beskrivas som hybridsanningar.

Den årliga tillställningen, som numera håller på i fyra timmar, påminner om sultanens konseljer som de beskrivs i sagornas Tusen och en natt. Folk av alla slag strömmar till för att framföra sina ärenden. För att få tala vid sultanen måste man först lämna in en böneskrift som granskades av hans underställda. Storvisiren tyckte inte att man behövde släppa fram “krångliga gamla fruntimmer” som klagade över småsaker. Å andra sidan kunde sultanen mycket väl hjälpa en enkel människa som råkat i olycka med ett råd eller en allmosa. I år hade mer än tre miljoner ryssar bett om att få några av sin presidents dyrbara minuter via videolänk.

På den här videon från mitten av juli förra året ser man hur ryskt artilleri i Gukovo skjuter mot ukrainska ställningar nära Luhansk. (Källa:https://www.youtube.com/watch?v=L-mo_wGD0JU)

De som kom till tals ute i landet och i några få fall bjudits in direkt till studion uttryckte sig någon gång devot men berättade ännu oftare osminkat om vardagens prövningar. En pensionatsvärdinna från staden Gukovo alldeles intill ukrainska gränsen (se videon här intill) undrade oroligt om det finns risk för militära angrepp från Ukraina.

I blandningen av djup uppriktighet och förvrängning av verkligheten gick det inte alltid att avgöra gränsen mellan när Putin gav uttryck för vad han faktiskt tänker och när svaret var en fasad mot en besvärlig fråga. Just här finns den stora risken med att använda den politiska scenen för ohämmad manipulation. En påhittad beskyllning som uttalas tillräckligt ofta uppfattas till slut som en sanning, även av den som först kom med påhittet.

Putin kommenterade exempelvis att flera utländska politiska ledare inte kommer till paraden i Moskva 9 maj då 70-årsminnet av segern i andra världskriget firas. “En del vill inte och andra har förbjudits av ‘ Washingtons Obkom’… fast de skulle vilja komma”, sa han. (Obkom står för regionala partikommittén, en anspelning på kommunistpartiets kontroll över samhället i Sovjetunionen.) Bland dem som inte kommer finns förutom Barack Obama Angela Merkel, Stefan Löfven och Belarus president Aljaksandr Lukasjenka. Om Putin hade någon av dem eller någon annan specifik person i åtanke vet vi inte.

TV-studio

Putin (vid bordet i mitten med ryggen mot kameran) under utfrågningen 16 april.

Jag minns ett tillfälle då Sovjetunionen gjorde en dålig affär genom att tro på sin egen propaganda om att människor i väst inte fattar egna beslut. Det var när jag lagt upp produktionen av turistresor till OS i Moskva 1980 för en av de två svenska agenturerna. De sovjetiska reseorganisationerna använde sitt monopol till att ställa upp hårda villkor. För att få sälja resor måste de utländska agenturerna betala en stor del av kostnaden för arenabiljetter och hotell i förskott. Efter att Sovjet invaderat Afghanistan vid jultid 1979 valde flera framstående idrottsnationer som USA, Japan, Västtyskland och Kina att bojkotta spelen. Utan tävlande från de här länderna uteblev också en stor del av idrottspubliken. De utländska resebyråer som redan köpt på sig OS-paket gjorde förluster.

Fast det förstod inte de sovjetiska arrangörerna. Den svenska resebyrå som anlitat mig fick hotfulla telex om att den inte skulle tillåtas sälja allmänna turistresor till Sovjet i framtiden om den inte slutade förbjuda svenskar att resa till OS i Moskva.

Då bjöd jag representanter för vår ryska motpart till Stockholm. Jag visade våra dagstidningars reseannonser och prislistor över vad de kostade. Jag erbjöd mig att köpa ytterligare annonsplats. När de ryska arrangörerna insåg hur mycket det skulle kosta accepterade de i gengäld att befria oss från alla tidigare inbetalda förskottsavgifter. För ryssarna var det viktiga att vi nu gjorde en marknadsföring som de själva kunde kontrollera. På det sättet sålde vi resor till ytterligare sex personer. För min uppdragsgivares del vändes en förväntad förlust i en obetydlig vinst medan den stora förlusten gjordes av den sovjetiska resebyrån. I affärer krävs nyktra bedömningar men de sovjetiska affärsmännen hade dragits vid näsan av sin egen propaganda.

Farligare blir det om propaganda om militära hot börjar uppfattas som etablerade sanningar. När Nikolaj Patrusjev, ordförande i Rysslands viktiga säkerhetsråd, framträdde i Karelen i mars, sa han att revanschistiska politiska organisationer i Finland utnyttjar lokala organisationer i Karelen. Förmodligen sa han så för att skrämma ryska medborgare från att fundera över varför det finländska samhället fungerar effektivare än det ryska. Många karelare har ju haft tillfälle att se det med egna ögon under de senaste 25 åren. Men samtidigt finns skrämmande likheter mellan Patrusjevs uttalanden och hot som uttalades både mot Finland och de baltiska staterna inför annekteringen under andra världskriget.

På en punkt var Putin tvärsäker under utfrågningen: Ryssland har inte skickat soldater till Ukraina.

I grunden är det samma propaganda som ligger bakom att mellan 7.000 och 8.000 människor förlorat livet i östra Ukraina under det senaste året. De styrande oligarkernas mångåriga misskötsel av Ukrainas ekonomi fick allt fler ukrainare att vilja ta efter exempel från EU-länder. Putin och hans omgivning var dock ovilliga eller oförmögna att förstå att ukrainare har en egen vilja och beskyllde EU för att försöka stjäla Ukraina från Ryssland.

Ändå visade torsdagens TV-tillställning att Rysslands högsta ledning förstår att den katastrofala utvecklingen i landets egen ekonomi är sprängstoff och måste hanteras. Människor tilläts ge konkreta exempel på armodet och den förre finansministern Aleksej Kudrin fick till och med tillfälle att offentligt kritisera den ekonomiska politiken. Då framstod Putin för en gångs skull som osäker i ett offentligt sammanhang. Men samtidigt gav det honom också än en gång tillfälle att markera att han som landsfader inte kan ta ansvar för alla brister i regeringens politik.

Putin markerade dock tydligt att det finns en gräns för vad som får ifrågasättas. Oppositionspolitikern Irina Chakamada satt i studion och undrade om den nyligen mördade Boris Nemtsov hade rätt i att det fanns ryska soldater i Ukraina. På det svarade Putin ett absolut nej. Producenten tillät att kameran dröjde kvar vid Chakamadas ansikte efter svaret. Hon ryckte till och blev stel som om hon åtminstone hade väntat ett mera inlindat svar.

Svaret föreföll också närmast desperat med tanke på att Putin för eller senare kommer att ställas till svars för det, om inte annat av historien. Det finns i dag mängder av observationer av rysk militär och avancerade ryska vapen i östra Ukraina som gjorts av bland annat journalister från olika länder inklusive Ryssland. Ibland har ryska soldater själva bekräftat varifrån de kommer. Till det kommer ryska anhöriga som sörjer sina stupade och berättat om det i sociala medier och för lokalpressen.

Det har spekulerats mycket kring varför Putin höll sig borta från offentligheten under tio dagar i mars. Själv kom jag att tänka på att hans företrädare Boris Jeltsin gjorde samma sak ett par gånger men då bara under 2-3 dagar. Det var när han var som allra mest pressad och bland annat riskerade att ställas inför riksrätt av sitt parlament. Jeltsin tog time out för att tillsammans med sin stab få lugn att utvärdera situationen och planera en strategi för den närmsta tiden.

Putin hade anledning att göra samma sak efter mycket turbulens kring det färska eldupphöravtalet i Ukraina, mordet på Boris Nemtsov och den katastrofala ekonomiska utvecklingen. TV-utfrågningen gav oss en lägessammanfattning i form av hybridsanningar.