Timmen före avspark Ukraina-Sverige visade ukrainska kanal 5 bilder från Camp Sweden i sin EM-studio. Det förekom även bilder (bakifrån) av herrar som stod på linje och kissade på en gräsmatta. Programledaren frågade sina gäster om arrangörerna hade gjort tillräckligt för EM-publikens bekvämlighet. Eller är det kanske brist på toaletter vid stora fotbollsturneringar överallt i Europa?

Debattörerna var naturligtvis medvetna om att Ukraina fått mycket negativ publicitet i utlandet inför det nu pågående EM i fotboll. En av dem formulerade själv en sarkasm om demokrati i Ukraina. Men en annan som sett fotboll ute i Europa konstaterade att det finns toalettköer där också.

Kvinnofigur på piedestal

Den orangea madonnan – minnesmärke i staden Vinnytsa över den orangea revolutionen 2004 (foto: Torgny Hinnemo)

Via Facebook tackade en tittare för att inte alla ukrainska journalister helhjärtat stämmer in i de utländska mediernas svartmålning av landet.

Kanal 5 har i många år visat självständighet mot Leonid Kutjma som var president 1994-2005 och hans arvtagare Viktor Janukovitj. Den senare fick på grund av den orangea revolutionen 2004 vänta på att bli president ända till för två år sen. Säkert beror kanal 5:s frispråkighet mycket på att den störste delägaren är Petro Porosjenko, också kallad chokladkungen därför att han byggt upp sin förmögenhet bland annat inom konfektyrindustrin. Porosjenko har ofta samverkat med Janukovitjs politiska motståndare. Han var bland annat utrikesminister en kort tid 2009 medan Janukovitjs rival Viktor Jusjtjenko var president. I mars i år gjorde dock Janukovitj Porosjenko till handelsminister för att blidka EU.

Ukrainarna är stolta över Ukraina och ukrainsk fotboll medan de flesta föraktar sina politiker. Det var därför som de hösten 2004 gick ut på gator och torg under den orangea revolutionen och protesterade mot Kutjmas valfusk som skulle sätta Janukovitj på tronen. Ukrainarna har inget emot att utlänningar kritiserar korruptionen. Men de vill själva bli respekterade.

Problemet är att det sällan rapporteras om Ukraina hos oss trots att landet till yta och folkmängd är en av Europas största stater. Ruslana Lyzjytjko satte landet på kartan 2004 genom att vinna Eurovision Song Contest. Möjligen banade hon därmed väg för den internationella bevakningen när hundratusentals människor med orangea vimplar, halsdukar och regnslag senare samma år protesterade mot valfusket.

Men Jusjtjenko som de röstat på för att slippa Janukovitj gjorde dem besvikna. Han lyckades inte samarbeta med Julia Timosjenko som i ännu högre grad var en svuren fiende till Janukovitj. Och hans lagförslag blockerades effektivt av Janukovitjs styrkor i parlamentet, en del av dem tillfälligt köpta av de oligarker som han är beroende av. Så därför blev Janukovitj president till slut för två år sen även om de flesta väljare inte älskar honom heller.

Så snart Janukovitj tillträtt presidentämbetet vidtog han en rad åtgärder för att hindra opponenterna att obstruera i parlamentet med samma metoder som hans eget parti gjort mot företrädaren Jusjtjenko och premiärminister Timosjenko. Journalisterna fick svårare att arbeta.  Bara 28 stater i världen är numera ännu mer korrumperade än Ukraina enligt Transparency International.

Därtill utsattes en del ukrainare för ren och skär hämnd. En av dem var läkaren Dmytro Groysman. Från Amnestys kontor i Kiev koordinerade han hösten 2004 rättshjälpen åt de många ungdomar som placerades i häkte när de på gator och torg demonstrerade för att presidentvalet skulle genomföras utan fusk. Sedan Janukovitj blivit president genomförde specialpolis en räd mot Vinnytsya Human Rights Group som leds av Groysman. Under förevändning att man letade efter pornografi beslagtogs datorer och pappersdokument som bland annat innehöll uppgifter om ett stort antal asylsökande. Människorättsgruppen har varit framgångsrik med att spåra flyktingar från Afghanistan och andra länder som i strid med lagen placerats i häkte för att utvisas utan att ges möjlighet att söka asyl.

Visst är det svårt att bevaka allt som händer på jorden för våra medier som brottas med ständigt krympande resurser men nog borde en så hastig och omfattande politisk kursändring i en av Europas största stater ha väckt större uppmärksamhet hos oss. Av en chefredaktör fick jag vid den här tiden höra att man inte skulle ha utrymme för Ukraina under det närmaste halvåret…

Först när Julia Timosjenko, som blivit känd för en internationell publik under den orangea revolutionen, ställdes inför rätta förra året hamnade ukrainsk politik på nytt i mediernas fokus. Men då hade redan mycket hänt i det tysta.

I samband med fotbolls-EM har medierna  nu uppmärksammat de politiska avigsidorna. När man ändå skickar medarbetare till Ukraina är det rationellt att använda dem för flera uppgifter. Och just nu är också fler tittare och läsare än vanligt nyfikna på landet. Men kanske är den politiska rapporteringen i samband med EM också ett uttryck för dåligt samvete på en del redaktioner.

Att höga EU-funktionärer bojkottar EM är naturligt – sport och politik löper ibland i samma spår. Men om vi haft en mera alert bevakning av den negativa utvecklingen i Ukraina under de två senaste åren hade vi kanske nu i högre grad kunnat dela ukrainarnas glädje över fotbollsfesten. Om vi vill integrera denna stora europeiska nation i vår gemenskap behöver vi visa intresse i både nöd och lust.