För ett par år sen satt jag hos Akbar Turajonzoda på hans kontor i en bomullsfabrik i Vahdat tre mil öster om Tadzjikistans huvudstad.

Under de sista Sovjetåren var Turajonzoda landets officielle andlige ledare. Efter inbördeskriget, i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, var han förste vice premiärminister i försoningsregeringen. “Ingen kan nationalekonomi bättre än han, det är bara synd att han ska vara så förskräckligt religiös”, sa mig en gång en av hans politiska motståndare. Bland troende är han en aktad man.

Kostymklädd man bakom skrivbord

Ahmad Kadyrov (bildkälla Wikipedia)

Under halvannan timme talade Turajonzoda mest om sitt lands öden.  När det började bli dags att runda av frågade jag emellertid också om den tid då han undervisade vid den teologiska fakulteten i Tasjkent på 1980-talet. Då fanns även Ahmad Kadyrov där. Kadyrov stred  senare, i mitten av 1990-talet,  mot Ryssland  och blev också högste mufti i Tjetjenien. Senare bytte han sida och samarbetade med Moskva.

“Vi var samtidigt i Tasjkent bara under sju månader. Vi kom bra överens”, mindes Turajonzoda.  Men sen blev han tyst och kom inte på något mer. Just som jag skulle byta samtalsämne avbröt han mig. Fortsätt läsa