För ett år sen skrev jag här om några myter om Ryssland. Gemensamt för dem var att de varit i svang så länge att de börjat uppfattas som allmänna sanningar. Med de schabloner om Ukraina som förekommer i dagens debatt är det annorlunda. De är yngre än den 27-åriga ukrainska staten och de har sina rötter i Ryssland.

Detta är det första av två inlägg om schabloner i bilden av Ukraina.

Låt oss börja med att titta på hur stort (eller snarare litet) genomslaget för nyheter om Ukraina varit i Sverige under de senaste 15 åren. Kurvorna i diagrammet nedan visar hur ofta de fem landsnamnen Ryssland, Ukraina, Tyskland, Syrien och Egypten förekommit i Googles nyhetsvisningar under de senaste femton åren.

Egypten är ett land i Europas närhet som ofta förekom i vår nyhetsrapportering under 1900-talet. Bidragande orsaker var den känsliga relationen till Israel, rollen som oljeproducent och kontrollen över Suezkanalen. Förspelet till Berlinmurens fall 1989 och följderna för Östeuropa kom att dominera våra medier under ett par årtionden. Med den så kallade arabiska våren hamnade Egypten under 2000-talet åter i rampljuset. Ukraina trängde genom nyhetsbruset bara vid några få tillfällen, som när Ruslana Lyzjytjko vann Eurovision Song Contest 2004 eller under den orangea revolutionen samma år.

Relationen mellan sökningar på fem landsnamn bland Google Nyheter i Sverige 2004 – jan 2019. Det ökande antalet kriser i vårt närområde har som framgår av diagrammet resulterat i att ett enskilt land sällan dominerat nyhetsflödet under de senaste åren. (Diagram: Torgny Hinnemo/Datakälla: Google)

Tyskland och Ryssland förekommer kontinuerligt i vår nyhetsrapportering vilket gör det lättare för oss att förstå bakgrunden till viktiga politiska händelser där. Det pågående kriget i Syrien, som krävt nästan en kvarts miljon dödsoffer och gjort miljoner till flyktingar, har tävlat om uppmärksamhet med striderna i Ukraina. Där räknas flyktingarna också i miljoner men antalet dödsoffer uppgår ”bara” till en tjugondedel av dem i Syrien.

2014 flydde president Janukovitj i panik de omfattande och utdragna protesterna i centrala Kiev. Ryssland annekterade då blixtsnabbt halvön Krim och inledde med hjälp av paramilitära grupper under rysk ledning kriget i östra Ukraina. Dramatiken fick under några månader nyhetsrapportering från Ukraina att dominera på ett sätt som aldrig tidigare. Ryssland förnekade länge sin militära inblandning men höga ryska representanter som utrikesminister Lavrov bidrog ofta och gärna med undvikande förklaringar som gavs stor spridning även hos oss.

Två påståenden som fått fäste i debatten är att nazistiska organisationer skulle ha varit en drivande kraft bland dem som fick Janukovitj att fly samt att kriget i östra Ukraina skulle ha utlösts av diskriminering av de rysktalande där. Resten av det här inlägget ska behandla språkfrågan medan följande inlägg kommer att ta upp nazisternas roll.


Grafiken ovan bygger på Razumkov centers enkätundersökning “Identity of Ukrainian citizens: Value orientations” som genomfördes i mars 2017. Ovanför kartan redovisas hur Ukraina som helhet skiljer sig från omvärlden. Inne i kartan framgår nyanser mellan regionerna. (Dataurval/grafik Torgny Hinnemo)

Vill man på ett seriöst sätt hitta en förklaring till de politiska motsättningarna i Ukraina måste man vända ut och in på en rad motsatser i samhället. De mest resursstarka aktörerna som bekämpar varandra är oligarkerna.

Den politiska splittringen mellan ett östligt och ett västligt block växte fram omkring år 2000. Då tog partier, som kontrollerades av regionala nätverk av oligarker, över den politiska scenen. De oligarker som själva eller genom ombud tagit plats i parlamentet har i betydande utsträckning använt sin politiska makt till att ge sina egna företag skattemässiga fördelar. För väljarna presenterade oligarkernas partier allmänt hållna liberalkonservativa program.

Inför parlamentsvalet 2002 övervägde oligarkpartiet Vårt Ukraina med bas i landets västra delar att göra gemensam sak med den dåvarande presidenten Kutjmas stödpartier. Kutjmas aggressiva metoder, som innefattade hot, misshandel och mord på journalister, statstjänstemän och politiska befattningshavare, fick dock Vårt Ukraina att ställa upp en egen kandidat i det beryktade presidentvalet 2004. Viktor Jusjtjenko besegrade då Kutjmas kronprins Viktor Janukovitj efter den så kallade orangea revolutionen som vände sig mot det utbredda valfusket.

När jag ett år senare besökte det starkaste fästet för rysk nationalism i Ukraina, nämligen flottstaden Sevastopol, sa mig ledaren för det Rysslandsorienterade partiet så här:

– Janukovitj behöver inte bry sig om folket för att få sitta kvar – han tillhör ju en klan av oligarker. Det som står i regionpartiets program och det som den förre presidenten Kutjma lovade om det ryska språket vet vi nu är ren populism.

Kartorna ovan är hämtade ur en studie av forskaren Yuri M. Zhukov vid University of Michigan som publicerats i Journal of Comparative Economics, Kartan överst till höger visar byar i Donbass som kontrolleras av Ukraina (blått) respektive separatister i samverkan med Ryssland (rött). Hans slutsats är att det av separatister kontrollerade området visar större samstämmighet med förekomsten av verkstadsindustri (nederst till höger) än med de röda prickarna på kartan nederst till vänster som visar tätorter där de flesta talar ryska.

TV-kanalerna som är de viktigaste förmedlarna av nyheter och politisk debatt i Ukraina ägs nästan helt och hållet av oligarker. Även inför årets presidentval slår de oligarkägda medierna an tonen. Enligt opinionsundersökningarna står avgörandet mellan de två veteranerna Julia Tymosjenko och Petro Porosjenko, båda oligarker, samt komikern Volodimir Zelenskij, som finansieras av deras bittre konkurrent Ihor Kolomojskyj.

Ukraina är näst Ryssland den till ytan största staten i Europa. Men det finns inte två platser i Ukraina som ligger lika långt från varandra som Treriksröset och Smygehuk. Om man åker från den ena ändan av landet till den andra kommer man både i Sverige och Ukraina att uppleva varierade levnadsförhållanden. Exempelvis identifierar det i dag allmänt använda Köppens system fyra olika klimattyper i både Sverige och Ukraina (två av dem är för övrigt gemensamma). Varje klimattyp utmärks inte minst av vad som växer där, både vilda och odlade arter. Klimatet har överallt skapat levnadsbetingelser som format människorna oavsett språk och vilket väderstreck deras förfäder har invandrat från. Dessa levnadsbetingelser bidrar till att forma de lokala självbilderna.

Landgränser har sällan utgjort absoluta skiljelinjer mellan olika språk.  På båda sidor om Torne älv talas svenska, finska och samiska och lokala dialekter färgas av grannspråken. På samma sätt talas ukrainska väster om Ukraina i Moldova och öster om Ukraina i Ryssland. Rumänska talas i västra Ukraina och ryska i östra. I Ukraina finns dialekter, i väster påverkade av rumänskt inflytande, i nordväst av belarusiskt och i öster av ryskt. I både Sverige och i Ukraina har 80 procent av befolkningen landets huvudspråk som modersmål medan två procent talar något av de mindre inhemska språken. Resterande knappa 20 procent skiljer sig åt mellan Sverige och Ukraina. I Sverige finns många första och andra generationens invandrare med andra modersmål även om många av dem också talar svenska. I Ukraina finns en stor ryskspråkig minoritet (som i allmänhet förstår ukrainska). Till det kommer att även en stor andel av dem som har ukrainska som modersmål samtidigt behärskar också ryska flytande. Språksituationen i Sverige är alltså annorlunda än i Ukraina – men knappast mindre komplicerad.

Både i Sverige och andra länder har det förekommit diskriminering av minoriteter som gått ut också över språket. Under Sovjetperioden växte det ryska språkets inflytande i Ukraina liksom i övriga delstater. Efter Sovjets upplösning försöker man stärka ukrainskans ställning som landets huvudspråk genom kvotering inom utbildningsväsende och medier, Samtidigt är man oftast pragmatisk genom att människor kan använda både ukrainska och ryska i många situationer.

I Ukraina med över 40 miljoner invånare och tre miljonstäder har flera universitet ända sedan upplösningen av Sovjet studerat hur identiteter har utvecklats i landet. En trend har varit att människor oftare betonat banden till sin närmaste hembygd än till landet som helhet. Starkast var denna trend på Krim. Lobbyister tolkade det som att många ukrainare i grunden betraktade sig som ryska medborgare. Men när det stora Razumkovinstitutet ställde frågan på sin spets 2012 var det inte mer än tio procent av de tillfrågade på Krim och i Donetsk som ville bryta sig loss från Ukraina.

Ukrainska forskare har under de senaste åren fått kraftigt utvidgade anslag för att kartlägga ukrainarnas självbild. Ett av resultaten är den omfattande enkätundersökning som sammanfattas schematiskt i den stora Ukrainakartan ovan. Ukrainarnas värderingar beträffande försvar, domstolar och politiska institutioner är framförallt det som profilerar landet i förhållande till andra stater i Europa. Inom Ukraina finns de största skillnaderna mellan de västra delarna (som har större förtroende för bland annat universitet och medier) och Donbass (som har något större förtroende för politiska institutioner och banker). Skillnaderna har rimligtvis en historisk förklaring men är inte så stora att de i sig kan förklara en konflikt.

Rysslands annektering av Krim 2014 torde främst ha haft samma motiv som vid annekteringen i slutet av 1700-talet, nämligen att ge Ryssland en flottbas i kontakt med Medelhavsområdet. Den nedersta gruppen av illustrationer ovan (de fyra kartorna över Donbass) antyder också att det är fullt rimligt att anta att kriget i Donbass främst handlar om något annat än språket. Inom det separatistkontrollerade området har ryska konvojer konfiskerat eller förstört utrustning från företag som hanterar krigsmateriel. Dessutom ligger den ryskkontrollerade sektorn direkt vid gränsen mot Ryssland vilket tyder på att det ryska stödet i ryggen avgjort var frontlinjen dragits.

Se även: Ryska myter