KategoriKazakstan

Sovjets barnbarn visar frustration

Sovjets barnbarn ingressNär de forna Sovjetmedborgarna vaknade på nyårsdagen 1992 hade mycket förändrats. Var och en av de femton tidigare delstaterna hade fått en egen röst i FN och andra internationella organisationer. Ryssland släppte de flesta priser fria och det fick genomslag också i de andra staterna på ett sätt som förändrade människornas liv för alltid.

XXX

Det sätt som landets egna myndigheter behandlar medborgarna på utgör ett direkt hot mot landet anser många ukrainare. I några forna Sovjetrepubliker kan de här motsättningarna resultera i social oro.

Men trots att upplösningen av Sovjetunionen innebar ett systemskifte från en toppstyrd planekonomi till något annat var mycket sig likt. I fem länder, däribland Ukraina, hade folket utsett den siste sovjetiske kommunistpartichefen till den nya suveräna statens förste president. I parlamenten var kontinuiteten ännu tydligare. De ledamöter som valts in i delstatsparlamenten 1990, flertalet på kommunistpartiets listor, fortsatte i de flesta fall att arbeta två-tre år innan de första valen hölls i de suveräna staterna.

Säkert var många av dessa parlamentariker positiva till förändringar. En del hade inte ens trott på kommunistpartiets ideologi Fortsätt läsa

Statsledare i kris föraktar toastädning

KazakingrDet händer att politiker bokstavligen talar skit. I Centralasien gör man det om närstående länder som kan erbjuda något det egna landet saknar.

Sommaren 2013 återgav statstelevisionen i Uzbekistan ett tal som president Karimov höll under en resa ute i landet: ”Det finns mycket få lata människor i Uzbekistan numera”, sa Karimov. ”Med lata menar jag såna som far till Moskva och sopar gator och torg. Man känner sig äcklad av att uzbeker ger sig dit för en bit bröd.”

Kvinnor städar överallt i Centralasien men auktoritära politiker känner sig förödmjukade om d städar åt andra. (foto: Torgny Hinnemo)

Kvinnor städar överallt i Centralasien men auktoritära politiker känner sig förödmjukade om de städar åt andra. (foto: Torgny Hinnemo)

Under många år har ett par miljoner uzbeker försörjt sig på de jobb de kunnat få i Ryssland eftersom det inte funnits arbeten i deras eget land. Det har retat Karimov. Hans ekonomiska politik har bevarat mycket av den sovjetiska planekonomin men han vill framstå som ett geni som vänt den gamla kolonialmakten Ryssland ryggen.

Senast var det cellisten Arystanbek Muhamediuly, numera kulturminister i Kazakstan, som uttalade sig föraktfullt om att städa i Ryssland. Han gjorde det i maj vid en litterär diskussion inför publik i Kazakstans största stad Almaty. Han fick en fråga om den världsberömde författaren Tjingiz Ajtmatov från grannlandet Kirgizistan.

”När jag flyger till Moskva och andra städer är det mycket trist (att se) att offentliga toaletter där städas av unga flickor, våra grannar. Det berör naturligtvis ens känslor som människa. Hur kan de försörja sig så i sin vackra ungdom – städa en offentlig toalett? Fortsätt läsa

Kunskap är lika viktig som vårt försvar

Som gammal tidningsjournalist snabbläser jag sen många år ett par tidningar till morgonkaffet. I artiklar om länder som Frankrike, Tyskland, Polen, Ungern, Grekland och till och med Egypten känner jag igen mig även när det var ett tag sen de förekom i spalterna. De innehåller namn på politiker eller partier som jag läst om tidigare. Namnen fungerar som krokar för minnet där jag kan sortera informationen. På en hänger allt jag läst om partiet Syriza och på en annan om Pasok. Så skapas en minnestråd, om än diffus, genom historien som styr min förståelse av det som händer i dag.

SvTnyheter_24062014Ukraina är en av Europas största stater. Landet ligger lika nära oss som Ungern och närmre än Grekland och Egypten. Bara två gånger har svenska medier gett oss något därifrån att hänga upp på våra minneskrokar. Det hände när den orangea revolutionen redan nått sin kulmen i slutet av 2004. Det hände när protester bröt ut på Majdan igen i slutet av 2013 men den här gången har bevakningen pågått sedan dess. Fast vi har inte läst om Ukrainas historia i skolan. Därför har det tagit tid för många i omvärlden att se en linje och förstå logiken i det som händer i Ukraina nu och Rysslands roll.

Inte sällan har vår brist på kunskap om långsiktiga processer ersatts av en from förhoppning om att kriget i Donbass handlar om en tillfällig fnurra på tråden. Några dagar av minskad militär aktivitet har tolkats som att Vladimir Putin nått en gräns och varit beredd att börja förhandla om en solid fred. Fortsätt läsa

Ryssland påminns om sin koloniala historia

För precis hundra år sen flydde en halv miljon kirgizer och kazaker undan den ryska kolonialmakten till Kina och Afghanistan. Mellan hundra- och tvåhundratusen förlorade livet. När Kirgizistan nu gjort 2016 till ett minnesår över Urkun (Resningen) sker det i skuggan av Rysslands krigföring i östra Ukraina och annekteringen av Krim. När en välkänd kirgizisk politiker i slutet av förra året talade om folkmord och tyckte att en offentlig rysk ursäkt vore läglig kallade den ryska ambassadens representant det för hets mot folkgrupp.

Kirgiziska fångar i kedjor väntar på transport

Kirgiziska fångar i kedjor väntar på transport

Rysslands koloniala expansion genomfördes liksom de västeuropeiska stormakternas med brutala metoder. Det talades dock tyst om saken under Sovjetperioden eftersom de nya makthavarna inte hade en tanke på att avstå de erövrade territorierna Fortsätt läsa

Putins fortsättningskrig efter Krim

Det är lätt att glömma.

Den rysk-ukrainska gränsen är en av många i världen som löper genom ett språkligt övergångsområde. Det är inte bara det att det bor många ryssar på den ukrainska sidan och ett par hundra tusen ukrainare på den ryska. I den här delen av Ryssland talas en dialekt som har vissa fonetiska inslag gemensamma med ukrainskan. Ungefär som vi skåningar har diftonger och tungrots‑r gemensamt med danskarna.

Kosckhus i Zaporizjzja (foto: Torgny Hinnemo)

Kosckhus i Zaporizjzja (foto: Torgny Hinnemo)

När sociologer i mitten av 1990-talet frågade invånare i miljonstaden Donetsk om deras nationella identitet svarade två av fem att de var Sovjetmedborgare. De var varken ryssar eller ukrainare. För drygt tio år sen var det en av fem. Under de senaste åren hade var tionde invånare längst i öster gärna hamnat på den ryska sidan gränsen. Men de flesta har oavsett modersmål blivit ukrainare.

Till det bidrog inte så lite att de som bodde på den ukrainska sidan slapp skicka sina söner till kriget i Tjetjenien. Fast bortsett från det var de inte så mycket för gränsformaliteter. Fortsätt läsa

Centralasiatisk litteratur på svenska

Centralasien är en av de platser på jorden som man kan lära sig en hel del om utan att lämna hängmattan. Visserligen saknas viktiga delar av den centralasiatiska litteraturen som poesin på svenska. Långt fler centralasiater än svenskar kan både deklamera sina klassiker utantill och skriva poesi själva. I gengäld har de få böcker som översatts valts ut just därför att de lätt tar oss främlingar in i den värld där Centralasiens människor lever.

Tjingiz Aitmatovs staty

Tjingiz Ajtmatovs staty i Kirgizistans huvudstad Bisjkek (foto: Torgny Hinnemo)

I höst publiceras två romaner av den i dag 89-årige kazaken Äbdi-Jämil Nurpejisov på svenska. Därmed har åtminstone någon författare från var och en av de fem stater som tillsammans kallas för Centralasien fått svensk språkdräkt under det senaste halvseklet. Först ut var kirgizen Tjingiz Ajtmatov (1928-2008) vars böcker från 1960- och 1970-talen kom ut på svenska med några års fördröjning. Den under Sovjetperioden uppburne Nurpejisovs ”Blod och svett” som ges ut hos oss i höst i Bengt Samuelsons översättning är från samma period och förmedlar liksom Ajtmatov traditioner och de ofta hårda livsbetingelserna för stäppernas och bergens nomader. Dessutom utges en av Nurpejisovs senare böcker,  ”Den yttersta plikten” från  2000 som handlar om katastrofen  för människorna längs Aralsjön när den torrlades. Fortsätt läsa

Nu vet vi var Centralasiens muslimer står

Islam i Centralasien och Azerbajdzjan är inte som i andra muslimska länder. Den som trott något annat rekommenderas att ta del av en färsk intervjuundersökning från USA-baserade PEW Research Center om värderingar och åsikter bland muslimer i 39 länder där islam av tradition har en stark ställning.

Exempelvis vill betydligt färre muslimer i forna Sovjetunionen ha sharia som officiell lag än i Afghanistan, Pakistan, Irak, Palestina, Egypten, Tunisien, Marocko, Niger, Nigeria, Thailand, Malaysia och många andra länder.

I det forna Sovjet är stödet för sharia starkast i Kirgizistan där en tredjedel av muslimerna vill se den integrerad med den officiella lagstiftningen. Förmodligen är stödet lika stort i Uzbekistan (många av Kirgizistans muslimer är etniska uzbeker) där dock intervjuarna inte tillåtits ställa en rad politiskt känsliga frågor. I Tadzjikistan uttalar sig 27 procent av de troende för sharia, i Kazakstan 10 och i Azerbajdzjan 8 procent. I Ryssland vill hela 42 procent av de tillfrågade muslimerna att sharia blir officiell lag. (Gissningsvis är stödet för sharia ojämnt fördelat i Ryssland med det starkaste stödet i Kaukasien men svagare i exempelvis Tatarstan.) Fortsätt läsa

Diktaturens psykologi

Om Nikita Chrusjtjov blev jag medveten i 6‑7-årsåldern. Hans namn nämndes då och då i radions kvällsnyheter som mina föräldrar lyssnade på. Jag minns ett tillfälle hemma i köket i Lund då jag antagligen hade frågat något om Chrusjtjov. Min mor sa att han var diktator i landet Sovjetunionen. Naturligtvis undrade jag då vad en diktator var. Min mor svarade att det är en man som bestämmer allt i sitt land och att de som säger emot får hårda straff.

Av det som då rörde sig i mitt huvud lyckades jag inte formulera en följdfråga. Men jag kände mig inte nöjd med svaret. Jag menar, som barn måste jag naturligtvis lyda mina föräldrar men jag var inte rädd för dem för det. Inte ens trots att jag inte alltid gjorde som jag blev tillsagd och någon gång blivit straffad för det. Hur kunde då en hel vuxen befolkning darra av skräck inför en enda lymmel? De kunde väl unisont be honom dra till ett ställe vars namn jag inte fick ta i min mun?

Xenia Sobtjak på väg till häktet

Xenia Sobtjak i en fångtransportbil på väg till häktet efter en demonstartion i Moskva. Bilden togs och lades ut på Twitter av Ilja Jasjin den 15 december 2012.

Den obesvarade frågan fanns kvar i huvudet när jag kom till Moskva första gången 1969 och under de närmast följande resorna i Sovjetunionen. Jag frågade någon gång människor som jag kom i lite närmare kontakt med. De svarade inte utan talade i stället om något annat. Det berodde säkert på att det inte var ofarligt att kritisera regimen inför utländska besökare. Fast det fanns nog andra förklaringar också. En kan ha varit att de själva inte hade ett enkelt svar. En annan var att jag ställde mina frågor på ett kantigt sätt, som om jag anlänt från en annan värld och såg på Moskvaborna som utomjordingar.

Fortsätt läsa

Kommer talibanerna till Samarkand?

Våra medier rapporterar ibland från Ryssland. Därför vet vi att landet gradvis har förändrats under de 21 år som gått sedan Sovjetunionens upplösning. Annorlunda är det med de stater som samtidigt uppstod i Centralasien. För många framstod de till en början som en vit fläck på kartan. Enstaka nyhetshändelser har med åren påmint om deras existens men det är först när vi upptäckt dem på allvar som vi förmår se att också Centralasien är en värld i förvandling.

Natos avsikt att ta hem alla trupper från Afghanistan före utgången av 2014 tvingar världen att inse vad som faktiskt har hänt i de forna sovjetrepublikerna under de gångna 21 åren. En insikt borde vara att Rysslands, Kinas och Storbritanniens kontroll av olika delar av Centralasien under de senaste århundradena har utplånat de historiska staterna utan att för den skull ha raderat ut de ekonomiska och kulturella realiteter som låg bakom dem.

Dagens politiska karta visas i färg. De streckade områdena visar ungefärliga utbredningar av stater i Centralasien fram till den ryska kolonisationen. Mellan dem fungerade öknar och berg som breda naturliga gränser. (karta: Torgny Hinnemo)

Det var de baltiska staterna som tillsammans med de kaukasiska hårdast drev kravet på suveränitet och därmed sprängde Sovjetunionen, i synnerhet som de fick god hjälp av folkfronterna i övriga europeiska Sovjetrepubliker. Fortsätt läsa

Arvet från KGB som politisk maktfaktor

För femton år sen såg mer än 40 procent av invånarna i Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan USA, Tyskland eller andra västeuropeiska stater som föredömen för sitt lands utveckling. Samtidigt visade data från ett ryskt opinionsinstitut att 23 procent av ryssarna uppfattade USA som en modell för sin framtid medan över 45 procent föredrog Västeuropa (11 procent nämnde Sverige). De flesta som tänkte så visste nog inte så mycket om våra länder men de hade fått en bild av levnadsstandarden här genom TV och bio.

Enligt turkisk polis har sex tjetjener, varav tre asylsökande, mördats i Turkiet med den här typen av vapen vid olika olika tillfällen under fyra år. Vapnet är specialtillverkat för den ryska militära säkerhetstjänsten.

I efterhand är det lätt att se flera omständigheter som i olika grad gjort att människor i det forna Sovjet inte kunnat förverkliga sina drömmar om att snabbt få ett bekvämt liv. En av dem är arvet efter KGB och andra sovjetiska säkerhetstjänster.

Den ryska journalisten Jevgenija Albats, dotter till en officer inom den militära underrättelsetjänsten och studiekamrat till Anna Politkovskaja, menar att det fanns en KGB-anställd per 300 invånare i Sovjetunionen. Slutsatsen drog hon efter en intervju med KGB:s siste chef Vadim Bakatin. Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng