1994 föreslogs att Turkmenistans ledare, Saparmurat Nijazov, skulle tituleras shah. Det är det persiska ordet för kung. I Turkmenistan talas visserligen sedan tusen år ett språk som står turkiskan nära men dessförinnan var territoriet en del av det persiska kulturområdet. Under Sovjetunionens sista år hade Nijazov varit chef för kommunistpartiet. Med hjälp av den gamla säkerhetstjänsten KGB som döpts om till KNB behöll han greppet om landet. Idén att han skulle kallas shah planterade han ut bland lydiga förslagsställare.
Statyn med Turkmenistans president i 24 karats guld invigdes i måndags (bildkälla: Türkmen Habar Gullugy)
Det dröjde ett par år innan förslaget drogs tillbaka. En bidragande orsak sägs ha varit elaka kommentarer från den ryske presidenten Boris Jeltsin och hans uzbekiske kollega Islam Karimov.
Under 1990-talet var uppfattningen i det ryska samhället att Centralasien varit en ekonomisk belastning för Sovjetunionen och därför fick affärsrelationerna förfalla. När Vladimir Putin efterträdde Jeltsin år 2000 var hans mål att åter stärka Rysslands ekonomiska inflytande i Centralasien.. Därför valde han att i motsats till Jeltsin att smickra den turkmenske diktatorn. En journalist, som var närvarande när presidenterna runt Kaspiska havet träffades i Asjgabat, berättade för mig om hur en av den kazakstanske presidentens medarbetare föll i tårar av ilska efter middagen. Hon tyckte att Putins lovtal till den bisarre Nijazov ställde hennes och övriga presidenter i skuggan på ett sätt som var direkt oförskämt.
Nijazov tog från början kontroll över den unga turkmenska staten med samma metoder som Vladimir Putin senare använt i Ryssland. Han styrde länge över den viktiga televisionen men nöjde sig med att isolera några hundra medborgare som tänkte och uttalade sig alltför självständigt. Först efter ett kuppförsök mot Nijazov 2002 övergick han till att fängsla och internförvisa människor i större skala.
Så här anmodar nu Turkmenistans president alla kvinnor att knyta sin scarf (bildkälla: Chronicles of Turkmenistan)
Mera uppmärksamhet utomlands väckte den turkmenske diktatorns bisarra ambition att uppträda som vishetslärare. Ruhnama (Själsboken) som Nijazov delvis skrivit med hjälp av spökskrivare var avsedd som en källa till nationell självmedvetenhet, på en gång en uppslagsbok över Vad varje turkmen bör veta och en helig skrift. Innehållet består av en förvirrad blandning av de dokument som ligger till grund för landets suveränitet, författarens privata historieuppfattning, levnadsanvisningar som gör anspråk på att komplettera islams och lite hemmasnickrad poesi. Medan Nijazov ännu levde var tentamina om Ruhnama – som skulle avläggas på turkmenska – obligatoriska för alla lärare som ville behålla arbetet. Det förekom att lärare förnedrades genom att någon av deras elever utsågs att hålla förhören. Ännu något år efter Nijazovs död såg jag varje kväll före nyhetssändningen på tv hur skådespelare med darr på rösten läste några utdrag ur Ruhnama till ackompanjemang av stråkmusik.
Nijazovs mest synliga hyllning till sig själv var den så kallade Neutralitetbågen, ett 75 meter högt torn med utsiktsplattform där en förgylld skulptur av presidenten överst roterade så att hans ansikte alltid mötte solen.
Fortfarande spekuleras det i omständigheterna kring Nijazovs hjärtattack 2006. Dödsfallet hemlighölls i ett par dar och därefter sattes konstitutionen ur spel. Talmannen som skulle tagit vid som tillfällig statschef fängslades och i hans ställe trädde i stället hälsominister Gurbanguly Berdimuhamedow som därefter befäst sin position.
Berdimuhamedows första löften till sitt folk vittnade om att han var väl medveten om den modernisering som många hoppats på. Nijazovs iver att befria landet från europeisk kultur gick särskilt ut över den ryska minoriteten. Men den tog sig också uttryck i förbud mot opera och skolgymnastik, färre år i den obligatoriska skolan och en medveten nedskärning av hälsovården där sjuksköterskor delvis ersattes av värnpliktiga soldater.
Berdimuhamedows löften om ett fritt Internet visade sig vara tomma ord. Den obligatoriska skolan har förlängts så att turkmenska studenter på pappret igen har blivit behöriga att studera vid universitet i andra forna Sovjetrepubliker. Men reformen har inte i tillräcklig omfattning åtföljts av moderna läromedel och en höjning av lärarnas kompetens. Dessutom räds regimen att låta studenterna fortsätta sina studier utomlands eftersom de riskerar att inte återvända hem eller – om de gör det – att se på världen med nya ögon.
I stället för att radikalt rensa ut kulten av Nijazov har Berdimuhamedow steg för steg under många år ersatt hans porträtt på offentliga platser med sitt eget: Alltmer sällan har folket påmints om Nijazov som Turkmenbashi, Turkmenernas fader, och i stället har de fått lära känna Berdimuhamedow som Arkadag, Beskyddaren. Den nye landsfaderns porträtt finns i gatubilden, utanpå och inuti offentliga lokaler, på skolor och daghem och i butiker. Särskilda kommissioner predikar nu Arkadags klädkod ute i landet. Pojkar får inte gå omkring i vita strumpor. Kvinnor ska bära en traditionell fotsid klänning och en scarf som absolut inte får knytas på uzbekiskt vis. Parallellt med detta vräker myndigheterna nu ner privata parabolantenner från hustaken för att hindra invånarna från att titta på ryska och andra utländska kanaler.
Innan president Berdimuhamedow självförhärligande lät resa statyn över sig själv flyttade han monumentet över sin företrädare ut till en förort (foto: Torgny Hinnemo)
Redan för ett par år sen flyttades Neutralitetsmonumentet ut från stadens centrum och den förgyllde Nijazov roterar inte längre med solen. I måndags fullbordades ommöbleringen bland personkulternas attribut då en serie monument invigdes i huvudstaden Asjgabat. Främst av dessa är den 21 meter höga statyn med Arkadag i 24 karats guld sittande till häst överst på en marmorklippa som placerats vid ett torg i centrum. Monumentet har ”donerats” av befolkningen vilket i klartext innebär att myndigheterna beordrat att pengar dras från löne- och pensionsutbetalningar.
”Folkets gåva” presenteras som ett tack för presidentens självuppoffrande arbete trots att en stor del av landsbygdsbefolkningen fortfarande lever utanför penningekonomin och avbrott i el-, gas- och vattendistributionen är legio i städerna.
Även om Gurbanguly Berdimuhamedow verkar ha kontroll över sitt eget land är han uppenbarligen oroad av utvecklingen på andra sidan av den 744 kilometer långa gränsen mot Afghanistan. Förra året dödades tre soldater och tre vakter längs gränsen. Under de senaste månaderna har flera rapporter influtit om uzbeker, tadzjiker och tjetjener som förenat sig med talibanerna. Det neutrala Turkmenistans undermåliga försvar anses inte ha en chans att ensamt stå emot en eventuell inbrytning av grovt beväpnade narkotikahandlare eller jihadister.
Länge framstod Turkmenistan som extremt bland de forna Sovjetrepublikerna i fråga om koncentration av politisk och ekonomisk makt och personkult. Att skillnaderna gradvis har krympt beror inte på att Turkmenistan blivit mera demokratiskt utan att flera länder går i riktning mot den turkmenska modellen. I slutet av april visade exempelvis rysk TV en dokumentär om Putins 15 år vid makten som uppges vara den dyraste som någonsin producerats i Kreml. En rad prominenta personer hyllade där den ryske presidenten på ett sätt som är svårt att definiera annat som ett försök att lägga grunden till en personkult.
Senaste kommentarer