Dima

Dima dog inte på Majdan. Därför har hans öde inte blivit känt i omvärlden som offrens på Självständighetstorget i Kiev. Torget, på ukrainska kallat Majdan, hamnade i centrum för världens uppmärksamhet under den orangea revolutionen 2004. Det gjorde det på nytt när massiva demonstrationer inleddes i november.

Dmytro Groysman, som är Dimas riktiga namn, hann bli 41 år innan han dog i augusti. Myndigheterna säger att han dog av ett hjärtfel men hans fru vägrades tills nyligen att se obduktionsprotokollet. Hon har kunnat läsa ut flera brister i det eftersom Dima var patolog och hon själv arbetar på sjukhus.

(bildkälla: Dmytro Groysman @facebook.com/dimzonua)

Det är mer än så som inte stämmer. Dima dog någon gång under den dag han steg av tåget i Kiev. Han hade hastigt bestämt sig för att söka upp en hög rådgivare till president Janukovitj. När hans fru vinkade av honom hemma i Vinnytsia hade han med sig en portfölj. I den låg dokument, en dator och en mobiltelefon. Efter Dimas död har någon med falsk namnteckning kvitterat ut portfölj med innehåll. Den som hämtat föremålen ska ha uppgett sig vara juridiskt ombud för Dima.

Dima hade ett enormt rättspatos och var både aktiv inom Amnesty och ledde en människorättsorganisation med ett rykte som nådde långt utanför hans hemstad. Jag lärde känna Dima för tolv år sen när vi tillsammans föreläste för det irländska migrationsverket under två dagar. Det var vårt första besök i landet och på kvällarna slog vi oss ner på en pub och tog in atmosfären och diskuterade smått och stort. Det blev därefter flera möten i Ukraina.

Utanför Vinnytsia lät Adolf Hitler under andra världskriget bygga Führerhauptquartier Werwolf med en bunker som han besökte vid tre tillfällen. Vid reträtten lät tyskarna förstöra anläggningen. Efter kriget plockade Dimas farfar ut den snyggaste av klosetterna ur resterna av en bunker och placerade den i sitt hus. När jag lärde känna Dima hade han övertagit huset. ”Tänk dig”, sa Dima, ”att jag som är jude kanske skiter på samma klosett som Hitler!”

I sitt sista blogginlägg skrev Dima om de hårda straffskalorna i ett förslag till en reviderad brottsbalk. Hans människorättsorganisation ägnade sig också mycket åt flyktingar. 2005 sköts flera hundra personer ihjäl av militär vid den omtalade massakern i Andijan i Uzbekistan. Av de som flydde till läger i Kirgizistan hamnade en del genom FN:s försorg i Sverige. De som på egen hand i stället tog sig till Ukraina levde farligt. Ukrainska myndigheter lever inte upp till sin egen flyktinglagstiftning och vill gärna behålla goda relationer till andra forna Sovjetrepubliker.

En gång reste Dima för Amnestys räkning till Tasjkent för att skapa klarhet i vad som hänt flyktingar som skickats hem till Uzbekistan. Samma dag som han tog en taxi till gränsen mot Kazakstan för att flyga hem från den närliggande staden Shymkent (det var billigare än att flyga från Tasjkent) sprängdes en bomb i Tasjkent. När Dima kom till den uzbekistansk-kazakstanska gränsen var passagen stängd på Uzbekistans sida. Kazakerna hade däremot släppt ut en grupp hemvändande uzbeker som i hettan blev stående i ingenmansland mellan gränsstationerna. En kvinna blev desperat av törst och försökte pressa sig förbi den stängda bommen till hennes fosterland. En uzbekisk gränsvakt sköt ihjäl henne. Sen kom han att tänka på att det inte var bra att en utlänning bevittnat händelsen. Han tvingade Dima att lägga sig på marken med händerna bakom huvudet. Han kände gevärspipan mot halsen.

”När man ligger så känns all tid som en evighet”, berättade Dima för mig. ”Men det dröjde kanske inte mer än fem minuter innan gränsvakten sa att de ukrainare som han gjort värnplikten tillsammans med under Sovjettiden var fegisar. Det var jag också som låg så där. Sen, efter en stund, sa gränsvakten att jag skulle försvinna. Då skyndade jag mig över till Kazakstan.”

Många flyktingar från Sydostasien och Afghanistan har tagit sig till Ukraina i hopp om att kunna smyga över gränsen till EU. Om de grips på den ukrainska sidan strax före gränsen hamnar de ibland i ett delvis EU-sponsrat flyktingläger där de i bästa fall får chansen att söka ukrainsk asyl. Men ofta placeras små grupper av flyktingar i hemlighet på andra orter i landet i avvaktan på utvisning utan föregående utredning.

En gång hade Dima fått tips om att elva unga män från Bangladesh hade placerats i häktet hemma i Vinnytsia. I sällskap av ett par kollegor, en indisk student som skulle agera tolk och mig knackade han – efter att först ha ringt och förvarnat inrikesministeriet i Kiev – på häktesporten. När den öppnades sa Dima: ”Goddag, ni vet mycket väl vem jag är och jag vill tala med häkteschefen.” När chefen kom blev vi insläppta i entrén. Efter en stund hade alla flyktingar hämtats dit. ”Vet ni att ni har rätt att söka asyl i Ukraina?”, sa Dima via tolken. Det visste ingen. ”Hur många vill att jag kommer med blanketter i morgon och hjälper er att fylla i dem?” Det ville alla. Dima var noga med att förklara att det inte fanns någon garanti för att de skulle få asyl. Han sa att de också skulle få problem med mat och husrum om de fick stanna i Ukraina. Dima avslutade med att som läkare undersöka dem som var i dåligt skick. Dessutom hade han med lite poesi och barnsagor på bengali, som han skrivit ut från Internet.

Dima var respekterad i sin hemstad. En gång satt jag och lyssnade när han mellan två val kallat samman representanter för de politiska partierna. Han förmanade dem att lova varandra att uppträda anständigt vid nästa val och att inte låta kandidaterna köpa valbara platser högst upp på valsedlarna. Partirepresentanterna mumlade men de vågade inte argumentera med Dima vars integritet ingen kunde ifrågasätta.

Staty på hög piedestal

I Vinnytsia restes kort efter Janukovitjs valförlust 2004 monumentet ”Den orangea madonnan” (foto: Torgny Hinnemo)

För tio år sen hade den avgående presidenten Leonid Kutjma utsett Viktor Janukovitj till sin kronprins. Kutjmas styre hade utmärkts av en stor mängd våld och hot om våld mot bland annat journalister och valförrättare. För sex år sen dömdes tre poliser för att år 2000 ha mördat en journalist vid namn Giorgi Gongadze. Starka indicier talar för att mordet var beordrat av Kutjma men under utredningen dog ett nyckelvittne i fängelse 2003. Två år senare skadades ett annat vittne allvarligt av en granat och den förre inrikesministern Kravtjenko hittades död samma dag som han var kallad som vittne i rätten.

Kutjma lyckades med hjälp av sin våldsapparat att få Janukovitj vald men de protester som kommit att gå under namnet  den orangea revolutionen tvingade fram en ny valomgång där Janukovitj stod som förlorare. Vid den tiden sov Dima på Amnestys kontor i Kiev medan han såg till att alla ungdomar som greps när de demonstrerade för rättvisa val fick en advokat och blev frisläppta.

När Janukovitj till slut blev president 2010 inleddes en klappjakt på dem som stått i vägen för honom första gången. Mest känd av dem är den förra premiärministern Julia Timosjenko som fortfarande sitter i fängelse. Men också Dima fick bekymmer. Under de tre sista åren i sitt liv kallades han till förhör hos åklagare eller i domstol 72 gånger anklagad för att ha skändat Ukrainas konstitution.

Sista gången jag träffade Dima var under parlamentsvalet i oktober 2012. Då ansvarade Dima bara för rättshjälpen i en fjärdedel av Ukraina. Han tog med sig jourtelefonen till Kiev för att vi skulle hinna träffas. Ingen ringde medan vi samtalade. ”Du ser”, sa Dima på sitt vanliga stillsamma sätt. ”Jag har inte fått ett enda samtal om att någon utsatts för våld. Det har blivit bättre.” Men han var orolig för vart rättsprocessen mot honom själv skulle leda.

I mitten av förra året berättade han för sin fru att en välkänd rådgivare till Janukovitj i hans närvaro hade ringt upp rättens ordförande via det interna nät som regeringen använder. Rådgivaren hade sagt till domaren att den utdragna rättegången mot Dima blivit en belastning och att det vore bra för Ukrainas rykte med ett frikännande. Domaren hade svarat att man inte kunde göra något under semestern. Dima tyckte att det var generande att själv få bevittna hur kommunikationen mellan den högsta makten och domstolarna fungerar. Åklagaren hade försökt få honom att erkänna ett lindrigare brott för att kunna avsluta målet utan prestigeförlust för rättssystemet.

Av någon anledning som Dima inte ens anförtrodde sin fru beslöt han i augusti hastigt att på nytt resa till Kiev för att söka upp presidentrådgivaren. Vem tror då på att han skulle ha dött av en hjärtattack, i synnerhet som hans telefon och dator lämnats i orättmätiga händer av myndigheterna?

1 kommentar

  1. Svitlana Poberezhets

    24 februari, 2014 kl. 19:09

    Thank you so much for the article. The Regime may kill a Person, may prevent his family of persecotion those guilty of murder, but every time the guilty look in the mirror, we know exactly, what that they see …

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng