Kategori: Säkerhetspolitik

Nazister slåss för Ukraina men nobbas av väljarna

När Viktor Janukovitj 2014 flydde undan protesterna kring torget Majdan var det resultatet av en process som pågått i flera år. Många väljare hade tappat tilltron till att veteranerna Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko och deras partier var kapabla att sätta stopp för den korrupte presidentens maktmissbruk.


Detta är den andra av två inlägg om schabloner i bilden av Ukraina.

Detta gav de två ultranationalistiska partierna Svoboda (Frihet) och Högra sektorn vind i seglen. Vid parlamentsvalet 2012 vann Svoboda 37 av de sammanlagt 450 mandaten i parlamentet. Dessutom kom båda partierna att spela en framträdande roll i de medborgargarden som bildades i framförallt västra och centrala Ukraina när vanlig polis ibland stod passiv och den nationella insatsstyrkan Berkut tog parti för Janukovitj.

Flera medlemmar av de här partierna hade anknytning till nazistiska organisationer. Deras aktivister spelade en framträdande roll under de mest våldsamma konfrontationerna med Berkut i början av 2014. Efter Janukovitjs flykt fick Svoboda fyra ministerposter i den temporära koalitionsregering som snabbt måste reagera på Rysslands annektering av Krim och krigsutbrottet i Donbass.

Vid parlamentsvalet ett halvår senare fick Svoboda dock bara sex mandat och lämnade regeringen. Väljarundersökningar tyder på att partiet helt skulle ställas utanför parlamentet om det vore val i dag. Högra sektorn vann ett mandat 2014 men partiet är numera upplöst. Det parlamentariska stödet för högerextrema partier är för närvarande alltså högre i flera europeiska stater än i Ukraina .

Fortsätt läsa

Ukrainas öst och väst

För ett år sen skrev jag här om några myter om Ryssland. Gemensamt för dem var att de varit i svang så länge att de börjat uppfattas som allmänna sanningar. Med de schabloner om Ukraina som förekommer i dagens debatt är det annorlunda. De är yngre än den 27-åriga ukrainska staten och de har sina rötter i Ryssland.

Detta är det första av två inlägg om schabloner i bilden av Ukraina.

Låt oss börja med att titta på hur stort (eller snarare litet) genomslaget för nyheter om Ukraina varit i Sverige under de senaste 15 åren. Kurvorna i diagrammet nedan visar hur ofta de fem landsnamnen Ryssland, Ukraina, Tyskland, Syrien och Egypten förekommit i Googles nyhetsvisningar under de senaste femton åren.

Egypten är ett land i Europas närhet som ofta förekom i vår nyhetsrapportering under 1900-talet. Bidragande orsaker var den känsliga relationen till Israel, rollen som oljeproducent och kontrollen över Suezkanalen. Förspelet till Berlinmurens fall 1989 och följderna för Östeuropa kom att dominera våra medier under ett par årtionden. Med den så kallade arabiska våren hamnade Egypten under 2000-talet åter i rampljuset. Ukraina trängde genom nyhetsbruset bara vid några få tillfällen, som när Ruslana Lyzjytjko vann Eurovision Song Contest 2004 eller under den orangea revolutionen samma år.

Relationen mellan sökningar på fem landsnamn bland Google Nyheter i Sverige 2004 – jan 2019. Det ökande antalet kriser i vårt närområde har som framgår av diagrammet resulterat i att ett enskilt land sällan dominerat nyhetsflödet under de senaste åren. (Diagram: Torgny Hinnemo/Datakälla: Google)
Fortsätt läsa

Skotten i Kertj en öppen krigsförklaring mot Ukraina

Nyligen lät Ryssland preja några mindre ukrainska fartyg på väg till hemmahamn norr om Svarta havet. Ett drygt 20-tal besättningsmän fängslades. Sex av dem hade skadats vid beskjutningen. President Putins kommentar till det inträffade ger både Ukraina och omvärlden anledning till oro. Den ryske presidenten beskriver utan omsvep det inträffade som en del av ett krig  mellan Ryssland och Ukraina på två fronter.

Av de 70 miljoner ton spannmål som Ukraina producerat i år skeppas några miljoner ut via hamnen i Berdjansk. Fartygen förväntas avlösa varandra vid terminalen i snabb takt. Efter Rysslands beskjutning av ukrainska patrullbåtar i slutet av november har Togoregistrerade Island Bay med last avsedd för Libanon tvingats att ligga kvar i hamnen för en kostnad tusentals dollar per dygn. Andra rederier tvekar nu om de kan sända in sina fartyg i Azovska sjön vilket också drabbar hamnen i Mariupol. (foto: Torgny Hinnemo) 

Den väpnade konflikten i östra Ukraina har pågått i nästan fem år. Tills nyligen har Ryssland förnekat sin utslagsgivande roll som krigförande part. Nu, när antalet ryska militärer i Donbass kanske är det lägsta under hela perioden, har Vladimir Putin dock utan förbehåll konstaterat att Ukraina och Ryssland befinner sig i krig. Han gjorde det vid en presskonferens 1 december direkt efter G20-mötet i Buenos Aires. Den ryske presidenten svarade då på frågor om de tre ukrainska fartyg som besköts i Kertjsundet den 25 november.

Fortsätt läsa

Kommer svensk och rysk militär att mötas i Ukraina?

Genom utfästelsen att verka för en FN-styrka i östra Ukraina har Sverige gett sig in i ett spel på gott och ont. På gott därför att det förmodligen är enda sättet att få slut på kriget i närtid. På ont därför att förutsättningarna är så usla att ett fiasko ligger nära till hands.
Idén är genomförbar bara om man under fortsatta samtal med Ryssland lyckas uppnå ett trendbrott i relationerna med EU och USA.

Diskussioner om svenska FN-fordon ska patrullera i de krigshärjade östra delarna av Ukraina förs nu öppet. (Bilden från försvarsmaktens presstjänst är tagen i Sudan)

I början av mars rapporterade svenska och utländska medier att Sveriges försvarsminister under ett besök i Kiev ”lovat” sända FN-trupp till Ukraina. Att få ett slut på kriget i Donbass, som under fyra år skördat mer än 11.000 offer, med hjälp av en fredsbevarande styrka är en idé som funnits sedan länge. Ständigt har den lagts åt sidan därför att det inte ens skulle gå att samla de viktigaste intressenterna till en diskussion om saken.

När nu Peter Hultqvist offentligt sagt att Sverige är berett att driva frågan om en fredsbevarande styrka är det ingen garanti för att idén blir verklighet. Men det skapar på gott och ont ett tryck på Sverige och några andra länder att nå resultat.

Fortsätt läsa

Heliga värden på dekis

I takt med att allt mer av makten samlats hos Putin själv har bland annat den ekonomiska kompetensen och ett dynamiskt bollande av idéer försvunnit ur rysk politik. I ett försök att entusiasmera väljarna har kretsen runt Putin försökt damma av en gammal förrevolutionär mantra om att Ryssland är utvalt för att gå en alldeles egen ideologisk väg.

Idén om att Ryssland måste gå en egen väg som skiljer sig från Västeuropas är av gammalt datum. Den har getts olika skepnad av intellektuella som 1800-talsförfattaren Fjodor Dostojevskij och de många anhängarna av slavofilismen. Ofta har grundtanken förknippats med autoritära idéer och stöd för ortodoxa traditioner.

Det väckte en viss uppmärksamhet när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju i Dagens Nyheter i april 2016 sa att ”Om västs syn på mänskliga rättigheter utvecklas mot allmän lössläppthet, så bortser de ifrån att det strider mot de fundamentala grunderna i vår kultur, som är baserad på ortodox religion – kristendomen.” Han gjorde det när han värjde sig mot kritiken av Rysslands agerande i Ukraina och den tilltagande repressionen mot regimkritiker i hans eget land. ”Vi kommer inte längre att acceptera att de ekonomiska förbindelserna (med EU) blir offer för ideologi eller geopolitiska överväganden”, fortsatte han med anspelning på västs sanktioner. Fortsätt läsa

Projektet Putin rullar vidare

Om ett par månader ställer Vladimir Putin upp i sitt fjärde presidentval.  Det sägs ofta att han är populär men stämmer det?

Betydligt färre ryssar än tidigare säger att de tänker gå till vallokalerna. I ett samhälle med hårt styrda medier är utgången given. Men trots allt är människor uttråkade över att inte ha något alternativ att rösta på.

Senast hölls val i Ryssland i september 2016. Då var knappt en fjärdedel av väljarna övertygade om att inget fusk skulle förekomma. Det innebar att tilltron till valprocessen hade ökat jämfört med tidigare val. Men fortfarande saknade en tredjedel av befolkningen förtroende för valmyndigheterna. Uppgifterna kommer från Rysslands mest ansedda opinionsinstitut, Levada Center.

Den gången röstade man fram ett parlament. Den 18 mars i år är det presidentval i Ryssland. Det är inte säkert att förväntningarna är lika låga den här gången. Fast vid samtliga tidigare presidentval har internationella valobservatörer konstaterat att de ryska funktionärerna inte följt sin egen regelbok, särskilt inte under rösträkningen. År 2000 gjorde man det inte i hälften av vallokalerna därför att man tyckte att reglerna var för krångliga. Slarvet ansågs dock inte påverka valresultatet. 2004 noterade observatörerna från organisationen för europeisk säkerhet OSSE både förfalskade röstlängder och att resultaten av rösträkningen hade manipulerats i ett antal lokaler. Både 2008 och 2012 hade röstsammanräkningen i 30 procent av de lokaler som besökts av observatörer genomförts på ett sätt så att det inte gått att kontrollera att allt gått rätt till. Fortsätt läsa

Den som inte gjort sin läxa blir lurad

Omfattande studie pekar ut tre viktiga luckor i vad svenskarna fått lära sig om Ryssland och dess grannar under de senaste hundra åren.


Hur dum får man vara? Ibland ljuger människor för att inte såra någon eller för att slippa pinsamheter. Förbrytare ljuger för att inte bli avslöjade. För bedragare är lögnen en del av brottet. Är det bara deras fel att de inser att det går att lura oss och utnyttjar det?

Bokomslag "Ryssland utan vodka"

Dagens Nyheters andreredaktör Anton Karlgren hann med flera fackböcker om Ryssland och blev så småningom professor i slavisk litteratur.

Inom juridiken finns ett begrepp som heter ond tro och som innebär att man i vissa situationer borde ha förstått hur det stod till och inte kan försvara sig med att man blev lurad. Dilemmat uppstår även när vi utsätts för lobbying och accepterar osanna påståenden som sanna.

Sedan annekteringen av Krim och inledningen av kriget i östra Ukraina 2014 har det förts en debatt om desinformation. I takt med att allt fler metoder avslöjats har det riktats ilska mot Ryssland som haft desinformatörer på sin sida. Det har också ställts krav på att det svenska samhället ska kunna skydda sig mot masspridning av osanna uppgifter.

Det är inte orimligt att koppla samman denna debatt med en annan som förs till och från, nämligen vad vi behöver lära oss i skolan Fortsätt läsa

Vårdslös historieskrivning hot mot Krimtatarer

Rysslandsdebatten handlade redan under Sovjettiden både om vårt eget försvar och om att vi själva måste anstränga oss att förstå grannlandets intressen. En komplikation var naturligtvis att en diktaturregim i många avseenden inte företräder medborgarnas vilja.

Många ryssar känner starka band till Krim efter att ha semestrat där under Sovjetåren. (foto: Torgny Hinnemo)

Många ryssar känner starka band till Krim efter att ha semestrat där under Sovjetåren. (foto: Torgny Hinnemo)

När den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov hävde censuren under slutet av 1980- och början av 1990-talet blev denna vilja – eller snarare en mångfald av viljor – synlig. En del av dem kom till uttryck i politiken hos de femton nya stater som ersatte Sovjetunionen från början av 1992. De unga staterna hade ofta olika uppfattningar om historien.

Till det som vi då mest självklart kunde bidra med var att reda ut och sprida kunskap om denna regions historia. Själva behövde vi kunskapen för att fatta rationella beslut. Men seriösa historiker i de forna Sovjetrepublikerna sökte också ofta stöd och uppmuntran från omvärlden för att höja sin prestige inför populistiska historieamatörer i sina egna länder. Under mina resor, särskilt i de asiatiska delarna av de nya staterna, har studenter ofta bett mig om tips om historieböcker om deras egna länder. De litar inte på sina egna läroböcker. Fortsätt läsa

Sovjets barnbarn visar frustration

Sovjets barnbarn ingressNär de forna Sovjetmedborgarna vaknade på nyårsdagen 1992 hade mycket förändrats. Var och en av de femton tidigare delstaterna hade fått en egen röst i FN och andra internationella organisationer. Ryssland släppte de flesta priser fria och det fick genomslag också i de andra staterna på ett sätt som förändrade människornas liv för alltid.

XXX

Det sätt som landets egna myndigheter behandlar medborgarna på utgör ett direkt hot mot landet anser många ukrainare. I några forna Sovjetrepubliker kan de här motsättningarna resultera i social oro.

Men trots att upplösningen av Sovjetunionen innebar ett systemskifte från en toppstyrd planekonomi till något annat var mycket sig likt. I fem länder, däribland Ukraina, hade folket utsett den siste sovjetiske kommunistpartichefen till den nya suveräna statens förste president. I parlamenten var kontinuiteten ännu tydligare. De ledamöter som valts in i delstatsparlamenten 1990, flertalet på kommunistpartiets listor, fortsatte i de flesta fall att arbeta två-tre år innan de första valen hölls i de suveräna staterna.

Säkert var många av dessa parlamentariker positiva till förändringar. En del hade inte ens trott på kommunistpartiets ideologi Fortsätt läsa

Kunskap är lika viktig som vårt försvar

Som gammal tidningsjournalist snabbläser jag sen många år ett par tidningar till morgonkaffet. I artiklar om länder som Frankrike, Tyskland, Polen, Ungern, Grekland och till och med Egypten känner jag igen mig även när det var ett tag sen de förekom i spalterna. De innehåller namn på politiker eller partier som jag läst om tidigare. Namnen fungerar som krokar för minnet där jag kan sortera informationen. På en hänger allt jag läst om partiet Syriza och på en annan om Pasok. Så skapas en minnestråd, om än diffus, genom historien som styr min förståelse av det som händer i dag.

SvTnyheter_24062014Ukraina är en av Europas största stater. Landet ligger lika nära oss som Ungern och närmre än Grekland och Egypten. Bara två gånger har svenska medier gett oss något därifrån att hänga upp på våra minneskrokar. Det hände när den orangea revolutionen redan nått sin kulmen i slutet av 2004. Det hände när protester bröt ut på Majdan igen i slutet av 2013 men den här gången har bevakningen pågått sedan dess. Fast vi har inte läst om Ukrainas historia i skolan. Därför har det tagit tid för många i omvärlden att se en linje och förstå logiken i det som händer i Ukraina nu och Rysslands roll.

Inte sällan har vår brist på kunskap om långsiktiga processer ersatts av en from förhoppning om att kriget i Donbass handlar om en tillfällig fnurra på tråden. Några dagar av minskad militär aktivitet har tolkats som att Vladimir Putin nått en gräns och varit beredd att börja förhandla om en solid fred. Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng